onsdag, augusti 15

LILY ALLEN – NO SHAME


av Linda Bönström

LILY ALLEN: ”No Shame” (Parlophone/Warner/Regal)

Det har gått några år sedan vi hörde någonting från Lily Allen och det har gått ännu längre sedan jag hade så mycket positivt att säga om hennes musik. Debuten ”Alright, Still” från 2006 och uppföljaren ”It’s Not Me, It’s You” från 2009 uppskattade jag däremot mycket – det var någonting nytt med Allen, hennes avkopplade attityd till sin egen musikstil och en tydlig vilja att köra sitt eget race var hennes styrkor. Med ”Sheezus” för fyra år sedan krackelerade det hela, titelspåret var faktiskt det enda som fastnade hos mig. Samtidigt krackelerade även den privata tillvaron för Allen och med skilsmässa och missbruk i bagaget har hon uppgett att hon även kände sig frånkopplad från sin musik – och den förklaringen passar utmärkt för ”Sheezus”, frånkopplad.

Lily Allens bolag Parlophone och Regal har dock inte gett upp hoppet om henne utan släpper även hennes fjärde fullängdare, ”No Shame”. Och jag vill också ha hopp, jag vill så gärna känna att nu har hon fått ordning på det, nu klaffar det! Skivbolagen tycks med ”No Shame” leva i någon typ av förnekelse eller ren överskattning av Allens talang. Hade jag inte hört hennes två första skivor hade jag antagligen tyckt bättre om ”No Shame”, hon har helt enkelt gjort det svårt att leva upp till sig själv. Miltals bättre än ”Sheezus” är den definitivt, men den är ändå inte spännande. Det mesta är soft sound som inte riktigt når fram, lite elakt kan man nästan döma ut det som lounge-musik. Texterna har en förvisso genuin ansats genuin men de känns inte.

Det är fint att höra att Allen kopplar av igen på ”No Shame”, för hon är faktiskt en skön sångerska, men kanske är det bara att acceptera att det blir inga fler ”Smile”, ”Friday Night”, ”The Fear” eller ”Fuck You”. Hon är på en annan resa idag. Inte vid målet men på väg.