tisdag, juni 2

LIL WAYNE – FUNERAL

av Linda Bönström

LIL WAYNE: ”Funeral” (Young Money/Republic)

Sanningen art säga, trots att Lil Wayne (Dwayne Michael Carter Jr.) debuterade redan som trettonåring för en hela massa år sedan så har han sällan fallit mig på läppen. Inte ens de hyllade plattorna från Carter-serien har gett mig någon större behållning, det är två låtar som jag återvänder till i de flesta av mina spellistor: ”Drop The World”  tillsammans med Eminem och omvänt Eminem med Lil Wayne som gäst på låten ”No Love”. Lil Wayne tycks för mig alltid komma bättre till sin rätt i olika samarbeten än i sin mer skönsjungande rap. Så att introt och tillika titelspåret ”Funeral” behövde vara något extra för att jag skulle idas att ta mig igenom skivan som bryter mot kardinalregeln att inte vara längre än en timma lång (den stannar först på 76:04 för att vara exakt) var självklart.

Till min egen förvåning så har Lil Wayne, nu trettiosju år gammal, spelat in någonting som plötsligt fungerar för mig. Singeln ”I Do It” med Big Sean och Lil Baby har tyngd i sig, ”Not Me” och ”Piano Trap” likaså, och hör till plattans starkaste låtar. ”Trust Nobody” kunde ha hamnat där men av någon obegriplig anledning har man tagit in Adam Levine som inte kan nå en enda intressant ton vilket onekligen drar ner spåret. XXXTentacion som sköts till döds för snart två år sedan men som tycks ha en ofattbar mängd musik inspelad för eftervärlden dyker upp i den rätt ointressanta ”Get Outta My Head”. Hela South Coast hip hop-soundet är som sagt något jag tycker är alldeles för mjäkigt, låtar som ”Dreams”, ”Wild Dogs”och bedrövligt dåliga ”Clap for Em” hoppar jag gärna över. ”Never Mind” får nog nästan klassas som en popballad, men en inte en dum sådan om än en smula malplacerad.

”Funeral” är knepig, låtarna hänger inte ihop till någon fenomenal helhet. Men som sagt, först med sitt trettonde album har Lil Wayne fångat ett beat som jag kan uppskatta. Åtminstone lite här och var.