av Peter Sjöblom
LEON RUSSELL: On a Distant Shore (Palmetto)
Min relation till Leon Russell är inte okomplicerad. Jag skulle vilja tycka mer om honom än vad jag gör. Eller rättare sagt, jag skulle vilja tycka lika mycket om honom generellt som jag gör om en del av vad han gjort. Han kan vara besjälad och svängig men också för vräkig bräkig. Eller kunde i alla fall; för lite knappt ett år sedan gjorde han sällskap med alla andra legender som lämnat oss de senaste åren. ”On a Distant Shore” är hans postuma avsked. Han jobbade på skivan under året före sin död väl medveten om vad som stundade – det är svårt att inte se textrader som ”I don’t feel like living and I’m afraid to die” och ”Sounds like a funeral for some person here and I might be the one” som ögonblick av bister självinsikt.
Det är alltid lite vanskligt att förhålla sig till en skiva som tillkommit under sådana omständigheter. Om skivan inte är bra, ska man då enbart höra den utifrån de ofördelaktiga premisserna och applådera kraftansträngningen (och därmed slippa riskera att tala illa om de döda)? Eller ska man bedöma den som vilken skiva som helst även om det innebär att man tvingas erkänna att skivan faktiskt inte är fullgod?
Med ”On a Distant Shore” undviker man i alla fall de största samvetliga trångmålen. Den är hyfsad, med både brister och förtjänster. Russell slirar mer på tonerna än han gjorde i sin ungdoms dagar men rösten är inte skrovligare än vad den var på förra plattan, den tre år gamla bluesigt sträva ”Life Journey” (vilket betyder att den står en bit ifrån Joe Cocker men ganska nära Dr. John). Visst är också ”On a Distant Shore” både blues- och swampigt soul-anstruken – det är ju trots allt en Leon Russell-platta – men i övrigt är det en helt annan sorts skiva än föregångaren. Russells utgångspunkt för skivan var The Great American Song Book och det hörs om inte annat i Larry Halls stråk- och blåsarrangemang. När de fungerar som bäst låter det elegant, när de fungerar som sämst blir det lite pråligt.
Leon Russell själv var nöjd med hur skivan utvecklade sig under inspelningarna. Synd att han inte han höra den innan frånfället – jag tror han hade varit rätt nöjd med slutresultatet också. ”On a Distant Shore” är genomarbetad, gjord med kärlek och omsorg och, trots att den inte riktigt når upp i högsta Russell-klass, ett värdigt farväl.