söndag, oktober 13

LENA WILLEMARK, JONAS KNUTSSON & MATS ÖBERG – SVENSKA LÅTAR

av Thomas Wihlman

LENA WILLEMARK, JONAS KNUTSSON & MATS ÖBERG: ”Svenska låtar” (Playing with Music)

Det är nog tveksamt om Lena Willemark är mer känd än sin uppväxtby Evertsberg, vasaloppsorten, i Älvdalens kommun. Men det råder ingen tvekan om att hon är en stjärna på vår musikhimmel som når vitt över över landet och en bit mer än så. Älvdalens musik är mer än Lars Kristerz. Willemark CV:n är lång, och inte bara lång – den är bred.

När det gäller Lena Willemark handlar det således om folkmusikens rötter, men vi blir också av henne förda in till jazzen och till den moderna konstmusiken. Samt körsång, Gals and Pals var hon en gång i tiden del av.

I år handlar det om återskapande av svenska klassiker, tillsammans med Jonas Knutsson, saxofonisten, och Mats Öberg, pianisten med mera. Det andas ett återuppväckande av traditionen, i Jan Johansson-anda, men på sitt alldeles eget speciella vis. Där dessa tre musiker bidrar konstruktivt och kreativt, ett mycket personligt återskapande av den svenska visan (som här delvis också framförs på älvdalska, och nej, jag begriper ingenting).

Jag tror vi behöver det här, veta att vi har en mycket stark musik- och vistradition vilande på folkmusikens grund. Det är en tradition som kan återuppväckas, åter uppmärksammas och kanske i en del fall behöva ruskas om. Det senare är dock inte så märkbart här, det är mer av arten ”ömsint utvecklande bearbetning”.

Bästa spår: Välj själv, men den där ”Min älskling” – var har jag hört den förut?

Trots allt, vi ska vara tacksamma över att tre superproffs ger oss detta album, där Vreeswijk, ”Gärdebylåten” etcetera får möta Eva Dahlgren. Kanske blir nästa steg att ta sig in i den nya traditionen, på ett alldeles eget willemarksätt, med alldeles nytt material. Det som till exempel Cecilia Thorngren gjort på i albumet ”Svart katt” där Adolphsons vistraditionalistiska ”Sista dan tillsammans” får möta nya skapelser som Staffan Hellstrands ”Nånting vackert”. Men tills vidare, det vilar också nånting vackert över albumet från Willemark, Knutsson och Öberg. Får vi be om lite till?