av Leif Janzon (foto Aniara: Malin Arnesson)
Leif Janzon sammanfattar det svenska operaåret.
Inom musikens värld sker numera en ständig ”disruption”, framför allt vad gäller distributionsformerna. Allt från fantasifull promotion, med ”streaming catfights” och festivalernas löften om gemenskap bortom skärmlivet, till den sobra vinylens återkomst. Men artistiskt är det i pop och rock samma ständigt uppvärmda halvfabrikat som serveras.
När en Broadway-produktion som ”Hamilton” (2016-17) fusionerade musikal med hiphop åstadkom det ett publikfrosseri utan dess like; familjen Obama infann sig förstås, den kristelige vicepresidenten Pence lämnade salongen förstås. Kan denna – enda – ”rebelliska” crossover-produktion rädda den svårt hotade, inte minst i Sverige ganska så utsvultna musikalen? Som väl snart har förbrukat de sista resterna av sin USP: den i dag totalt förborgerligade queer-dimensionen.
Men vart är operakonsten, kulturens gourmetrestaurang, på väg i dag? Lilla Sverige kämpar för att hävda sig på en marknad där striden om gästerna, förlåt publiken, blir alltmer ojämn. De internationella stjärnorna – och deras agenter – har snart blivit en elit på en procent, som säljer sina delikatesser allt dyrare till en nittionioprocentig massa sugen på ”kulinarisk teater”.
Det svenska svaret heter inköpta produktioner, från kontinenten och England, likadana oavsett var de bjuds. Och variationen på menyn är oftast mindre än den i skolmatsalen. Ett tjogtal klassiker från sjutton- och artonhundratalen, med ett och annat nutida prestigeverk som grädde på moset.
Men två operaproduktioner under 2017 stack ut i Sverige, gav mersmak.
”Aniara” på Malmö Opera, och ”Turandot” på den alltid oförutsägbara Folkoperan i Stockholm.
Bägge bjöd något som anar en öppning mot en annan förståelse av konstens roll för vår nutida människa: ett sant erkännande av olikheter. Utan att för den skull till varje pris sträva efter jämlikhet, eller relativisera: ”alla uttryck är lika mycket värda”.
”Aniara” av Karl-Birger Blomdahl (musik), Erik Lindegren (libretto, efter Harry Martinsons diktsvit), är ett praktfullt allkonstverk från 1959, ett monument över den svenska nittonhundratalsmodernismen. Denna ”revy om människan i tid och rum” utspelas på ett rymdskepp ur kurs i världsrymden, efter att en kärnvapenkatastrof har ödelagt Jorden. På Malmöscenen inte alls upphottad med modern digitalteknik, utan fördjupad och tankeväckande.
Stefan Johansson väjde inte i sin regi för verkets diskrepans: dess djupa klyfta mellan Martinsons miljömedvetna, ofta naturinspirerade poesi och Blomdahls hypermodernistiska musik. I stället för att ha en ”vision”, en regissörsidé, ett ”koncept”, där allt måste infogas, lät Johansson varje partikel i operans konstnärliga ”big bang” gnistra fram i moment av ögonöppnande klarsyn, utan krav på åskådarens/lyssnarens underkastelse.
På Folkoperan ingavs åskådaren samma sanna respekt för det olika – mellan könen, mellan klasserna, i historiens lärdomar.
Regissören/operachefen Mellika Melouani Melani iscensatte Giacomo Puccinis ofullbordade ”Turandot” (1926) som en serie sceniskt explosiva ansatser, med narrativet, berättelsen, som en sorts mångfärgade konstnärliga fyrverkeripjäser. Nog så adekvata för sagan om den kinesiska prinsessan Turandot och hennes olycksaliga kärleksliv.
I vår tids tröstlöst sterila konfliktlandskap borde vi kunna säga: ”Ifall du och jag vore alldeles lika, skulle en av oss vara onödig”. Hur mycket av vår tids kultur, konst och musik erkänner den sanningen?