onsdag, oktober 16

LARS WINNERBÄCK – ELDTUPPEN

av Linda Bönström

LARS WINNERBÄCK: ”Eldtuppen” (United Stage)

Tiden tycks gå, hur länge har jag egentligen hängt upp mitt liv på Lars Winnerbäcks musik? Tja, de rätt okända pärlorna till demokassetter med början från 1994, ”Lars och mina damer och herrar”, ”3486 ord från Lars Winnerbäck” och ”Risajkling” sitter i ryggmärgen. Otaliga konserter på det. Jag har alltid fascinerats av hur Winnerbäck lyckats variera stilen mellan varje platta men ändå varit så tydligt just Winnerbäck. Nu är det tre år sedan han bjöd på ett fullängdsalbum men när ”Eldtuppen” släpps är jag nervös. Kommer den att hålla?

Hade jag blivit ombedd att skriva en recension efter två tre lyssningar hade jag sågat ”Eldtuppen” vid anklarna. Men jag bidar min tid, låter den landa och plötsligt är den inte helt klen. Saken är att det är Winnerbäcks musik och Winnerbäcks röst, utan tvekan är de lika tilltalande som alltid, men det är någonting med texterna som hakar upp sig. Kanske är det så som jag brukar tänka: Lyckliga musiker gör inte den bästa musiken.

Så jag vacklar. Det är så gott som alltid svårt att avgöra om en skiva spelats in för kommande turné eller att planer på en turné krävt en ny platta, vad den än är gjord för borde inte spela någon roll – inte egentligen – men det brukar påverka resultatet, intensiteten och glöden blir lidande av det senare. Det blir krystat, och ”Eldtuppen” är tyvärr något sådan på vissa låtar. Återigen, lycka klär inte Winnerbäcks musik även om det passar hans liv, till sist.

I vilket fall kommer jag att sitta i konserthallen här i höst och om jag får önska låtar från plattan är titelspåret, ”Paradiset” och ”Skulle aldrig hända oss” i topp. Avslutande, avskalade ”Hymn” kommer garanterat att dyka upp. Och jag kommer att vara nöjd, som jag är nu när jag har förlikat mig med ”Eldtuppen”.