onsdag, december 19

LARS JACOB JAKOBSSON & PETER WAHLQVIST – NATIONALBOKEN

av Peter Sjöblom

LARS JACOB JAKOBSSON & PETER WAHLQVIST: ”Nationalboken – Den enda sanna skrönan om Nationalteatern” (Vulkan Media)

Det var en tid när allting var politiskt, och om det inte var politiskt från början så skulle det ändå politiseras ner på molekylär nivå. Strävan hos sjuttiotalets proggrörelse som i stort inkluderade i princip alla sorters uttryck – musik, barnkultur, litteratur, teater, media – var att upphäva kommersialismens och framför allt den amerikanska imperialismens inflytande över det inhemska skapandet. Som så ofta sker förvandlades hållningen till samma sak som den avsåg bekämpa. Ju längre årtiondet fortskred, desto mer dubbelmoralisk och hegemoniskt förtryckande blev rörelsen, med rättrogna undersåtar till inte minst den göteborgske mogulpolitruken Tommy Rander. Genom skivbolaget Nacksving och tidningen Musikens Makt tog han ett hårt dogmatiskt struptag på den rörelse som från början hade varit tillåtande kreativ men som alltmer kom att syrebristigt sprattla från trycket från Randers skrivbordskommunistiska nävar. Proggen blev bara tråkigare och tråkigare i takt med att den självutnämnda överhöghetens självpåtagna åsiktsmandat blev starkare och starkare. Förmodligen var exempelvis en så basal musikalisk egenskap som sväng ansedd som imperialistisk med tanke på hur reumatiskt stelbent mycket av proggmusiken var…

På skiva var Nationalteatern mer beskrivande än släggindoktrinerande och vad texterna beträffar är de än idag långt mer lyssningsbara än vad många av deras idag helt outhärdliga samtida gör. Dessutom hade Nationalteatern till skillnad från åtskilliga andra och genom Ulf Dageby men kanske i synnerhet Anders Melander en förmåga att skriva bäriga låtar. Inte för att jag nu tycker att deras plattor är så bra som den gängse uppfattningen gör gällande – mycket av vad de gjorde låter träigt – men deras låtar sätter sig i minnet vare sig man vill det eller inte. På gott och ont får man väl säga. Låtar som ”Speedy Gonzales” och ”Livet är en fest” har fått en inverterad innebörd och fick det relativt snart efter att de lyfts ur de teaterpjäser de skrevs för. På skiva gick ironin i uppmaningarna att tända på och värma sig med fredagsfyllan förlorad. Och förlorad har den dessvärre varit sedan dess. Med skivorna som det främsta arvegodset efter Nationalteatern är det som att de, deras namn till trots, i första hand ses som ett rockband. En uppfattning som förstås har förstärkts ytterligare av att Nationalteaterns Rockorkester gjort återkommande landsturnéer de senaste åren.

Därför fyller ”Nationalboken” en viktig funktion. Skådespelarna Lars Jacob Jakobsson och Peter Wahlqvist har på närmare fyra hundra sidor skrivit vad som med en viss överdrift kan kallas teatergruppens kollektiva självbiografi. Musiken finns förstås med i berättelsen, men mer i bisatser eller om man så vill, som en bakåtskjuten kuliss. Detta handlar om teatergruppens historia, från sextiotalets skånska rötter i Lilla Teatern och Gorillateatern, över de göteborgska åren när Nationalteatern trots växande popularitet levde ett kringflackande liv mellan de lokaler som för tillfället uppläts åt dem, till en alltmer tynande och visionärt avsigkommen tillvaro under åttiotalet.

Bokens självbiografiska karaktär lämnar, inte helt oväntat, utrymme åt en viss självbelåtenhet (och ett underförstått rättfärdigande av det propagandistiska draget som låg tydligare i pjäserna än i den separerade musiken). Inte minst kommer denna självbelåtenhet till uttryck i den ofta lätt raljanta tonen – visst fanns det korkade lokalpolitiker och bistra recensenter redan på den tiden, men det känns ibland som att Wahlqvist och Jakobsson i sin humoristiska förklädnad ältar fyrtio år gamla oförrätter. Om de är faktiska eller bara upplevda spelar egentligen inte så stor roll, för tonen blir emellanåt lite tröttande. (Dock kan jag tycka att gliringarna till en annan av de fria teatergrupperna, Fria ProTeatern, hade kunnat spetsas till ytterligare – Fria Pro hör till det absolut mest arroganta och vedervärdiga som överhuvudtaget kom fram under det svenska sjuttiotalet. Men det hade troligen synts som alldeles för missunnsamt.)

Hur som helst ska det framhållas att ”Nationalboken” präglas av en genuin berättarglädje som ges en extra dimension av det rikliga och jättefina bildmaterialet. Wahlqvist och Jakobsson kan tvivelsutan skriva – de har ett levande och mångfasetterat språkbruk som till stora delar är genuint medryckande. Dessutom beskriver författarna mycket av dåtidens både lokala och internationella skeenden och händelser. De sätter med andra ord in Nationalteatern i ett större sammanhang – ett ytterst motiverat grepp som sätter in Nationalteatern i sitt giltiga sammanhang.

Baksidan av ordflödena är väl att det ibland blir lite pratigt – vissa partier hade vunnit på en striktare redigering. En mer argusögd korrekturläsning hade också kunnat avlägsna ett antal slarv- och typografiska fel. (Vad i hela fridens namn betyder ”storlelatt” på sidan 17?!)

Mitt sammantagna intryck är att ”Nationalboken” nog har sina brister, men att den är en nödvändig bit för att man såhär i efterhand ska kunna pussla ihop det sjuttiotal som var och som Nationalteatern var en vital del av. Inte minst är boken angelägen som ett komplement till allt det som skrivits och dokumenterats om Nationalteatern som musikgrupp.