tisdag, oktober 15

KATTERNA HAR DE BÄSTA LÅTARNA OCH PODDARE HAR ENGELSKA ÖRON

av Peter Sjöblom

Peter Sjöblom samlar sig för en sista krönika innan semestern och funderar över prinsessor, katter, poddare, Tradera-säljare och ett väldigt högt berg.

MONO tar sommarledigt nu – vi är tillbaka i början av september igen. Vi kan behöva lite semester. Det spattiga vädret, med ena stunden ösregn och den andra stunden trettiogradig värme gör en dysfunktionell. I alla fall gör den mig det. Jag har aldrig gillat värme; skallen dricker upp, släcker ner och går hem så fort det kryper över en tjugotre, tjugofyra grader. Kan inte tänka en enda lång tanke. Så därför får detta bli en radda korta tankar istället.

Bland annat har jag tänkt kort på det där med Metallica-konserten på Ullevi nyligen. Det var ju trettonårsgräns, för är man inte tretton klarar man inte konsertvolymen. Det har myndigheterna sagt. Det blev stort liv när prinsessan Estelle släpptes in. Det hette att det uppdagades i efterhand att hon hade varit där.

Uppdagades?

Hur kan det ta så lång tid att märka att Sveriges kändaste barn näst efter Greta tar sig in på en konsert? Hur kunde hon överhuvudtaget göra det utan att någon reagerade över det? Teleporterades hon dit, ungefär som i skräckfilmen Flugan, från en telepod i den rojala boningen till en annan inne på konsertområdet? Har Estelle nu därmed förvandlats till en fluga, som i filmen? Sitter hon i nåt spindelnät och ropar ”Help me! Help me!” med en pytteliten flugröst?

Miljöförvaltningen gick i alla fall i taket och försökte till en början skylla på att volymen hade varit för hög trots att den inte var högre än vad som det hade kommit överens om. Inte högre än att trettonåringar klarar av den. (Svaret är förstås att Estelle är kunglig och blåblodig, och för dem gäller inte samma regler som för alla andra. Kungafjäsk är sedan gammalt.)
Det måste ju varit tråkigt för Miljöförvaltningens paragraryttare att Estelle förvarades i något hemligt rum som inga vanliga dödliga barn har tillträde till och att de små kungliga öronen skyddades från hårdrocken som larmade från scenen. Det hela låg därmed bortom Miljöförvaltningens ansvarsområde.

Och allvarligt – åldersgräns på konserter?!

Tur då i alla fall att Miljöförvaltningen hittade några tobaksrökare deras tjänstemän kan göra sig besserwissrigt nyttiga med. Av de drygt 64.000 konsertbesökarna hade tydligen några bolmat på som i gamla tider. Miljöförvaltningen såg ”allvarligt på det”.

Rökning är förstås inte nyttigt, och nu är rökning förbjuden ungefär överallt, för det har myndigheterna bestämt. Men att se ”allvarligt på det” osar värre än ett askfat från igår. Kom igen liksom, folk har rökt cigg, de har inte knölat in en bomb under scenen! Okej om det är någon besserwissrig miljötjänsteman som ser sin chans att berättiga sig här, det vore likt besserwissriga tjänstemän, men snälla – lite proportioner, tack!

Alla vet väl att Metallica också gjorde en cover på ”Staten och kapitalet” (med intressant uttal förstås) och det måste jag ändå säga var en av de raraste publikflörtarna på länge. Metallica får passa på innan publikflörtar förbjuds och Miljöförvaltningens besserwissriga tjänstemän går till strid mot dem.

(Askfatet på bilden har ingenting med askfatet i artikeln att göra.)

* * *

Det sägs att det är djävulen som har de bästa låtarna men jag tror att det kan vara katterna som har det. Visserligen skrev Gunnar Ekelöf att alla katter kommer från underjorden, så det kanske hänger ihop. Katterna har i alla fall bättre låtar än vad hundarna har. För varje ”Änglahund” finns det en ”Cat Man”. För varje ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” har katterna en ”Out There in the Night” som Peter Perrett skrev till The Only Ones när hans katt hade sprungit bort. För varje ”Old Shep” har katterna en ”Stray Cat Blues”.

Jag gillar dessutom katter mer än jag gillar hundar, om inte hundarna är ganska små för då kan de på en bra dag passera som hederskatter. Katter sköter sin hygien, går på muggen utan övervakare och har integritet. Hundar luktar konstigt när det har regnat, har flottig päls och äter bajs och slickar sedan folk helt oprovocerat i ansiktet.

Jag kom säkert att fundera över detta eftersom min trogna vän under närmare arton år, honkatten Ubu gick till de sälla kattmarkerna helt nyligen. Hon gillade frijazz men var rädd för Tom Waits. Jag har aldrig träffat en hund som gillar frijazz. Bara en sån sak.

Inte nödvändigtvis något ont om Tom Waits men han gurglar lite för mycket. Någon sade någon gång att han låter som en dåligt inställd radio. Möjligen tycker hundar bättre om Tom Waits.

(Katten på bilden har ingenting med katterna i artikeln att göra.)

* * *

Lyssnar någon ens på radio längre? På P2 härjar programdöden, program som trots allt fyller en viss funktion läggs ner till förmån för – vad? Ska de köra P3-loppet med flabbande nollor som glappar med tomkäften (för att citera ur Kjell Alinge och Janne Forssells gamla Hemma hos-program, en radioserie som var kritisk mot fördummad radio)?

Fast jag lyssnar själv inte heller så mycket på radio längre, det blir mest över nätet, en del poddar. Där är flabberiet visserligen ofta ännu värre så det kräver mod och uthållighet att hitta något lyssningsbart om inte skallen ska bli ett hjärncells-kalhygge.

Sedan är ju både poddar och de vanliga radiokanalerna en prövning för var och en som har minsta sinne för språkvård. Poddar i synnerhet är dit där den korrekta svenskan går för att dö en plågsam död av inre blödningar. Häromdagen hörde jag en rekordanglicism: ”Det föll på döva öron”. Det funkar ju på engelska – ”fall on deaf ears” för det heter ju så där – men säger man det på svenska får man finna sig i om man blir betraktad som någonting jag inte tänker uttrycka i skrift.

Men man kan hitta guldkorn bland poddar.

(Örat på bilden har ingenting med öronen i artikeln att göra.)

Jag kan för övrigt tipsa om P1 Dokumentärs program om Ingegerd Engfelt. Var inte ledsen om du inte vet vem det är, det gjorde inte jag inte heller förrän jag hörde programmet, men jag har ändå en uråldrig erfarenhet av vad hon gjorde. I början av åttiotalet lanserade hon ett kassettband som hette Track. Hon ville utmana de stora japanska kassettbandstillverkarna men Track-banden var så dåliga att inte ens de överdådiga reklamkampanjerna lyckas styra bort företagen från konkurs. Banden gnisslade och kärvade och luktade ganska illa. Nästan värre än blöta hundar faktiskt. Även om hundar sällan gnisslar.

Hur som helst, Engfelts livsöde var rätt sorgligt från början men blev direkt tragiskt efter bandfiaskot och slutade i fullständig katastrof och förskräckelse men det kan ni höra allt om i Kassettbandsdrottningen.

* * *

Folk köar för att komma upp på Mount Everest. Mount Everest är ett berg. Folk köar alltså till ett berg.

Jag är ingen geolog men såvitt jag vet går berg ingenstans även om Mikael Wiehe trodde det i åttiotalets sämsta refräng. Man behöver inte köa till dem.

Dessutom är Mount Everest så fullt av skräp och exkrementer (man kanske skulle skicka dit hundar som kan äta upp det?) och en och annan omkommen tidigare bergklättrare att man måste städa det. Det är också bisarrt. Att städa ett berg.

Bara att städa dasset är ju döjobbigt.

En gång i livet har jag köat längre än vad som är värdigt, och det var när biljetterna till The Cramps på Göta Lejon släpptes 1986. Det var det i alla fall värt. Och bajsfritt. Det mest ohygieniska var väl den ilskna alkis som borde ha duschat och som kom förbi framåt småtimmarna. Av någon anledning förargade jag honom bara genom att sitta där på Hötorgstrappan mitt i natten och vänta på att Svala Söderlunds biljettkontor vid Hötorget skulle öppna. Han hämnades på min existens genom att göra sönder ett paraply som inte var mitt. Jag tror inte det hörde till någon annan heller för det var trasigt redan när han började gå loss på det.

Strax innan öppningsdags tror jag att jag såg Peter Stormare i kön också.

Jag fick bra biljetter till mig och mina polare.

* * *

Brukar ni kolla något på Tradera? Jag gör det en del, letar bra vinyl. För inte så länge sedan ropade jag in ett rätt fint paket med hyfsat ovanliga bluesplattor. Rätt billigt också. Då är Tradera bra.

Sedan finns det ju förstås säljare som bedömer skicket på skivor utan att verka använda vare sig öron eller ögon. Man undrar hur de kommer fram till att en platta är i toppenskick när den bevisligen inte är det. Luktar de på skivetiketterna? Luktar den inte blöt hund så är skivan i toppenskick? Eller?

Men vill man verkligen utmana sitt blodtryck kan man använda sorteringsfunktionen för högst utropspris. Då kan man få en science fiction-upplevelse alldeles gratis. En av mina favoriter i den kategorin är en repig Carl Anton-platta för 3.230 spänn. Fast pris. Ingen har köpt den. Undrar varför.

(Skivan på bilden har inget med skivorna på Tradera att göra.)

Om ni är för unga för att veta vem Carl Anton är så var han en vissångare som var rätt populär bland mellanstadiefröknar på sextio- och sjuttiotalet. (Okej, detta påstående vilar på rätt bräcklig vetenskaplig grund för jag vet inte säkert om han var speciellt populär i just i den yrkeskategorin, men jag hade i alla fall en mellanstadiefröken som gillade Carl Anton.) Han sjöng visor om maskrosor och Olssons ko och hade program på teve, en serie som sändes från Vita Bergen; det var som jag minns det ett slags dåtidens Allsång på Skansen, fast ännu mjäkigare. Hans skivor sålde nog rätt bra då, till mellanstadiefröknar och antagligen flera andra, men idag går de inte att bli av med ens på loppis, och definitivt inte repiga ex för summor motsvarande ett existensminimum. Lyckligtvis är det gratis att titta. Ta sig för pannan och djupandas kostar heller ingenting.

Nu går jag på semester. Glad sommar på er!