av Peter Sjöblom
JZBL: ”93” (Massproduktion)
Vissa band debuterar sent. Några band hinner till och med upplösas innan de gör det. Till de sistnämnda hör Sundsvalls JZBL. Deras enda platta spelades in 1993 och var tänkt att följa upp de två singlar gruppen hade släppt. Istället föll bandet isär i två nya fraktioner, Garmarna och Vadå. Och masterbanden till fullängdaren tappades bokstavligt talat bort. Och hittades inte förrän i somras, undanstuvade i en gammal låda. Dammet borstades bort från kartongen, rullbanden laddades i studion, och nu – tjugosju år efter att den spelades in – ges skivan till sist ut.
Musiken låter som den lät när den först hamnade i den där bortglömda papplådan. Frusen i tiden, eller som de själva beskriver den: ”Albumet är en kapsel från tiden när Bildt regerade ekonomin i baklås och Friggebo försökte stoppa Lasermannen med allsång. Ian & Bert staplade drickabackar och skyllde alla problem på flyktingarna. Andra förmågor förberedde raskrig eller heilade helt öppet på gatorna.” Känns det inte obehagligt bekant på något vis?
Den som hört ovan nämnda JZBL-avknoppningar och för den delen de skivaktuella Gibrish med JZBL-sångaren Christer Suneson i spetsen, kommer att känna igen sig här. Det handlar om fradgande folkinspirerad rockmusik med ett raseri ärvt från punken. Men det vore inte lika mycket värt om det inte kanaliserats genom riktigt bra låtar, som ”Ingens vän” i djupa countrytoner och för övrigt inkluderad med ett helt nytt arrangemang på Gibrishs nyutkomna ”Andrahandssånger”, ”Blotlåten” som lutar sig tungt mot den sorts folkrock som blev Garmarnas kännetecken och ”Säg att du hatar mig” som bär sina smakfulla lån från Dylans ”Tombstone Blues” med högt hållet huvud. Nämner man dessutom ”Lådan” med sin bordunbaserade nästan psykedeliska melodi och den ödesmättat atmosfäriska och plågsamt samtidsgiltiga ”Bara i natt”, samt de direkt garagerockiga ”Ditt huvud” och ”Nåt att tro på” har man klart konstaterat att ”93” har en stor dynamisk spännvidd. JZBL lät och låter inte lyssnaren tröttna; det väntar hela tiden något nytt runt hörnet.
Det enda som ändrats från originaltejperna är att några av låtarna har försetts med inledande/avslutande ljudklipp från intervjuer och nyhetssändningar. Det sätter in skivan i sin tid men knyter den samtidigt ännu starkare till vår nutid. Särskilt klippet med demonstrerande anhängare till VAM (Vitt Ariskt Motstånd, för den som glömt eller valt att glömma sin samtidshistoria) är blodisande aktuellt. De här inskjutna verklighetssegmenten ger ”93” en ännu större aktuell sprängkraft. Ur ett musikaliskt hänseende är det bara positivt medan det ur ett samhälleligt dito är djupt skrämmande att den lika gärna hade kunnat heta ”2020”.