tisdag, december 1

JULY – SVARTSYNT POP FRÅN PSYKEDELIANS SISTA VETERANER

av Michael Björn

Monos utsände videokonferenskorrespondent Michael Björn träffar Pete Cook och Tom Newman från legendariska psykpopbandet July på neutral digitalmark för att diskutera hur det är att leka tonåring och drömma om att bli rockstjärna när tankar på döden blivit vardag.

Julys platta från 1968 räknas idag som en av de stora psykedeliska popklassikerna. Men på tiden det begav var det ingen som kände till gruppen; låtarna spelades in hastigt av en sättning som uteslutit främste låtskrivaren Pete Cook, skivbolaget Major Minor gick i konkurs direkt efter att skivan släppts och bandet splittrades kort efteråt.

En av bandets medlemmar, Tom Newman, startade snart därefter The Manor Studio med den unge entreprenören Richard Branson och blev kompis med Mike Oldfield, vars megahit ”Tubular Bells” han var med och producerade för Virgin Records.

Mer än fyrtio år senare bestämde sig Pete och Tom att väcka liv i sina tonårsdrömmar igen och efter ett första misslyckat försök att spela in en skiva gjorde July comeback 2013 med ”Resurrection”, en skiva som var förbluffande lekfull och okonventionell med tanke på att den gjordes av gubbar som närmade sig sjuttio.

Nu börjar gubbarna närma sig åttio och släpper vad de själva ser som sin sista kraftansträngning; ett dubbelalbum som är lika yvigt som ambitiöst och dessutom har en otippad titel: ”The Wight Album”.

Samtidigt som musiken vigt böjer sig ända tillbaka till den där sommaren 1968 lyckas den också lyfta denna skrangliga psykedelia hela vägen in i 2020-talet. Mästerligt; ja kanske är detta rentav ett sista psykedeliskt sextiotalsmästerverk.

Jag trodde aldrig att dessa gamlingar skulle vara kapabla att göra ett album som är så bra.

Både Tom och Pete skrattar förvånat åt min fräckhet att börja intervjun med ett sådant påstående.

– Det trodde inte vi heller, svarar Tom fortfarande småskrattande efter att ha samlat sig något. När vi först bestämde oss för att återuppliva July var jag helt tom på låtar. Så jag letade fram gamla låtar som jag anpassade så att de lät mer som July. Men sen flyttade jag till Isle of Wight, som är Englands motsvarighet till Florida, det vill säga ett ställe dit folk flyttar för att dö… väldigt lugnt och fridfullt. Där började min kreativa ådra flöda igen och jag kunde skriva. Jag är fortfarande inte lika bra som Pete, men jag ville försöka minska avståndet lite. Jag var lite avundsjuk på honom, han är så produktiv. Men jag tänkte att jag kan inte bli ihågkommen om hundra år som mesen i July som inte bidrog med nåt av värde. Så jag kände att det var hög tid att skärpa sig.

Som resultat av Toms nyfunna kreativitet har han bidragit med nästan lika mycket material till den nya plattan som Pete. Med dubbelt så mycket material är det då kanske inte märkligt att det blev ett dubbelalbum.

– Jag visste att Pete skulle fortsätta att bara spotta ur sig saker; han får nån sorts skrivarfrenesi och gör typ tolv låtar om dan. Så bara det faktum att jag lyckades ta mig in på banan gjorde att vi fick alldeles för mycket material. Men det skulle inte ha hänt ändå om det inte varit för att Cherry Red sa ja till tanken på ett dubbelalbum. Det gav oss verkligen uppmuntran, och det hela blev till en kul grej; idén om titeln ”The Wight Album” började som ett lättsinnigt skämt men nånstans halvvägs igenom projektet började vi ta den på allvar.

– Vi ville göra vad som förmodligen är Julys sista skiva till något speciellt, fyller Pete i. Och eftersom vi hade så mycket material, bestämde vi oss för ett enkelt vitt omslag och titeln ”Wight Album” – det har ingen gjort förut, ha ha!

Efter en konstpaus lägger Pete till:

– Skivan producerades i Toms studio på Isle of Wight, så det är förstås därifrån inspirationen kommer.

Men även om plattan sammanställts i Toms studio ligger det långt och mödosamt arbete bakom ett så stort projekt, med många resor för Petes del eftersom han bor i Frinton-on-Sea i östra England.

– Vi arbetade förmodligen i två år med materialet, förklarar Pete. Vi brukar börja med att göra grunderna som egna demos och sen träffas vi i Toms studio för att strukturera om dem och för att Tom kan ska utöva sin producentmagi. Men det tog lång tid. Jag åkte förmodligen till Isle of Wight tio gånger och stannade en vecka varje gång. Vi hade också en massa teknikstrul med hårddiskar som kraschade och annat. Så en hel del tid gick åt till att rädda, fixa och göra om saker, när vi hade förlorat material som kanske tagit oss en hel vecka att spela in. Så det fanns gott om frustration, men på sätt och viss hjälpte det också eftersom nya idéer kläcktes ur problemen vi hade.

Ljudbilden på skivan är fortfarande är ganska öppen, trots att det i huvudsak är en studioprodukt. I jämförelse med ”Resurrection” som hade mer av ett garage-sound är det också mer närvarokänsla och djup i produktionen denna gång.

– I huvudsak är det ju Pete och jag, och jag tror man förlorar en del när man inte har några andra kompetenta musiker att testa sina idéer på. Vissa låtar förlorar på att inte kunna börja med ett liveband som lägger grunderna. När inte den sortens grund finns är det lite som att vara en skulptör som hamrar loss på ett stenblock – man har ingen aning om när formen man söker är fulländad.

– Man lyssnar ett halvår senare och undrar varför i helvete man gjorde si istället för så, fortsätter Tom. Det kanske kan tyckas vara fantastiskt att ha tillgång till så mycket teknik så att man kan göra allt själv, och det är det kanske om man är multiinstrumentalist… men, ja… Pete kan i all fall spela piano, bas, trummor och gitarr. Fast han är inte så bra som trummis, ungefär som Paul McCartney, ha ha!

– Är jag kanske inte bandets bästa trummis?” undrar Pete.

– Jo, du är definitivt bandets bästa trummis! försäkrar Tom skrattande.

Samtidigt är instrumentell ekvilibrism inget som July nånsin gjort sig kända för. Tvärtom är grunden till 1968-plattans numera ikoniska status det faktum att den är raka motsatsen till ”Sgt Peppers” påkostade produktion. Den står istället för en okonstlad psykedelia där effekterna åstadkoms med små medel, som en enstaka sitar eller congas för att fylla ut mellanrummen. Därför känns det logiskt att inte ha riktiga trummor på nya plattan heller.

– Vi använde loopar och mjukvara för trumspåren, så ljuden är i och för sig från riktiga trummor, påpekar Pete. Men eftersom jag inte är trummis har jag ingen aning om vad en riktigt trummis skulle göra. Det jag håller på med har inget med riktigt trummande att göra. Men ibland funkar det just därför att ingen riktig trummis skulle göra det!

– Det var ju också ett sätt att hålla kvar det gamla July-soundet, fyller Tom i. Jon Field som ursprungligen spelade handtrummor i July är ännu äldre än vad vi är, och han har hållit på med sin sista platta som Jade Warrior de sista femton åren. Han vägrar lämna sitt hem, så vi kunde inte använda äkta handtrummor. Vi fick fuska till något hemmagjort istället.

Något fuskverk är det dock knappast tal om. Efter alla år med perfektionisten Mike Oldfield är det tydligt att Tom Newman är ett studioproffs. Ljudbilden är bitvis ganska stor och kan emellanåt nästan låta lite Pink Floyd, som exempelvis på låten ”Sophie”.

– Du plockade verkligen rätt låt som exempel där, menar Tom. Det är den enda låten som spelades in med ett helt band, det var när vi fortfarande arbetade med Steve Fearnley i hans studio i Nordirland, precis som på ”Resurrection”. Det skulle ha varit underbart att göra hela skivan på det sättet i hans studio, men det var omöjligt. Vi hade inte råd, ha ha!

Gitarrerna låter emellanåt också lite Pink Floyd. Till saken hör att Pete och Tom började tillverka gitarrer under varumärket Ned Callan i början av sjuttiotalet; Tom hoppade snart av men Pete fortsatte göra både gitarrer och basgitarrer åt kända artister som B.B. King, The Damned, Whitesnake, Motörhead och The Who. John Entwistle har använt många olika basgitarrer tillverkade av Pete, och de kan idag gå för hundratusentals kronor på auktion.

Ännu ett halvsekel senare använder de ”Ned” som ett sorts internt skämt när de talar direkt till varandra – namnen Tom och Pete används bara när de talar om varandra i tredje part, exempelvis med mig.

– Jag lärde David Gilmour allt han kan, säger Pete med ett försök till skämtsamhet i rösten.

– Pete gör allt, fyller Tom i. Jag kan inte spela bra längre, även om jag gjorde några pålägg här och där. Dessutom har jag problem med senorna på lillfingret och ringfingret på vänster hand. Jag spelade i alla fall sitar och keyboards och var med på sång, så jag känner mig inte helt utanför.

En utmaning med att ge sig på att göra sitt eget ”White Album” är ju att Beatles inte nöjde sig med en samling poplåtar. Deras skiva innehåller ljudcollaget ”Revolution 9” som i huvudsak gjordes av John Lennon och skapade en hel del bråk inom gruppen när han krävde att det skulle vara med på skivan. July lyckades skapa lite av samma problematik för sig själva med “Seeking the Hacksaw Blades”, först på skoj och sen på riktigt.

– I början tog jag det inte så mycket på allvar, förklarar Tom. Min son och jag gjorde ”Seeking the Hacksaw Blades”, och det slog mig inte att spåret borde vara med på skivan förrän vi i princip var färdiga. Pete var inte särskilt förtjust i idén, men jag tyckte det var en sån passande del av vår Beatles-hyllning. Det skulle vara med!

– Överenskommelsen vi nådde fram till var att det isåfall skulle vara sista spåret på en av vinylsidorna, suckar Pete uppgivet. När vi pratade om spåret som en parallell till ”Revolution 9” sa jag att jag aldrig lyssnar på ”Revolution 9”, jag stänger alltid av där!

– Hela idén är förstås bara en kul grej, fortsätter Tom med betydligt mer entusiasm för ämnet än Pete. Jag minns att jag sa till Pete att om vi kopierar allt rakt av fast vi stavar albumtiteln annorlunda, så kanske vi skulle kunna få Paul McCartney att stämma oss. Eftersom vi ändå inte har några pengar skulle han inte kunna få nåt av oss, men vi skulle få publicitet enligt devisen att i mediabranschen är alla nyheter goda nyheter.

Pete suckar bara och ser olycklig ut… Tom filosoferar vidare på egen hand när han inte lyckas dra in Pete i diskussionen:

– Men kanske skulle Paul aldrig bry sig, han är nog för gammal för sånt nu…

Tanken med skivan “Resurrection” var att July återuppstod som ett tonårsband och att låtarna skrevs från ett tonårsperspektiv. Bland annat fanns det textrader som handlade om att pojkar aldrig blir män. Men när Tom nu är sjuttiosju år gammal och Pete inte mycket yngre blir det svårare att bortse från att de har livet bakom snarare än framför sig, och många av texterna färgas tydligt av detta. Man skulle rentav kunna påstå att de i mångt och mycket låter som två sura gubbar.

Pete nickar och håller med.

– Jo, det är sant.

(Tom skrattar mest.)

– Tanken med “Resurrection” var att skriva med en ung människas arrogans, fortsätter Pete. Men nu skriver jag med en besvikelse över min ungdomliga arrogans eftersom den inte ledde till ett skit. Jag tycker inte jag har lyckats åstadkomma något vettigt alls. Alla drömmar jag hade som ung… det enda jag nånsin ville var att bli rockstjärna, och det har jag misslyckats kapitalt med. Mina låtar är ganska dystra och depressiva, de är mitt sätt att säga att jag är ett misslyckande. Inget jag ville åstadkomma har inträffat, ingen gillar mig, allt är fel.

– Tom, å andra sidan, fortsätter han med en röst som påminner om Ior i Nalle Puh, är mer en sån där som tycker att allt har ändrats till det värre och att det var bättre förr.

– Förvirring, fyller Tom i. Vi är förvirrade surpuppor med ouppfyllda drömmar. Jag är snart åttio och försöker fortfarande bli rockstjärna, och jag bryr mig inte ett dugg om vad andra har att säga om det. Men jag tänker i alla fall inte ge mig utan strid. Och jag tror Pete har samma attityd, han har aldrig växt upp, inte på riktigt. Han måste bara se vuxen ut eftersom han bor i Frinton-on-Sea och har en fru som ser till att det inte verkar som hon är tillsammans med en lallande galning. Så han måste uppföra sig. Jag är likadan, även om jag inte kan dölja det lita bra som Pete!

– Vi är båda totalt misslyckade individer, fortsätter Pete energiskt. Men vi ger oss inte! Vi kommer fortfarande att vilja bli rockstjärnor på väg ner i våra gravar, vi kommer att banka på insidan av våra kistor när de bär iväg oss och skrika: “Se på mig, jag är en rockstjärna!”

Av denna anledning är skivan full av tillbakablickar, avsked och, åtminstone i Petes fall ett tydligt mått av självförakt. Petes låt ”Special Guy” är ett typexempel på det senare, eftersom texten mest av allt är ett hånskratt åt drömmen om att vara speciell. Men det finns en del spår som ändå innehåller någon sorts hoppfullhet. ”Home” börjar med en pojke som spelar fotboll med vännerna på sommaren men sen hamnar i skolbänken och bara vill hem därifrån. Pojken växer upp och hittar inte hem i sin karriär, men bli till sist gammal och då föds insikten: ”We are finally going home”.

– Ja, det är en livscykel, bekräftar Pete. Jag har inte nått sista skedet än, men vem vet, kanske gör jag det redan imorgon. Men ju äldre jag blir, desto mer börjar jag känna att kanske har jag fått nog och är redo för slutet. Jag är inte religiös, men det finns ändå en andlig sida och en fråga om vad som händer med min själ. Man lever sitt liv utan att känna att man nånsin passar in, man är hela tiden olycklig, men precis i själva slutet upplever man en sorts frihet. Om det där är ren smörja eller inte, det får lyssnaren avgöra. Man föds och vadar sen djupare och djupare in i all skit som livet bjuder. Till slut tänker man att nu har jag fått nog, och plötsligt känner man en frihet. Sen kanske den friheten bara är intighet, eller så återföds man som en groda eller nåt.

– Nästa stora äventyr, kommenterar Tom denna filosofiska utläggning.

Jag ser Pete framför mig återfödas som groda och upptäcka att grodlivet är ännu mer fyllt av skit än vad han upplevde som människa.

– Just det, jag skulle ha hållit käften. Kvack kvack, kväker Pete. Jag skulle hållit käften, kvack kvack.

En annan låt med både avskedstema och andlig koppling men med ett perspektiv som känns större än grodans är “Truth”. Textraden ”Time is running out so fast/I should have known it wouldnt last kanske” känns lite som ett grötrim men sen får låten rejäl tyngd av den mäktiga refrängen ”Absolution! Salvation! Resolution!”

– Jag försöker ställa frågan om hur gravt jag egentligen misslyckats, fast lite med glimten i ögat, förklarar Pete. Tänk om jag verkligen missförstått allt och jag egentligen borde ha försökt vara en snäll person som gjorde goda gärningar. Nu är att allt det där nu försent och jag kommer att hamna med skärselden upp till knäskålarna istället. Jag ville använda gregorianska körer eftersom det handlar om andlighet, kanske reinkarnation och vad det nu än är som vårt stora universum slänger åt oss härnäst, kanske blir jag en groda eller kanske kan jag välja mellan att bli en groda och att bli Donald Trump, eller nåt. Men jag kommer aldrig att få göra det där valet på grund av allt dåligt jag har gjort i detta liv.

Toms låtar om avsked är mindre nattsvarta och kan handla om relationer, som ”Love’n’Love” där tidigare kärlekar passerar revy.

– Jag ägnade lite tid att banna mig själv för det kanske dussinet seriösa förhållanden jag haft i mitt liv, som jag inte kunde hantera utan flydde ur när de blev för allvarliga för mig. Det där ligger bakom mig nu och det förhållande jag har nu är det jag kommer att ha till min död. Men när jag skrev texten fanns det en avundsjuka mot dem som hade permanenta lyckliga förhållanden, något som jag själv inte var kapabel till. Män är totala idioter under nittio procent av deras liv, och om de råkar ha otrolig tur får de till sist ett par år utan att vara rena fittor. All testosteron, allt nonsens och all fåfänga förstör de flesta mäns liv hela vägen till dödsbädden.

– Vem kallar du för fitta, Ned? bryter Pete in.

– Ha, ha, nej vi är annorlunda, Ned! svarar Tom.

– Ja, det är de andra, säger Pete.

– Det är idiotierna därute som är problemet! konstaterar Tom med triumferande röst.

Men det finns gott om andra känslor på denna i positiv mening spretiga skiva. Mitten av plattans tredje sida upptas av en sekvens av låtar som alla bygger på rimramsor som utan att kännas direkt barnsliga ändå har mer av ett oskyldigt skimmer över sig. Sekvensen börjar med ”The Game” som är en återfunnen låt från 1966 och avslutas med ”Disco Klingon” som Tom skrev i slutet av sjuttiotalet.

Låt oss börja med ”The Game”.

– Tom ringde mig plötsligt och sa att han hade haft en dröm om en sång jag skrivit innan den första skivan. Och lustigt nog kunde han fortfarande sjunga den, sa han, och sjöng den för mig. Jag kunde inte minnas låten men min fru kom ihåg den. Jag letade fram boken där jag skriver upp alla låttexter, men jag kunde inte hitta nån sån text. Däremot fanns där en lista med låttitlar och på andra plats stod ”The Game”.

– Ned, säger Pete nu vänd mot Tom, du kom ihåg allt utom melodin till sticket i mitten och en av verserna. Så jag skrev om den förlorade versen och gjorde melodin till sticket. Och trots att detta hände efter att vi bestämt att plattan var klar propsade Tom på att vi skulle ha med låten eftersom den verkligen var en kvarleva från sextiotalet.

– ”Disco Klingon å andra sidan, fortsätter Pete, skrev Tom för fem-sex år sen.

– Nej, det var längre sen, Ned, svarar Tom nu vänd mot Pete. Jag skrev den i slutet av sjuttiotalet och gjorde en demo tillsammans med Mike Oldfield. Den handlar om alla nya ord man var tvungen att kunna när alla plötsligt hade stereohögtalare och ordentlig hifi-utrustning, med förstärkare, skivspelare, radio och så vidare. Jag hade helt glömt bort låten men hittade den när jag flyttade till isle of Wight gick jag igenom en låda med gamla rullband. Mike Oldfield är med och han spelar riktigt bra, men tyvärr är bandet i så dåligt skick att det inte kan användas. Planen var att ge ut det som en singel med Mike Oldfield & Tom Newman, men Virgin var inte så förtjusta i att sänka marknadsvärdet på Mike Oldfield genom att lägga till mitt namn, ha ha. Men det var kul att göra om låten nu.


Man kan inte annat än imponeras av dessa båda äldre män som sin underdog-mentalitet till trots är fulla av framtidsdrömmar, och som fortfarande kan göra respektlös musik som utmanar konventioner. Men hur mycket väntar de sig att en skiva egentligen kan åstadkomma? Vilka reaktioner förväntar de sig?

– Det finns två aspekter, menar Pete. Vad vi förväntar oss och vad vi hoppas på. Vi förväntar oss inte ett skit. Men vi hoppas att någon ska visa intresse. Bortsett från att jag alltså vill bli rockstjärna, tycker det jag skulle vara trevligt om det fanns någon som gav den lite erkännande, istället för att hela tiden komma dragande med “My Clown”, “Dandelion Seeds” och andra låtar från 1968. Det är ju mer än femtio år sedan!

– Om vi kunde överskugga plattan från 1968, om än bara lite grand, det skulle vara kul, fortsätter Tom.

– Jag tyckte inte om 1968-plattan när det begav sig, men jag kan nog förstå bättre nu att den var bra, fyller Pete i. När vi spelade live var det ett evigt tjat om att spela den hela tiden. Men jag lever här och nu, så det som är viktigt för mig är det jag gör nu. Jag vill få erkännande för vad vi gör nu, och tycker inte det nödvändigtvis behöver vara en ständig tävling med 1968.

”The Wight Album” hade setts som en fantastisk bedrift om den hade släppts av ett ungt nytt band. Därför känns det konstigt att ignorera verket bara för att det gjorts av två personer som för länge sedan passerat sina bäst före-datum. Av respekt till dem fokuserar vi här helt på nuet trots att plattan inte bara ges ut som en dubbelvinyl utan även som en del i en retrospektiv box med sex CD-skivor med den illavarslande titeln ”July – The Complete Recordings”. Man behöver därmed inte tro på numerologi för att inse att sista dagen i juli nog valts som utgivningsdatum av en anledning.

Det känns därför passande att denna artikel inte publiceras förrän nu i augusti. Låt oss ge dessa två gamla psykpopmästare en sista brittsommar. De förtjänar sannerligen att få behandlas som rockstjärnor här och nu!