tisdag, maj 21

JUL MED FRÖKEN ELVIS OCH HERR JESUS


av Thomas Wihlman (foto: Thomas Wihlman)

Ja, jag måste ju säga det: Det är jul, kommersialismen stora högtid, numera i viss konkurrens dock med Moneysisters ”Black Friday”. Svart eller vitt, välj.

Jag skruvade på TuneIn och hittade flera God Jul-kanaler, däribland originalet, the Real Santa Claus Radio from Rovaniemi. I varuhuset fick jag spränghuvudvärk av ”Tänd ett ljus och låt det brinna”. Ja, gör det, låt helvetesmusiken brinna upp.

Så, jag har ingen positiv inställning till den julmusik som får en del affärsanställda att spy – trots att jag inte plågas fullt lika mycket som dem.

Men, det går att finna något bättre, och med koppling till julens egentliga ursprung, julklapparna, nej jag menar Herr Jesus födelse. Kristus till jorden är kommen, oss är en frälsare född.

Ja, fräls oss från JustD och från ”Jingle Bells”, samt från den hundratrettiotrettonde versionen av ”O Helga Natt”.

Julmusikvecka

Det är adventsgudstjänst i Sofia Kyrka i Stockholm. Inledningen på min späckade julmusikvecka, som kommer att följas av Staffan Hellstrand, allsång i Finska kyrkan och Fröken Elvis Jul på Södra.

Representanter för församlingens alla sjutton körer radar upp sig framför altaret, ett hundratal körsångare och längre fram barnkörerna. Vore alla körsångare på plats skulle åhörarna inte rymmas.

Det är fint, nästan alla församlingens präster agerar i en väl koreograferad gudstjänst, där musiken tar stort utrymme. Och det är naturligtvis främst de traditionella julpsalmerna som sjungs, som till exempel ”Hosianna” och ”Bereden väg” (i den kanske mindre vanliga körversionen).

Så där ja, ett steg i rätt riktning. Jag jular vidare. Församlingen har förutom den sedvanliga söndagsmässan också kvällsmässa på torsdagarna. Denna julmusikvecka tas nya grepp.

I själva gudstjänsten, som enbart är fyrtio minuter, deltar tre duktiga artister som står för musiken – Linda Ström (från Cookies ‘n’ Beans), Staffan Hellstrand och Thomas Tjärnkvist.

Efter gudstjänsten utbryter mingel, med pepparkakor och glögg. Sedan en hel timmas konsert. Kyrkan mitt i samhället och det är relativt mycket publik, mer än en vanlig söndag i alla fall (man får då undanta till exempel advent).

Det är vackert, känsligt, personligt och ibland praktfullt som när Linda Ström sjunger ”O helga natt”. Staffan Hellstrand sjunger förstås egna låtar, som han har gett fina texter men gör också Dan Andersson (som till exempel ”Heldagskväll i timmerkojan”). Trots att Sofia kyrkas akustik och tekniska utrustning inte är så bra, blir det en njutningsfull stund. Staffans ”Lilla fågel blå” får det att gunga i kyrkbänkarna.

Finländsk allsång

Fullt lika vackert blir det inte i Finska kyrkan i Gamla stan, i Stockholm. Men fullsatt, och den finlandssvenska publiken låter bra i den allsångstimme med julmusik som jag blivit inviterad till. En stråkkvintett förstärker den närmast högtidliga stämningen, en ung och lite osäker solist behöver nog mer av sångpedagogik och träning.

Den kommersiella repertoaren får här vika för psalmer och traditionella julsånger, vi sjunger med i till exempel ”Giv mig ej guld, ej glans, ej prakt” – till Sibelius toner och Zacharias Topelius text. Mitt finlandssvenska hjärta klappar lite extra.

En jädrans massa instrument

Min julmusikvecka avslutas på Södra Teatern i Stockholm, med Fröken Elvis jul. Det är sista spelningen på en lång turné.  En kväll med humor, värme, lite allvar och en jädrans massa instrument rubriceras det hela. Och lite jul.

Det har nu gått några år sedan Fröken Elvis genombrott. Då handlade det om personliga, svenska versioner av en del Elvis-hits. Riktigt bra, tevespelningar blev många och publiken kom, till exempel till Gröna Lund.

Fröken Elvis, det är Camilla Fritzén (sång), Lisa Bodelius (trombon, kontrabas, piano, kör), Maria Olsson (trumset, slagverk, kör), Sanna Andersson (kontrabas, gitarr, melodika, munspel, kör) och Josefin Berge (gitarr, kör). Just på denna turné är dock Berge föräldraledig, hon ersätts bra av Christoffer Schoug.

Här bjuds vi på socialt engagemang, när Camilla Fritzén berättar om en fattig flicka, ett ständigt byte av instrument på scenen (och gruppen byter också instrument sinsemellan), publiken engageras av Maria Olsson i rytmisk lek och får också sjunga allsång (riktigt bra).

Tempot är högt, men går ibland lite ner i varv som i den egna låten ”I ett land”, vackert och med meningsfull text. Svänger ordentligt gör det i ”Psykopat” (”Devil In Disguise”).

Avslutningsvis blir det ett julmedley, i en högst personlig tolkning. Gillar tolkningarna och stämsången, annars hade jag inte blivit glad över dessa uttjatade låtar.

Lite problem med föreställningen har jag, eftersom Elvismaterialet mest är hämtat från den period och från de låtar jag tycker sämst om. Jag är därvidlag kanske inte ense med del fullsatta Södra Teatern, men det står jag för. Och fick jag önska mig något så skulle jag vilja att Fröken Elvis släppte fram mer av sin egen låtskrivarförmåga. Elvistolkningarna är absolut bra, men jag tror också alltså att andra Elvislåtar på svenska kunde släppas fram (även om jag vet att det är av rättighetsskäl inte så enkelt). That’s alright, mama.

Så det blev en vecka, med mycket av julmusik, men med undvikande av de värsta kommersiella avarterna. Och vem vann? Fröken Elvis eller Herr Jesus. Oavgjort säger jag.