av Peter Sjöblom
Idag skulle John Lee Hooker ha fyllt hundra år och Peter Sjöblom firar jubiléet med en personlig betraktelse av blueslegenden.
När jag gick i gymnasiet och alla andra hade bilder på sina flick- och pojkvänner i plånböckerna hade jag istället en bild på John Lee Hooker som fläppade fram varje gång jag visade busskortet. Oss emellan var mina amorösa framgångar begränsade så det fanns helt enkelt inga fotograferade flickvänner att ha i pluskan. Jag visste knappt vad en flickvän var men å andra sidan visste ingen annan i min klass vem John Lee Hooker var heller så jag antar att det på något sätt jämnade ut sig.
Det här hände sig på den tiden när Hooker ännu inte hade lierat sig med Santana, Bonnie Raitt och Robert Cray och blivit topplistevara med den utslätade skivan ”The Healer” i slutet av åttiotalet, och att gå omkring med en åldrad piprökande gubbe med bister uppsyn i plånboken måste slutgiltigt ha etablerat mig som klassens kuf.
Hade John Lee Hooker inte dött 2001 kanske han hade levt idag och då skulle han, just idag, ha fyllt hundra år. Å andra sidan är hans primalboogie – åtminstone den han gjorde ungefär de första tjugo åren från slutet av fyrtiotalet och framåt – evig. Oförstörbar. En blues som hade odlats i Mississippi där han föddes men som formats i det Detroit där han till sist hamnade efter att som tonåring rymt hemifrån och kajkat runt i Södern. Hooker fick jobb i Ford-fabriken och det hörs i hans musik, på samma sätt som den hamrande takten från bilindustrins maskiner hörs som ett fundament i Motowns resoluta beat från mitten av sextiotalet och lite senare gick igen i Stooges och MC5:s vrålande rock. Finns det någon musik som förtjänar att kallas hypnotisk är det Hookers. Har man väl hakat fast i hans basala, schamanska groove är det svårt att lösgöra sig från det. Jag vet att om jag börjar lyssna på Hooker på morgonen kommer jag inte att lyssna på någonting annat den dagen.
Visst är inspelningarna för bland annat skivbolaget Vee-Jay där han backas upp av studiomusiker också fantastiska, men allra bäst var Hooker på egen hand när han med enbart sin ödesmättade röst och skronkiga gitarr nästan exorcistiskt malde på med ett enda, ångande ackord tills instinkten att byta harmonier helt gav vika. Istället jobbade han med effektiva nyanser inom snäva ramar. Små gester med stort utfall. Men det var få musiker som kunde följa honom i alla små men avgörande taktförskjutningar som han använde sig av för att uppnå maximal effekt. Få som kunde hantera det där som om det inte vore så bluesklyschigt nästan skulle kunna kallas trolldom.
Men essensen i Hookers musik finns där inga ordlistor finns så det är fåfängt att tro att man skulle kunna beskriva den meningsfullt. Det slår mig nu att påståendet har en ofrivillig nästan ironisk dimension eftersom John Lee Hooker faktiskt var analfabet. Han samlade alla sina texter inne i huvudet. Om det har någonting att göra med hur hans musik lät törs jag inte säga något om – det är nog lite långsökt att hävda ett samband – men det fanns i alla fall ingen som lät som han. Många har på olika sätt försökt emulera hans insisterande groove men ingen har lyckats med mer än en viss fånighet. Och ja, jag tänker på Canned Heat.
Jag tänker också på hur många av mina gamla klasskompisar som idag har kvar sina plånbokspartners. Antagligen inte särskilt många. Om ens någon. Men jag har kvar John Lee Hooker. Det är en relation som håller livet ut.