lördag, juni 6

JOHN CEE STANNARD – FOLK ROOTS REVISITED + WHEN THE TIME IS RIGHT

av Peter Sjöblom

JOHN CEE STANNARD: ”Folk Roots Revisited” (Castiron/Hemifrån)
JOHN CEE STANNARD: ”When the Time Is Right” (Castiron/Hemifrån)

John Stannard är kanske inte namnet på var mans läppar, men hängivna skivsamlare torde känna honom som medlem i bandet Tudor Lodge som gav ut en provocerande menlös platta med folkprog på Vertigo i början av sjuttiotalet. (Det finns en särskild sorts samlare som för dyra pengar köper allt som har Vertigos så kallade swirl-etikett – en mycket märklig syssla att köpa skivor bara för etikettens skull och inte för musiken. Men samlare är som samlare är.) John Cee Stannard (där Cee står för Christopher) var sedan musikaliskt inaktiv i fyra decennier innan han gjorde comeback för ungefär tio år sedan med en mer bluesinriktad musik. Han var relativt produktiv fram tills att han avled i cancer för bara en dryg månad sedan. Innan frånfället hann han slutföra två skivor, ”Folk Roots Revisited” och ”When the Time Is Right” som nu släppts i tandem.

Av de två skivona är ”When the Time Is Right” den mest bluesinriktade. Att Stannard trivs i formen hörs, men som bluesplatta räknat är den inte så lyckad. Det låter som en loj kväll på ett godmodigt hak där tolvtaktersrepertoaren tryfferas med lättare jazz i cocktailanda. Mysigt att ha i bakgrunden medan pratar med sina kompisar över en hygglig öl men ingenting som tvingar till aktivt lyssnande. Bästa låten är ”Go Now” som lyfter bland annat tack vare sin stämningsladdade orgel och lätta blås i försiktigt jazzig anda.

”Folk Roots Revisited” ger vad titeln lovar. Här återvänder Stannard till en folkigare engelsk stil där hans lite kvävda, beslöjade röst kommer bättre till sin rätt. Anslaget är fortfarande lätt och behagligt, men skivan är bättre än Stannard som handelsresande i bluesland och definitivt bättre än Tudor Lodge. Här heter den finaste låten ”The Ferryman” som smidigt bärs upp av sitt mjuka vemod, klädsamma munspel, inkännande gitarr och diskreta stråkar. Sjuttiotalsprägeln är stark; omslaget kunde ha prytt en privatpressad singer/songwriter-platta från 1974 och soundet är rustikt enkelt som det sällan är på nygjorda skivor. ”Folk Roots Revisited” är inte omvälvande, men väl en sympatisk skiva, på samma gång en rofylld hemkomst till Stannards ursprung och ett ömsint farväl till publiken.