torsdag, juli 19

JOAN BAEZ – WHISTLE DOWN THE WIND


av Peter Sjöblom

JOAN BAEZ: ”Whistle Down the Wind” (Proper)

Låt det omedelbart vara sagt: Jag står inte ut med Joan Baez. Hon har gjort en (1) låt som jag kan fördra – ”Diamonds & Rust” – och det är inte särskilt mycket att komma med under vad som känns som en femhundraårig karriär. Jag vet att detta låter nedlåtande men för mig har hon mest varit en irriterande statist i berättelsen om Bob Dylan, någon som ibland dök upp under hans tidiga konserter med sin äppelkindade rättskaffenhet och kristallklara röst skälvande av ett heliumvibrato som får mig att vilja kasta möbler omkring mig.

Så det är knappast ett bra sätt att sälja in Joan Baez av idag hos mig med argumentetet att hon har rösten i behåll. Det som jag under vad som känns som femhundra år hela tiden har önskat är exakt det hon inte skulle ha.

Hur många skivor man hinner med under vad som känns som en femhundraårig karriär kan jag inte räkna men ”Whistle Down the Wind” är hennes första studioplatta sedan 2008. Än sen? Den är lika förbannat ointressant och irriterande som alla andra Joan Baez-skivor.

Låt vara att rösten är aningens skrovligare än vad den var när hon på sextiotalet prånglade ut folksånger med patos godkänt av de fiskartröjeklädda pipskägg och rosenkindade luggflickor som utgjorde hennes publik. De där typerna som fick nervkollaps när Dylan pluggade in elgitarren och ”svek sina ideal”.

Problemet med ”Whistle Down the Wind” är ju att Baez fortfarande låter som att hon sjunger för just pipskäggen och luggarna. Det är inget fel med engagemang – tvärtom, utan dem som kämpar för rättvisa och vettiga levnadsvillkor för alla människor skulle världen vara sämre än vad den redan är – men jag klarar inte av den där rättrådigheten som Baez antagligen inte kan och garanterat inte vill göra sig kvitt. Den där kladdmäktiga självbelåtenheten som tränger sig igenom i alla låtar, även om de som här är skrivna av andra som till exempel Joe Henry, Mary Chapin Carpenter, Kathleen Brennan, Josh Ritter och Tom Waits.

För felet med ”Whistle Down the Wind” är Joan Baez själv. Samma som har varit felet med hennes skivor i en sisådär femhundra år.