torsdag, juni 21

JERRY WILLIAMS 1942-2018

av Peter Sjöblom

Igår avled Erik Färnström, mest känd som rocklegendaren Jerry Williams, hastigt efter en kort tids sjukdom. Peter Sjöblom minns en underhållare med integritet.

För mig var han musikaliskt sett ofta bara ett tuppfjät från Kenneth & The Knutters och tre tuppfjät från Eddie Meduza men i ett större perspektiv är det orättvist av mig att kategoriskt avfärda Jerry Williams. Han hade ju en längre och mer gedigen historia än så. Och han var till sin själ och sitt artisthjärta en knegare med yrkesheder. Så pass benhårt stolt över sitt arbetarursprung och sin politiska övertygelse att till och med några av sjuttiotalets mer oresonliga proggfalanger gav honom ett slags politisk asyl trots att han var, alltid hade varit och alltid förblev en av den amerikanska, ”imperialistiska” musikens mest rakryggade förkämpar i Sverige. Kanske sådde Jerry Williams rentav ett tvivlets frö bland de bokstavstrogna att det trots allt gick att segra till fiendens musik?

Det är den Jerry Williams jag känner starkast för, den som alltid innerst inne bakom den amerikanskt klingande pseudonymen förblev rörmokaren Erik Färnström från Solna. Han som inte vek ner sig, han som orädd och som med sitt ekensnack snäste av herrarna och damerna som skor sig på andras bekostnad. Fräste ifrån mot dem med samma emfas som han proklamerade sin kärlek för Chuck Berry, Gene Vincent och annan krusidullbefriad ursprungsrock. Jerry Williams stod för något, struntade i modenycker och vad andra definierade som prestige. Han hade ju sin egen. Knegarhedern igen.

Jag har aldrig gillat ”Twistin’ Patricia”, Jerry Williams genombrottshit tillsammans med The Violents 1962. Har ju överhuvudtaget aldrig fattat vitsen med femtio- och sextiotalets svenska så kallade rockkungar, annat än som en kuriös del av svensk underhållningshistoria. De amerikanska originalen finns ju att tillgå – utan den där Kiviks marknad-vibben. (Fast det ska ändå sägas att Williams var bättre än alla de andra.)

”I Can Jive” är förfärlig ölboogie.

”Did I Tell You” är komplett horribel.

Ja, det finns så många bedrövligheter i Jerry Williams hitkatalog att jag väl inte ska vänta mig att någon kommer att tro mig när jag säger att soulplattan han gjorde 1968 tillsammans med Lasse Samuelssons Dynamite Brass i kompet är rätt bra, ”The Power of Soul”. Men det är väl ändå någon sorts kvalitetsmarkör att den faktiskt gavs ut av den anrika Chess Records svenska avdelning. ”Dr. Williams & Mr. Dynamite” från året därpå – även den med Samuelsson-gänget i ryggen – inte heller är så pjåkig. Även soul sjöng Williams med ryggen rak. Med knegarheder om man så vill.

Vantrivs man med det ordet kan man istället använda ordet integritet och jag respekterar folk som har sann integritet. Det finns alldeles för många som inte har det, och att en av dem som hade det nu är borta, sjuttiofem år gammal, får världen men kanske framför allt Sverige att kännas aningens bräckligare.