av Linda Bönström
JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN: ”Correspondence” (Razzia/Secretly Canadian)
Det finns en påtaglig och omisskännlig ömhet mellan vännerna Annika Norlin och Jens Lekman (albumomslaget till trots) i den musikaliska brevväxling som utmynnade i ”Correspondence”. Under ett års tid spelade de in en varsin låt i månaden till varandra och lyssnarna kunde följa hela processen från skrivande, råinspelning och finslip på Internet.
Låtarna drivs hela tiden av just denna ömhet, de båda närmar sig det personliga på ett mycket okonstlad vis samtidigt som de faktiskt samtidigt rör sig från de små händelserna i livet till större livsfrågor. Mångt och mycket handlar det om att hitta ett existentiellt förhållningssätt och musiken är utan tvekan en nödvändighet både för Norlin och Lekman.
”Correspondence” är ett vackert projekt, och något så ovanligt som en tänkvärd platta. Norlin och Lekman är vanliga människor med sällsynta talanger. Skulle man klaga på något så är det helt enkelt att Norlin är en mycket starkare berättare än vad Lekman är, hennes texter är enormt precisa och hennes karaktäristiska stämma – denna både så mjuk, stark och emellanåt krackelerande – gör att Lekman inte riktigt når upp. Albumet är mycket jordnära, vilket blir intressant i relation till deras position på den svenska indiescenen; få har lyckats så bra som dessa två och de hade lätt kunnat sticka näsan i vädret. Istället är känslan att de snarare vänder blicken i inåt, introvert och försiktigt men med en klarsyn gällande människors behov.
”The recordings will be pretty low key but because we are trying to impress each other it might actually turn out to be worth listening to”, skrev Norlin i början på 2018, strax innan första inspelningen. Och rätt fick hon.