av Peter Sjöblom (Foto: Wikimedia Commons)
Människans naturliga instinkt borde vara att hela tiden få det bättre, att optimera omständigheterna. Men somliga gör tvärtom, de söker ytterligheterna, stiger ner i helvetet av fri vilja, utmanar demonerna i en kamp som den dumdristige är dömd att förlora. Jeffrey Lee Pierce sökte den råa utlevelsen och betalade priset för den.
När någon säger Jack White tänker jag Jeffrey Lee Pierce. Visst var jag rätt White Stripes-manisk medan de fortfarande höll på, men entusiasmen lade sig med tiden och utvecklades efter hand till likgiltighet. Det Jack White har gjort efter White Stripes har jag praktiskt taget inte brytt mig om alls. Hörde en Raconteurs-platta som mer än något annat var sövande.
Men jag respekterar hans djupa kärlek till bluesen. En kärlek som även Jeffrey Lee Pierce hyste. Men även om de båda är djupt rotade i samma sorts blues, stigen ur själens djupaste avgrunder och som genom knastriga inspelningar dröjt sig kvar som rastlösa hemsökelser långt efter att upphovsmännen hade lagts i ovigd jord, är det en milsvid skillnad mellan White och Pierce. Den förstnämnda har alltid varit stil- och självmedveten och det får honom att ibland kännas distanserad. Rentav en aning kalkylerande. Där tror jag också att en del av förklaringen till hans ansenliga framgångar ligger – White Stripes var ett koncept som i all sin tydlighet var lätt att marknadsföra och som publiken köpte för att den visste precis vad den fick, och fortfarande får, av Jack White.
Så lätthanterlig var aldrig Jeffrey Lee Pierce. För honom handlade det – allra mest uppenbart i början av karriären – om rå utlevelse av en sådan typ som aldrig har gått att paketera och märka med lättbegripliga innehållsdeklarationer. Hans oberäknelighet, främst som person men också som artist, måste ha gjort honom till en karriärstrategisk mardröm. Han stod till sin natur mycket närmare bluesens väsen, blottlade oftare dess nerv, än vad Jack White någonsin har gjort. Den korsväg som White bara hade hört besjungen hade Pierce varit vid och där träffat en överenskommelse med hin onde. Det är i alla fall så som ”Fire of Love” låter, The Gun Clubs debutplatta från 1981. Det är som att man kan höra Robert Johnsons hetsande helveteshundar gläfsa i bakgrunden på låtar som ”For the Love of Ivy”, ”Ghost on the Highway”, ”Cool Drink of Water” och ”Preachin’ Blues”.
Ut ur ljuset
The Gun Club kom från samma Los Angeles som på sjuttiotalet var synonymt med The Eagles, Jackson Browne och liknande plakatlanserad mjukisrock. Kontrasten mellan den väloljade konsensusrocken och Gun Clubs – med Jeffrey Lee Pierces egna ord – ”fruktansvärda mardröm” var för öronen vad det är för ögonen att komma från ett starkt solsken in i ett kolmörkt rum.
Mot slutet av sjuttiotalet rörde sig Jeffrey Lee Pierce mellan Los Angeles 
och New York, skrev för musiktidningen Slash Magazine, gick med i ett flertal kortlivade band och hade en trummiskarriär som knappast kan ha varat mycket längre än en eftermiddag. Med tiden lyckades han få ihop ett band på egna villkor där han fick vara sångare, det suveränt namngivna Creeping Ritual. De gjorde några spelningar runtom i Los Angeles och delade scen med då ännu okända band som The Circle Jerks, The Go-Go’s oc
h The Blasters. Efter ett par rockader i personalstyrkan gjorde gruppen sitt första framträdande som The Gun Club våren 1980.
Det cirkulerar inte särskilt många inspelningar från gruppens allra första år, och de flesta är av så dålig ljudkvalitet att de ger ärr på trumhinnorna, men av dem framgår ändå att Jeffrey Lee Pierce från början hade en mycket klar uppfattning om i vilken riktning han ville ta bandet. Han hade redan ackumulerat en del eget material som utan märkbara skarvar passade in med de traditionella låtar och den urkundsblues som han gav ännu djupare färgtoner när han lade till en gotisk svärta. Robert Johnsons ”Preachin’ Blues” var redan då en höjdpunkt i repertoaren, i en nästan psykotiskt desperat och fullständigt förödande version – det är fullt möjligt att det är den definitiva Johnson-covern. Det är, som Lennart Persson formulerade det med sedvanlig pregnans, ”blues bränd in till benet av primitiv, gnisslande rock’n’roll”.
”Preachin’ Blues” är själva epicentret för ”Fire of Love”, den låt som alla andra låtar på skivan strålar ut ifrån. Med skivans enorma kraft är det svårt att förstå varför den så sällan förekommer i diskussionerna om rockhistoriens bästa debutplattor. Samtidigt är det symptomatiskt. Inte ens efter dokumentären ”Ghost on the Highway” från mitten av nollnolltalet och inte ens efter ett flertal olika nyutgåvor av gruppens skivor har Pierce fått det erkännande som han förtjänar. Är han helt enkelt fortfarande för oregerlig för att kunna hanteras? Visserligen suktade han aldrig efter allmänhetens gunst – i en intervju förklarade han vid ett tillfälle att ”I’m not a crowd pleaser”. Men någon rättvisa får det väl ändå finnas?
Det underbara helvetet
Tyvärr köpte Pierce hela den förgörande myten om självförbränningen som livshållning. Han ville gå ner sig och det gjorde han med en rasande målmedvetenhet. Det kan inte ha funnits många gifter, lagliga eller olagliga, som inte hade flutit genom hans blodådror. Jag minns fortfarande med ett skälvande obehag den där gången när han satt framför mig och ett par av mina vänner på ett hotellrum i Stockholm i oktober 1984. Vi skulle intervjua honom och jag var lite orolig – jag var sjutton år, Pierce var min idol och det var läskigt nog att som ung glop få träffa sin störste hjälte. Ännu läskigare var det förstås då jag visste att han kunde vara lite trulig emellanåt. Men Gun Clubs helt underbare turnémanager som jag tyvärr har glömt bort namnet på lugnade mig och sade att Jeffrey var på gott humör.
Vad ”gott humör” betydde blev uppenbart så fort vi kom innanför dörren. Pierce verkade så bedövad av gud-vet-vad att det var en smärre sensation att han alls hade någon muskeltonus kvar. I bakgrunden gick ett teveprogram som Pierce insisterade på handlade om kinesiska muren. När han väl lyckades slita sin dimmiga blick från rutan var han visserligen inte otrevlig men… lite avlägsen. Ofta blundade han när han svarade på frågorna. När han sedan lyfte på ögonlocken hade ögonen rullat bakåt så att bara ögonvitorna syntes. Det såg ut som en enarmad bandit utan vare sig körsbär, meloner eller vindruvor. Det var, för att fortsätta analogin, inte upplagt för någon jackpot. Det är än idag ett av mitt livs mest skrämmande ögonblick.
Senare på kvällen lyckades jag och min likaledes omyndiga kompis mygla oss in på Ritz tack vare att den underbare turnémanagern som jag tyvärr glömt namnet på ringde till klubben och praktiskt taget skällde ut dem för att de inte hade släppt in oss och att vi minsann var hans personliga vänner ”sedan många år”. Matematiken gick inte riktigt ihop och det fattade väl även den maktkåta och allmänt illa omtyckta vägspärr till vakt som hade avvisat oss bara någon halvtimme tidigare. När han nu på order av högre makt surmulet och mot bättre vetande släppte in oss kände vi oss ungefär som när Socker-Conny i Joakim Pirinens seriealbum förödmjukar en uppblåst dörrslusk och kallar honom Gris-Gugge.
Jeffrey Lee Pierce såg allt annat än cool ut där i det åttiotal då det viktigaste som fanns var att se cool ut. Han kom in på scenen i en grön kakiskjorta stränande över plufsigheten. Blondblekta hårtestar spretade ostyrigt fram under beppemössan och det såg ut som att de försökte fly antifrisyren som till största delen doldes av den osannolika huvudbonad som Pierce hade klämt fast över huvudsvålen. Han såg precis ut som Ignatius J. Reilly i ”Dumskallarnas sammansvärjning”, minus mustaschen. Inte för att frisyren var mer försvarbar utan mössa för då såg han ut istället som en Debbie Harry-parodi från Blötberget. Han hade varit ordförande för västkustavdelningen av Blondies fanclub och utvecklat en kanske inte allt igenom sund fixering vid deras anslående sångerska, och med en ambition som baktände gjorde allt han kunde för att likna henne.
Perverterad mässa
Medan bandet förde ett hiskeligt oväsen i bakgrunden stod Jeffrey Lee Pierce och stirrade tomt ut i luften som en övertrött Jim Morrison. Länge. Sedan började han mässa en till oigenkännlighet dekonstruerad version av ”Strange Fruit”. Efter det bra
kade hela helvetet lös med ”Eternally Is Here” från den då pinfärska och magnifika plattan ”The Las Vegas Story” och det var ett helt underbart helvete som brakade lös och det brakade lös om och om igen under en dryg timme och det fanns just då inte ett enda annat ställe i hela världen som jag hellre hade velat vara på än precis just där inne i det svartmålade rockklubbsmörkret med galenskapen forsande över mig ur de dånande högtalarna tills jag kom i någon sorts extas och världen runtomkring mig försvann och nej, det fanns verkligen inget annat ställe i hela världen som jag hellre hade velat vara på än: Precis. Just. Där.
Åren 1983 och 1984 stod Gun Club på topp och det finns inspelningar som vittnar om det. Den officiella liveplattan ”Danse Kalinda Boom” spelades in under samma turné som jag såg dem, med gitarristen Kid Congo Powers nyligen utexaminerad från The Cramps, den iögonenfallande basisten Patricia Morrison som senare gick till först The Damned och sedan Sisters of Mercy, samt den uthålligt lojale trummisen Terry Graham. Till och med ännu bättre är radiokonserten från Hamburg Markthalle 1983, och från samma år det filmade framträdandet på The Hacienda i Manchester. Det finns både på DVD och Youtube och är så intensivt och konfrontativt att man nästan ryggar tillbaka inför den vrålande kraften i denna perverterade, sinnesförvridande mässa av bluesmytologi, voodooritual och de demoniska visionerna hos en, om så krävdes, intill döden passionerad sångare. Lennart Persson hade rätt igen när han skrev att Jeffrey Lee Pierces ”röst var ett skri i natten, med en sammanbiten giftighet han hämtat från Charlie Patton.” Skri är rätt ord. Ibland bröt sig rösten liksom loss ur strupen och slungades upp i en desperat, avkroppsligad falsett – Pierce var ingen skicklig sångare men han var en bra sångare. Ibland rasade texterna ur honom nästan okontrollerat, som tungomålstal, eller som utstötta besvärjelser som antingen skulle betvinga mörkret eller göra det ännu mörkare.
Men om denna otuktbara explosivitet var i stunden potent var den knappast det i längden. Det fanns ett skäl till att Gun Club var som en svängdörr på Centralstationen – medlemmarna for in och ut hela tiden eftersom ingen orkade med Jeffrey Lee Pierces irrationalitet hur länge som helst. När gruppen skulle göra sin första Australien-turné 1983 hoppade halva bandet av på flygplatsen strax innan planet skulle lyfta från Los Angeles.
Men kanske var det just detta som höll musiken så vital? Lyssnar man på skivorna är ingen den andra helt lik. Bara ”Fire of Love” låter på just det viset, den underbara uppföljaren ”Miami” från 1982 låter unikt träskig (och då inte bara på grund av den beniga produktionen), enbart den magnifika femspårs-EP:n ”Death Party” från 1983 låter som ”Death Party”, bara ”The Las Vegas Story” som – ja, ni förstår. När jag tog upp detta under intervjun blev Pierce uppenbarligen belåten, som om han var lättad av att någon äntligen hade lagt märke till variationen som ju finns där. Några år senare fick han frågan av någon svensk dagstidningsjournalist hur länge han egentligen tänkte åka omkring och spela sina treackordslåtar. ”Så länge som folk vill höra dem” svarade han, förmodligen med berättigad irritation. Tidpunkten gjorde frågan särskilt oförskämd då den okänsliga journalisten ställde den när Pierces hade blivit en relativt sofistikerad låtskrivare och dessutom hade utvecklats till en väldigt driven och personlig gitarrist. Även om han aldrig uppnådde ett äkta jazzraffinemang inspirerade hans tilltagande intresse för den friare jazzen honom till att bredda sina låtar och utmana sig själv mer som musiker.
Det märktes redan på ”Wildweed”, hans första skiva i eget namn, visserligen överproducerad men musikaliskt utmärkt. Pierce följde upp den med en turné under det klart jazzinspirerade bandnamnet The Jeffrey Lee Pierce Quartet. Det var under den turnén som jag första gången på allvar insåg att det inte alltid var helt lätt att vara ett av hans fans, att den otillräknelighet som kunde driva hans bandmedlemmar till komplett vansinne också kunde drabba oss som stod nedanför scenen. Konserten i Moderna Museets trädgård sommaren 1985 är en av de mest bisarra spelningar jag bevistat.
Bandet tog betäckning
Jag kom dit i god tid och när jag kikade in i den glest besökta restaurangen satt Jeffrey Lee Pierce ensam vid ett bord med ett glas vitt vin framför sig. Jag tittade lite forskande på honom och förbluffande nog kom han ihåg mig från vårt möte ett drygt halvår tidigare. Vi småpratade en stund innan jag ursäktade mig och sade att jag gärna ville kolla förbandet, Wilmer X. Wilmer var aldrig en del av den garagerockvåg som just då som allra kraftigast sköljde över landet, men den nästan radioaktiva energi som framför allt Nomads genererade smittade av sig på malmöiterna så pass mycket att de under en period var kanske Sveriges bästa liveband. Med andra ord missade jag inte en Wilmer-konsert om jag kunde undvika det.
Vad som hände mellan det att Wilmer X gick upp på scenen och att det var Jeffrey Lee Pierces tur att göra det samma har jag ingen aning om. Men det var definitivt inte samma Pierce som stod där framför mig då som den som jag hade småpratat bara en liten stund innan.
Han var stupfull.
Stupfull.
Efter att med viss möda tagit sig upp på scenen såg han sig vilset omkring och det räckte med att han vred på huvudet för att han nästan skulle tappa balansen. ”Hey, where’s my band?” sluddrade han i mikrofonen. Bandet var försvunnet – kanske tog de betäckning inne på muggen då de visste vad det var som var på gång… Ensam på scen drog Pierce några gitarrackord som sköt helt snett. Det tog ända tills han sluddrade fram den första, osynkroniserade textraden som jag fattade att låten han försökte spela var den countryfolkinspirerade ”Mother of Earth”, en av de bästa låtar han skrivit och höjdpunkten på ”Miami”-plattan. Jag kanske hittar på det här men när bandet till sist travade upp på scenen såg de ut som att de gjorde det under protest.
Jag stod ut i ett par låtar innan jag retirerade till den nu helt folktomma restaurangen. När jag vågade mig ut igen var det lagom till att Pierce på ett anatomiskt omöjligt sätt krängde av sig gitarren, och i konsternerad förfäran såg jag honom vingla runt tills han drummelsnubblande lyckades ta sig ut genom scenutgången. Han vältrade ner för den lilla trappan som ledde till den grässlänt som fanns bakom scenen. Flaxande försvann Jeffrey Lee Pierce iväg mot ett okänt öde.
Det var det sista jag såg av honom.
Samma planet
Den gången alltså. Senare, i oktober, kom Pierces kvartett tillbaka till Sverige och spelade på gamla Kulturbolaget i Malmö. Kanske var det galenskap som drev mig dit, kanske var det med en förhoppning att Pierce skulle ta revansch efter den totala härdsmälta till Stockholmskonsert som efterlämnade en lång och dålig eftersmak. Det var tur att jag åkte ner för Pierce var samlad och denna gång på samma planet som bandet. Konserten var tajt. Efteråt pratade vi om blues och helt överraskande sade han att ”Robert Johnson bores me stiff”. Häpen påminde jag, eller om det var min lika häpne kompis som påminde Pierce om hans atombombsversion av ”Preachin’ Blues”. ”Jo jo”, genmälte han, ”men det är ju en bra låt”. Sedan berättade han att han just då var inne på en bluespredikant från tjugo- och trettiotalet, Robert Wilkins. Wilkins var väl då fortfarande var mest känd för att de långfingrade Rolling Stones hade bestulit honom på låten ”That’s No Way to Get Along” och för att dölja brottet döpt om den till ”Prodigal Son”. Det här hände sig på den tiden när inte all musik fanns strömmad, uppladdad, utdelad och sekundtillgänglig så det tog ett tag innan jag hittade en begagnad samling med Wilkins. Den var precis så bra som Jeffrey Lee Pierce hade sagt.
Allt eftersom tiden har filtrerat mina upplevelser har jag förstått någonting som jag inte förstod när jag var yngre. De gånger vi träffades – en gång under en längre intervjustund, övriga tillfällen kortare och informellt – fanns där något hos Jeffrey Lee Pierce som ofta skyms av den kontrastfattiga bild av honom som en självdestruktiv vildhjärna. Det fanns till och med där under det första, olustiga mötet på hotellet i Stockholm. Jag var bara en pojkspoling som inte begrep så mycket, och han hade lätt kunnat avfärda mig med en uttråkad handviftning utan att någon egentligen hade kunnat klandra honom för det. Men det gjorde han inte. Istället visade han mig respekt och verkade ta mitt intresse för både hans och andras musik på allvar.
Bedövningen släppte
När jag bytte utelivet mot en mer hemmabunden familjetillvaro tappade jag kontakten med vad Jeffrey Lee Pierce gjorde. ”Mother Juno” hörde jag när den kom 1987 men senare skivor som ”Pastoral Hide & Seek” (1990) och ”Lucky Jim” (1993) ägnade jag knappt ens ett halvt intresse. Soundet på skivorna var glansigare än hos det Gun Club som jag en gång så djupt hade förälskat mig i och jag var kanske lite besviken. Alla de liveplattor som kom med ojämna mellanrum och som stökade till i Pierces diskografi struntade jag i helt och hållet.
Men när jag långt senare hörde ”Ramblin’ Jeffrey Lee & Cypress Grove with Willie Love” som jag hade missat helt när den gavs ut 1992 vaknade något till liv igen. Det där var en Pierce som med oavvislig övertygelse gick upp i sin bluespersona. Med undantag för ett par suveräna originallåtar bestod den av kärleksfullt utvalda sånger skrivna av bland andra Lightnin’ Hopkins, Howlin’ Wolf, Skip James och Frankie Lee Sims. Och minsann – som CD-bonus en låt av Robert Wilkins! Det fick mig att lyssna på de skivor jag mer eller mindre hade ignorerat tidigare. De lät ju bra! Inte lika provokativt närgångna som hans tidigaste skivor men de var verkligen inte utan nerv som jag först hade tyckt. Det fick mig att ta fram de gamla plattorna igen, och kanske borde jag ha varit beredd, kanske borde jag ha kommit ihåg hur det kändes, men kraften i dem överraskade mig, jag slogs ur stolen, det var som att hörseln klarnade igen, som om en bedövning jag inte hade varit medveten om plötsligt släppte.
* * *
Jeffrey Lee Pierce ryckte upp sig. Han gick ner i vikt, växlade den förvildade Debbie Harry-looken mot en stil i sobert svart, solglasögonen byttes mot ett par runda Lennon-brillor som förlänade honom en värdig och lätt akademisk framtoning, och han – – –
I obduktionsrapporten angavs alltså hjärnblödning som den plötsliga dödsorsaken.
Vi andra vet bättre.
Vi andra vet att det var en gammal bluesdeal som avslutades.