onsdag, april 1

JASON, JUDAS OCH COUNTRYMUSIK


av Peter Sjöblom

Peter Sjöblom genomgår konstiga tider. I den här krönikan kommenterar han till och med en sporthändelse.

Jag slog vad med mig själv och förlorade.

Jag slog vad om att Ken Burns i alla fall inte skulle släpa in Wynton Marsalis i sin dokumentärserie om country som nyligen lades upp på SVT Play. Så naivt av mig. Godtroget så det förslår. För givetvis dök Marsalis självgoda nuna upp när de pratade om Bob Wills och western swing. Marsalis måste ha en ordentlig hållhake på Burns för att alltid snika sig in där han inte har något att göra. För Marsalis kommentarer om jazzinfluenserna hos Bob Wills och hans Texas Playboys var redundanta och tillförde inget meningsfullt till det som berättarrösten redan hade sagt.

Min aversion mot radarparet Burns & Marsalis – dokumentärseriernas Knoll & Tott? – grundades gediget med Ken Burns serie ”Jazz” från 2001. Den utgav sig berätta jazzens historia men handlade egentligen bara om Louis Armstrong. Vilken epok ”Jazz” än behandlade så fick Burns in Louis Armstrong i det hela. Helt efter den ärkereaktionäre trumpetaren Wyntons direktiv kan man skäligen misstänka. Frijazzen berördes knappt, och inte på något annat vis än avfärdande. För Marsalis tycker inte om frijazz. Han tycker bara om Louis Armstrong. Och Burns (till vänster) var så dårad av Marsalis att han, bildligt talat, inte en enda gång förmådde lyfta huvudet över skrevhöjd på Marsalis. Och därför tyckte han att det var viktigare att prata om Louis Armstrongs vedervärdiga låt ”Hello Dolly” än att erforderligt lägga ut texten om exempelvis John Coltranes explosiva nydanande av jazzen i slutet av sextiotalet.

Under hela den nio avsnitt långa countryserien – ”Country Music” på originalspråk, ”Countrymusikens historia” på svenska – satt jag som på nålar. Vilka historieförfalskningar skulle Ken Burns hemfalla åt denna gång?

Det är svårt att säga, för den version som ligger uppe på SVT Play sedan i söndags, och som också visats av BBC, är med sina nio femtiominutersavsnitt bara halva serien. Den ursprungliga versionen, gjord för amerikanska PBS, består av åtta avsnitt på vardera två timmar. Totalt sexton timmar alltså.

Jag har ännu inte sett ”Country Music” i sitt ursprungsutförande så jag vet inte vad man har klippt bort. Om man har rensat bort åtta timmar Wynton Marsalis är det ju bara bra… men jag misstänker att det är en hel del annat relevant som har hamnat i soptunnan när man färdigställde den här exportversionen. Fast det törs jag inte slå vad om, ens med mig själv.

Jag gillar att någon inköpare på SVT vurmar så pass mycket för countryn att de gång på gång faktiskt gör vad de kan för att nyansera allmänhetens inte sällan okunnigt föraktfulla uppfattning om countrymusiken och hur mångsidig den faktiskt är och hela tiden har varit under det knappa sekel musiken har funnits. Men jag förstår inte varför de inte visar hela serien. Om det är någon upphovsrättsklausul som av någon anledning lägger krokben för det hela, så kunde väl SVT åtminstone tala om det så man vet vad det är man faktiskt tittar på. Jag känner mig helt enkelt lite lurad.

Hur som helst är ”Countrymusikens historia” i sin stympade form ändå okej. Burns verkar inte sitta i knät på någon enskild agendastinn fåntratt som vill driva sina egna stockkonservativa teser denna gång. Dock får man ha överseende med seriens underström av romantiska amerikapatriotism. Den är visserligen homeopatiskt förtunnad, men märkbar om man är känslig för det. Kanske därför som jag nog ändå föredrar den BBC-producerade tredelade ”Lost Highway” från 2003, särskilt om den kompletteras med PBS sensationella serie ”American Epic” som är precis just det, episk.

Apropå upphovsrätt och den industri med lobbyister, organisationer, advokater och fan vet vilka knähundslakejer den har till sitt förfogande så tycker jag att den blivit direkt megalomaniskt fundamentalistisk. Den har helt tappat besinningen. Därför var det med viss lättnad jag läste att Timbuktu förlorade tvisten mot Sverigedemokraterna.

Det är konstiga tider när jag står på SD:s sida i någonting överhuvudtaget, men den här gången hade de helt och hållet rätt. Timbuktu tyckte att att de inte hade rätt att använda/anspela på raden ”alla vill till himmelen men ingen vill dö”, i SD:s propaganda utökad till ”alla vill till himmelen men ingen vill dö i vårdkön”. Jason Diakité menade att frasen var så förknippad med honom och hans hitlåt att SD inte hade rätt att använda den. SD i sin tur anförde helt riktigt att formuleringen är ett begrepp som använts av flertalet artister, några till och med långt innan Diakité var född, och knappast kan sägas vara hans intellektuella egendom. Diakité har själv nallat den och vill man vara lite grov kan man säga att det är pinsamt när en tjuv bölar över att ha blivit bestulen.

Jag fattar naturligtvis att för Diakités del handlar det hela om moral och politik. I de frågorna håller jag ofta med honom. Men det hör inte hit för det här har ingenting med de sakerna att göra, och ännu mindre har detta att göra med upphovsrätt. Och därför är det alltså en lättnad att se att upphovsrättsindustrin med alla sina söndertänjda paragrafer och övernitiska underhuggare faktiskt inte kan regera och domdera hela världen även om den blivit så hybrisrusig att den inbillar sig det.

Konstiga tider som sagt, och ännu konstigare blir de när jag inser att jag plötsligt står på Zlatans sida. Alltså, jag skiter verkligen i sport, och jag står framför allt inte ut med den bufflige Zlatan med ett ego mer uppblåst än en spärrballong, men debaclet om hans byte från Malmö till Hammarby har liksom inte gått att missa. Galna fotbollssupportrar (sådana finns det många av) tycker att han ”sviker” sin stad och så vandaliserar de hans hem och sprejar ”JUDAS” på en fånig staty som föreställer honom. (Har det tillmälet ens använts sedan Bob Dylan & The Band spelade i Manchester Free Trade Hall, inte Royal Albert Hall, 1966?) Zlatan får väl göra vad han vill. Han är liksom inget föremål som hans hysteriskt lokalpatriotiska fans har besittningsrätten till. Vad fan är det med folk?