av Linda Bönström
JANELLE MONÁE: ”Dirty Computer” (Bad Boy)
Jag har sett Monáe spela live och kanske är det därför jag hade höga förväntningar på ”Dirty Computer”. Sångerskan kan nämligen koppla suveränt med sin publik och hon har en röst som på inget vis är konstlad. Hon vet vad hon sysslar med. Men som sagt, jag hade höga förväntningar.
Plattan är i stort någon typ av ytlig pop/R&B och jag blir lätt uttråkad av just denna ytlighet. Jag vet att Monáe kan bättre, och antagligen har hon åkt alltför mycket snålskjuts på hennes relation med Prince – många recensenter har utan ett uns av självkritik till och med insisterat på att Monaé plockat upp Prince stafettpinne. Själv tycker jag att det kan nog vara att ta i en smula, men ”Dirty Computer” har ljusglimtar. I ”Crazy, Classic, Life” är det härligt att höra Monáe blanda genrer, den är poppig med inslag av hiphop och har en välskriven text. ”Screwed”, med Zoë Kravitz, är lättlyssnad och spännande med syntar, och i ”Django Jane” hittar hon den där härliga rap-attityden som passar henne så bra (och som jag gärna hade velat höra mer av).
Jag vet inte varför jag inte riktigt faller för ”Dirty Computer” – kanske för att den är så där mitt emellan, kanske har Monáe velat trycka in för mycket på plattan. Jag får ingen känsla av helhet.