fredag, november 22

JAMES McARTHUR & THE HEAD GARDENERS – INTERGALACTIC SAILOR

av Peter Sjöblom

JAMES McARTHUR & THE HEAD GARDENERS: ”Intergalactic Sailor” (Moorland)

Och här utdelas priset för årets mest missvisande skivomslag. ”Intergalactic Sailor” låter inte alls som omslaget ser ut. Musiken är sommarlätt, kravfritt dåsande på en soldisig äng. Lite grann påminner den om engelska sjuttiotalsgruppen Herons plattor med sin skira, lätt folkanstrukna sprödhet. Till och med en gnutta Dan Hicks & His Hot Licks i deras mer reflekterande stunder. Eller varför inte Gorky’s Zygotic Mynci? James McArthur har lite mer än sitt walesiska ursprung gemensamt med just dem. Och den fina, lätta Canterbury-anstrykningen som hela plattan har förmodar jag är en påverkan från halvt psykedeliska, halvt progpoppiga gänget Syd Arthur som lånat ut ett par av sina medlemmar hit.

Men det som allra mest definierar ”Intergalactic Sailor” är McArthurs röst, dämpad och försynt beslöjad. Han besitter knappast någon rock’n’roll-stämma om man säger så… Rösten är både hans tillgång och hans begränsning. Å ena sidan skulle det liva upp skivan med en låt som bryter lunken, å andra sidan skulle en sådan helt förstöra skivans homogena atmosfär. Men det bör sägas att även om McArthurs idiom är begränsat så lyckas han variera det med ett rätt finurligt låtskrivande. Det är trots allt rätt stor skillnad mellan den lätt J.J. Cale-doftande titellåten, den stämsångsbelysta ”Mountain Rescue” och den lättsamt lunkande ”Heavy Sleeper”. Och ”Intergalactic Sailor” vinner på upprepat lyssnande; det som i förstone kanske verkar enahanda framträder allt mer konturerat ju mer man hör det. Och innan man vet ordet av framstår ”Intergalactic Sailor” som en rätt ämabel liten platta.