av Peter Sjöblom
JAMES BROWN: ”Sho Is Funky Down Here” (Now-Again)
THE GRODECK WHIPPERJENNY: ”The Grodeck Whipperjenny” (Now-Again)
James Brown gjorde ofattbart många skivor mellan 1967 och 1971 så det är inte konstigt att flera av dem har dömts till en mer undanskymd plats i historien. Det gör ingenting att det är så, för en del ur hans enorma produktivitet förtjänar inte bättre än kompakt glömska. En av dessa skivor är ”Sho Is Funky Down Here” från 1971.
Om den ens bör kallas en James Brown-platta alltså – den presenteras som James Brown Plays and Directs The James Brown Band. Brown producerade visserligen skivan men är i allt väsentligt David Matthews verk. Matthews var kapellmästare i Browns band vid den tiden, men det betyder inte att han borde tagit det beslutande befälet över ”Sho Is Funky Down Here”. Skivan är instrumental och en sorglig produkt av sin tid när man försökte göra funken mer psykedelisk. Band som Funkadelic kunde hantera det kreativt medan sådana som Black Merda inte kunde det.
Och David Matthews kunde det sannerligen inte. ”Sho Is Funky Down Here” är en plågsam sörja av självändamålsenliga fuzzgitarrer, vimsiga och opåkallade taktbyten och kanske är det därför som den lider en sådan förbluffande brist på äkta groove. Den svänger lika mycket som ett armeringsjärn i ett betongblock.
”Sho Nuff Is Funky Down Here” är en katastrof och skivan som Matthews gjorde under namnet The Grodeck Whipperjenny (och som James Brown gav ut på sin nystartade etikett People) är inte bättre den. Dock annorlunda; de flesta av låtarna har sång och den skitnödiga låtsasfunken är utspädd med några låtar som hade gjort sig bra på vilken annan senkommen tredjeklassens hippieplatta från 1970 som helst. Eller vad sägs om en textrad som ”Why can’t I go back/To where the sky is free/And everything is blue/ I’d like to be there now/Wouldn’t you?”
Kitschfaktorn är så hög att man vill kväva sig själv med skämskudden och sedan kväva sig en gång till.
Båda skivorna nyutges nu simultant av Now-Again i samband med årets Record Store Day och det om något visar vilket jippo det är. Alltså, man har en särskild dag som förevändning för att gräva upp vad skit som helst (helst sådant som helt obegripligt kostar en månadslön på andrahandsmarknaden för originalpressningar) och sedan marknadsföra det som om det vore något att yvas över. De här två skivorna borde aldrig ha exhumerats ur avgrunden. De borde aldrig ha getts ut överhuvudtaget.