av Peter Sjöblom
JACK WHITE: ”Boarding House Reach” (Third Man)
När Jack White kom som ett yrväder i slutet av nittiotalet med en bluesgura i ett gitarrband om halsen föll jag pladask. Med sitt kantiga, nerstrippade sound gav White Stripes en friskhet åt rockmusiken, mycket tack vare Jack Whites djupa intresse för arkaisk blues. Men med tiden flagnade mitt intresse för hans och trummisen Meg Whites musik, och när Jack Whites upplöste bandet som fört ut honom till den breda massan och istället bildade Raconteurs gäspade jag mig mest igenom de senares skivor. Dem med Dead Weather har jag överhuvudtaget inte brytt mig om.
För mig har Jack White allt mer kommit att bli en symbolisk bundsförvant i min kärlek till den gamla bluesen och allt mindre tilltalande som en artist i sin egen rätt. Mitt förhållande till honom kan idag bäst beskrivas som en milt ointresserad respekt på avstånd. Fast ändå tillräckligt stor för att jag velat kolla in vad han gör. För man vet ju aldrig. Rätt vad det är kanske han slår till med något exceptionellt och då vill jag inte missa det. Kanske bara en förgäves förhoppning. I alla fall är den klart förlorad med ”Boarding House Reach”.
Detta är Jack Whites tredje platta i eget namn – paketerad i ett riktigt fult hötorgskonstomslag – och nog märks hans bluesrötter fortfarande, Men precis som bluesen länge har gjort filtrerar han den genom Led Zeppelin. Som sångare har Jack White fastnat i ett visserligen relativt sansat Robert Plant-läge (han ger inte ifrån sig lika många pungklämda yl som förebilden) men det irriterar mig att han så uppenbart lånar av en enda, väldigt tydlig inspiration. Som jag dessutom inte gillar.
Då White satsar så mycket på tyngden i musiken tappar han svänget – hör typexemplen ”Corporation” och ”Hypermisophoniac” som förtvivlat kämpar för komma in i groovet men som är hopplöst förlorade åt sin maskinella tröghet. Rent fånigt blir det i ”Ice Station Zebra” när White leker rappare medan balladförsöket ”Humoresque” är direkt sövande. Experimentförsöken i märkliga passusar som ”Everything You’ve Ever Learned” och den kvasiösterländska ”Abulia and Akrasia” kan vi förbigå med nådfull tystnad.
Jag tror att ”Boarding House Reach” låter exakt som Jack White vill men den låter inte alls som jag hade hoppats. Kanske är det dags för mig att rent ut erkänna att han blivit helt irrelevant för mig. Att till och med hans symbolvärde och min distanserade respekt håller på att mattas så pass mycket att den snart tynat bort till fullkomlig likgiltighet. Om, eller snarare när det händer kommer jag att kunna ange ”Boarding House Reach” som en avgörande anledning till det.