tisdag, oktober 15

J. GEILS BAND – RHYTHM & BLUES MED ARMERINGSJÄRN


av Peter Sjöblom

Minns man åttiotalshiten ”Centerfold” är det kanske svårt att tro att J. Geils Band från början stod med ena benet i soulen och det andra i styvnackad rhythm & blues. Men deras tidiga skivor är råskinns-rock’n’roll som inte frågar om lov.

Egentligen borde det vara helt omöjligt. J. Geils Band och jag borde inte gå ihop överhuvudtaget. Till att börja med är de egentligen för bredbenta i sin framtoning. Tittar man på gamla liveinspelningar med dem är deras överdrivna manliga självsäkerhet – det som man med ett engelskt ord kan kalla ”bravado” – snudd på outhärdlig. Och musiken kan till och med kallas bluesrock och det är bland det värsta jag vet; en bastardgenre som tar det sämsta ur bluesen och slår ihop det med det sämsta ur rocken. Men struntar man i att titta på de där liveklippen som finns där sångaren Peter Wolf buskbevuxen som Jeff Lynnes onda tvilling snavar runt på scenen med ett rörelsemönster som är alldeles för flaxigt för kroppslängden så funkar det i. För trots den visuella skrytsamheten tror jag på honom. Jag ifrågasätter varken hans eller bandets kollektiva autenticitet; den lyser med ett starkt sken igenom de manér som gör många andra band så förbenat tröttsamma (läs: Rolling Stones).

Peter Wolf hör till Van Morrisons urfans och jag förstår varför. (Det sägs för övrigt att Wolf i sina gömmor har en unik inspelning som han gjorde själv där Van Morrison spelar hela ”Astral Weeks”-plattan inför publik redan 1968.) Wolf är inte en lika bra sångare men soulmusiken är stark hos dem bägge och det var just soulen som gör tidiga J. Geils Band till vad de är. Den, och den kompromisslösa rockigheten i deras musik, gav dem ett rekorderligt antal hängivna fans i det Detroit där Berry Gordy Jr. med framgångsrik precision hade gjort sitt Motown till ett imperium med en helt självklar plats i det amerikanska musiklivet, och där MC5 och The Stooges skränade ur sig den hårdaste rockmusik som dittills hade hörts. Det var mellan dessa koordinater – Stooges/MC5:s energi och soulens/bluesens låtstrukturer – som J. Geils Band rörde sig. Inte konstigt alls att Detroit snabbt blev deras andra hem.

Allt det här låter kanske konstigt om man bara känner till det J. Geils Band som hade en osmaklig hit med mjukporrhyllningen ”Centerfold” från början av åttiotalet och den möjligen ännu gräsligare ”Come Back” från några år tidigare. Det är låtar från bandets slutfas, när de på allvar nådde ut till de skivköpande massorna men helt hade tappat stilkompassen. De började ohjälpligt kana nerför den artistiska lerslänten redan med skivan ”Monkey Island” från 1977 som man i brist på bra låtar dränkte i alldeles för mycket produktionspolityr. Den var definitivt början till slutet på det respektabla J. Geils Band och starten på ett oförlåtligt vimsande i City Boy- och Bachman Turner Overdrive-terrängen.

Detroit må ha varit deras andra hem men Worcester i Massachusetts var deras första. Där bildades de i slutet av sextiotalet, med leadgitarristen John Geils som kapten. Trots det, och trots att bandet uppkallades efter honom, var det först och främst den energiske Wolf och den hårdblåsande och hårburriga munspelaren Magic Dick som stal det mesta av publikens uppmärksamhet både på scen och skiva.

Den eponyma debutplattan från 1970 påminner en del den om engelska pubrockarna Dr. Feelgoods förstlingsverk ”Down by the Jetty” som kom fem år senare, med ett omslag lika monokromt som musiken – ”J. Geils Band” har ingenting att göra med färgfrossande flower power och fjärrskådande hippies som sjunger lysergsyradietylamidets lov. Musiken är hårdkokt rhythm & blues, stadig som om dess stomme bestod av armeringsjärn. Egna låtar som den resoluta ”Wait” och den klart souliga ”What’s Your Hurry” samsades med covers på Otis Rush rastlösa ”Homework” och Contours ”First I Look at the Purse”, skriven av Smokey Robinson och utgiven på Motown i mitten av sextiotalet. Det är musik som är självsäker utan att bli vräkig. Som inte ”tar några fångar”. Som inte tjafsar.

Just den skivan är min personliga favorit med gruppen men det är vanligare att folk pratar om J. Geils Band som ett liveband. Inte konstigt egentligen eftersom gruppens musik var en sådan som fick extra detonationskraft av mötet med publiken. De flesta band använder liveplattor för att dölja en tillfälligt torrlagd kreativitet men med J. Geils Band är det annorlunda. Trots att ”Full House” och ”Blow Your Face Out” gavs ut med bara några års mellanrum – 1972 respektive 1978 – är båda nödvändigheter i gruppens diskografi. Bäst är den rasande ”Full House” som måste ha varit en total skallrensare för dem som då ville ha något mer jordnära än vad de esoteriskt sinnade Grateful Dead kunde erbjuda, och med mer skit under naglarna än vad James Taylor någonsin skulle låta sig ertappas med. J. Geils konserter var precis som titeln på deras cover på The Show Stoppers Northern Soul-äss ”Ain’t Nothing But a House Party”. Bara man slipper se dem…

Det samtida amerikanska band som låg J. Geils Band närmast i avsikt var nog Flamin’ Groovies. Även om Groovies hade rötterna djupare i femtiotalsrocken än J. Geils Band var de precis lika pang på rödbetan. Inte bara det, de sprängde hela jäkla rödbetsfältet! Bägge banden gick direkt på väsentligheterna utan några intellektuella omvägar. Båda kunde visserligen ta ut svängarna om de ville, men det var sällan som glömde bort vad de höll på med, ens när de sträckte ut låtarna med något gitarrsolo. De lät inte musiken tappa tråden, irrade inte bort sig i navelskådandets labyrintgångar. Det finns plats och behov även för sådant, men ibland behövs det att man kommer till saken direkt utan en massa kringsnack.

Efter kioskvältaren ”Centerfold” och den tillhörande LP:n ”Freeze Frame” och den faktiskt kassa liveplattan ”Showtime!” från 1982 lämnade Peter Wolf bandet. Gruppen gjorde ytterligare en platta därefter men eftersom jag inte vill vara taskig mot er tänker jag inte ens nämna den vid namn. Peter Wolf fortsatte skörda framgångar på egen hand. J. Geils själv gjorde som Jay Geils ett par ölmagade bluesplattor tillsammans med Magic Dick innan han växlade in på ett helt ointressant jazzspår. Han utvecklade en passion för sportbilar som han dessvärre kombinerade med alkohol – i slutet av 2016 haffades han för rattfylla efter att ha kört in i baken på en annan bil. Den 11 april i år avled han 71 år gammal, dock av naturliga orsaker.