av Peter Sjöblom
BO C. BENGTSSON: ”Iskra – Gränslös musik” (Bo Ejeby Förlag)
ISKRA: ”Gränslös musik 1970-1992” (Caprice)
Det går inte att tänka sig en bättre titel på en bok om svenska gruppen Iskra än ”Gränslös musik”. De hade öppningar åt så många håll – inåt mot musikerna själva och mellan dem, mot publiken och inte minst mot musiken – att man antingen får sortera in dem i väldigt många fack eller inget befintligt fack alls. Improvisationen var grunden i Iskras musik och det är inte fel att placera dem i samma europeiska krets som Spontaneous Music Ensemble, Il Gruppo D’Improvvisazione Nuova Consonanza och Globe Unity Orchestra. Men allra starkast släktband tycker jag att de hade med Art Ensemble of Chicago, tack vare hur de hanterade tystnaden och mellanrummen i musiken.
Men Iskra var mer anspråkslösa än de andra, mer lekfulla. De tycktes locka fram musiken med skälmska finter och överraskande snedsprång som var lika oväntade för gruppmedlemmarna själva som för publiken. ”Eftersom musiken skapades i ögonblicket liknade den nästan aldrig något annat – inte ens sig själv”, som kultur- och nöjesjournalisten Bo C. Bengtsson skriver i sin alldeles nya bok om gruppen. Men tvärtemot vad som ibland (ofta) sägs var deras musik inte svår i sig; svårigheten ligger i så fall hos lyssnaren, i att frigöra sig från förväntningarna på hur musik ”ska” låta och vilka regler som ”ska” gälla för dess tillblivelse. För att åter citera Bengtsson: ”Musiken lät som den ville, inte som den borde”. Det är detta frihetliga leklynne som är bokens utgångspunkt.
”Iskra – gränslös musik” är inte så mycket en biografi som en lång essä. Diskografi och kortare medlemsbiografier finns med som appendix; själva textens kronologi är inte så mycket en narrativ premiss som en anad dragningskraft som håller texten på plats. Möjligen är det essäistiska upplägget anpassat efter Bengtssons stil, men jag tror ändå att en mer traditionell biografidisposition skulle ha gett texten en större eller åtminstone mer konsekvent framåtenergi. På sina ställen kör berättandet lite grann fast i omtugg, och upplägget gör att boken både känns för kort och för lång på en och samma gång. Å andra sidan kompletteras Bengtssons essä med ett rikt illustrationsmaterial, med både talande bilder och ett berikande antal återgivna pressklipp från gruppens hela karriär. Det är särskilt roligt att läsa Ingmar Glanzelius hängivna och insiktsfulla Iskra-hyllningar!
Men att Bengtsson själv har levt nära Iskras musik genom åren går inte att ta miste på. Hans första möte med den ägde rum vid en konsert året efter att Rikskonserter/Caprice hade gett ut gruppens första skiva ”Jazz i Sverige ’75”, och han följde Iskra ända till upplösningen i början av nittiotalet och därefter vidare till deras sporadiska återföreningar. Han förstår glädjen, intensiteten, begrundan, uppsluppenheten, kort sagt: Iskras själ och det som gör att deras inspelade musik fortfarande skimrar med en sådan unik och oemotståndlig lyster.
Mest effektiv blir läsningen i kombination med Iskras musik, och till bokutgivningen släpper Caprice chevalereskt en över åttio minuter lång digitalutgåva med tretton låtar från gruppens hela ordinarie karriär – flera av dem dessutom tidigare outgivna! Ett boksoundtrack med plats för såväl det eftertänksamt forskande och vildsint sprattligt frijazziga som det stolligt humoristiska och iskrigt svårkategoriserade. Som album klarar det av att stå på egna ben.
Jag är nu inte alls så reserverad inför boken som det kanske låter. Tvärtom: jag är uppriktigt tacksam för att den finns och jag läste den snabbt och lätt med nöje. Det är bara det att jag skulle vilja ha haft ännu mer – hundratals ytterligare sidor utöver de 184 som redan finns; massvis med knappologisk information, bräddfulla intervjuer, minutiösa konsertskildringar… Och tänk – skamlöst girigt – om utgivningen hade kompletterats med en konsert-DVD! Iskra förtjänar sådant då de är en av den svenska jazzens/improvisationsmusikens mest frisinnade, intressanta och bästa grupper. De befinner sig i toppskiktet tillsammans med samtida excellenser som Sevda, Archimedes Badkar, Arbete & Fritid och Bitter Funeral Beer Band. Samtidigt som Iskra var helt egna, som en genre för sig. Gränslös musik som svårligen kan äras för mycket.