torsdag, september 20

INTONAL 2018 – RIVNA TRÖSKLAR MELLAN EXPERIMENT OCH UNDERHÅLLNING

av Curt Lundberg (foto Curt Lundberg)

INTONAL EXPERIMENTAL MUSIC FESTIVAL, Inkonst, Malmö 25-30 april

Experimentmusikfestivalen Intonal arrangerades i år för tredje gången på Inkonst i Malmö. Curt Lundberg rapporterar.

Det tredje året med festivalen Intonal i Malmö sträcker sig över sex dagar vilket är mest bra även om det ställer lite nya krav på arrangörerna. Bra därför att det ger utrymme och spänst åt programmet; här kan både det riktigt smala vänslas med de (i det här sammanhanget) lättillgängliga uttrycken, och mindre bra för det kan uppstå longörer. Programmet koncentreras till Inkonsts lokaler vid Bergsgatan och ett fåtal större DJ-akter – i motsats till tidigare år – placeras sent på kvällarna på det större klubbgolvet. Programmet i övrigt i foajén/baren och i den ”svarta låda” som lämpar sig bäst för soundart och visuals och musik av mer experimentell art.

En av festivalens bästa akter, de japanska percussionminimalisterna Goat placeras oturligt i den stimmiga baren när de behöver tystnad och koncentration från publiken och inte stim och okänsligt tjattrande från folk som köar till baren. Synd, men det som hördes var fantastiskt; en intrikat flödande musik där räven bakom örat hela tiden fanns på lut. Även det andra japanska stora namnet, Group A, fick spela i barområdet, men deras noiseattack utplånar allt annat störande – den akustiska störning de själva alstrar känns rakt in i magen, två kvinnliga artister med stor integritet.

Apropå kvinnligt och manligt: Intonal är en jämställd festival vad gäller bokningar. Flera av de avsolut bästa akterna är kvinnliga artister, och en som måste nämnas är Pan Daijing (ovan), ursprunget är Kina men hemvisten Berlin, och nu en av de stora i cirkusen kring elektronmusikens liveartister. Hon har varit gästartist hos Inkonst/IAK (Inter Artis Center) och konserten är ett beställningsverk av festivalen. Det visar på god fingerspetskänsla för det är ytterligare en höjdpunkt inför en andäktigt helt fullsatt Black Box, förhoppningsvis triggat av ett upplysande artist talk dagen innan. Hon gräver gärna i noisemusik och den första halvan av framförandet är utmanande, artisten i en svart otymplig östasiatiskt inspirerad klädsel, men så faller den svarta dräkten och rytmen blir precis och klubbig. Ett bra exempel på en artist som rör sig i gränslandet mellan konstmusik och klubbmusik och lyckas attrahera en publik från båda sidor av den tunna linje som skiljer de två riktningarna åt.

Vad som händer idag är att ytterligare trösklar rivs mellan experiment och underhållning, om man nu får säga så. Publiken vill utmanas av den nya musiken, den ger sig gärna in i noise och soniska experiment, men den vill också ha underhållning och dans. Vad passar då bättre än de artister som rör sig mellan techno, house och beatbaserade uttryck för då får Intonal (eller CTM i Berlin, Unsound i Krakow, Mutek i Kanada) stadiga ben att stå på. Lite nördigt där och lite festligt där; en festivalarrangörs dröm alltså. En bra artist som smälter ihop mycket av detta är Arpanet (Gerald Donald) som gör elektro i korta sekvenser och här lyckas han riktigt bra att hålla ihop delarna. Upplyftande var också Aleksi Perälä (ovan), finsk legend, som skapat ett eget tonalt universum, Colundi, som hittills resulterat i sexton olika sekvenser (album) med titlar av bara siffror och bokstäver, som en veterskaplig matematisk undersökning. Att höra honom live var en ynnest.

Men en festival utan samarbeten blir nog ingen festival idag. Här syns i bakgrunden flera internationella aktörer, men även det nordiska arrangörsutbytet Up Node, som finns på plats för diskussioner, och förhoppningsvis kan det ge ytterligare möjligheter för nordiska artister att komma ut med sin musik. Här ingår Norbergfestival och Intonal i Sverige, Extreme Chill Festival på Island, Insomnia Festival i Tromsö, Norge, Turko Modern i Finland och Nuuk Nordisk Kulturfestival på Grönland.

Och från Kanada den långväga gästen med artister från MUTEK i Québec, en festival som är känd för storstilade satsningar på audiovisuella projekt, och här fanns fyra akter där Sara Davachi inleder med ett finstämt liveset åt det ambienta hållet. Därefter brakade det loss med festivalens mest testosteronstinna framträdande, Alexis Langvin-Tétrault (ovan), som byggt ett stort stränginstument där ljud och ljus triggas av kraftfull bearbetning av stängar som han kan dra i och påverka i olika soniska riktningar. Vi pratar varken finlir eller perfektionism, snarast attack och tekniskt överdåd, roligt att uppleva för stunden. Därefter 3D-glasögon på i Maxime Corbeil-Perrons framförande där han låter olika geometriska figurer och strukturer sväva ut i rummet till en bullrigt skrapande ljudbild. En del klagade på att 3D-tekniken funkade sådär, jag tror de vänt rött och blått fel bara… jag hukade mig för en triangel i alla fall.

I övrigt i den svarta lådan gav Alessandro Cortino (nedan) ett liveset till sina 8mm familjefilmer i lågmäld nostalgisk musik till flimrande bilder där man ser artisten som barn i en som synes lycklig italiensk familj på semester och resa. Lite speciellt är att det att se Nine Inch Nails-gitarristen stå och livestyra bilder och musik från sin egen barndom, nästan på gränsen till gulligt, budskapet är dock rätt dimmigt drömmande.

Men vad vore en festival för experimentell musik om man inte blickar bakåt. I år genom organisten och multiinstrumentalisten Charlemagne Palestine (samtida med Terry Riley, Steve Reich, Philip Glass) som fick den stora orgeln i S:t Johannes kyrka till sitt spelrum. Framme i koret har han placerat några väl valda gosedjur (nedan), ett av hans signum (hans mamma – som han kallar Margaret Thatcher – kastade bort alla hans gosedjur som tonåring, ett livslångt trauma). Och det är fantastiskt när kyrkorummet fylls av Palestines (tyvärr lite okänsliga) attack och de olika lagren i orgelns tonomfång – häftigt, det är lite synd att sitta bortvänd från artisten för han är verkligen sevärd, och det hade också varit intressant att se hur han registrerar orgeln. Efter Palestine gav Ellen Arkbro ett mer rapsodiskt lågmält set, som faktiskt förlorade på att det kom som nummer två.

Alldeles för mycket i skymundan kom i år satsningen på mer elektroakustiska verk, tidigare festivaler har Black Box varit platsen, nu flyttades konserterna upp till Inter Arts Center i samma hus, därigenom blev den här musik än mer otillgänglig, synd med tanke på att allt vi hör i övrigt är en följd av utveckling inom det mer konstmusikorienterade avantgardet. Där fanns också ett antal installationer och ljudverk, som fordrade en extra ansträngning av publiken för att uppleva.

Jag fanns på plats i fyra av de sex dagarna och när jag tittar i programhäftet verkar jag ha missat mycket. Och ändå har det varit fullt upp hela tiden för att hinna med allt intressant. En festivalbesökares bistra verklighet med andra ord. Man kan inte få allt, men väldigt mycket. Så jag missade Mokiras (Andreas Tilliander) nattseans med ett sex timmar långt ambient livestycke, Slumpering Sound and Drowsy Drones, gitarristen Fennesz loopbaserade dronemusik och den enligt mitt tyckte mest intressanta DJ-artisten just nu, Don’t DJ, som dock var i ett intressant Gram(m)ofon-samtal med musikjournalisten Mats Almegård om vinyla inspirationer (t.v.). Och den avslutande festen dag sex, Walpurgian Special, med bland andra Avalon Emerson, Coursey och Kanyl.

Intonal har nu efter sitt tredje år blivit en självklar spelare på den europeiska festivalscenen för experimentell musik. Det är bara att gratulera Malmö till att det finns personer som orkar baxa ett så tungt konstnärligt lass till i det närmaste fulländan.