söndag, oktober 22

INTONAL 2017 – MAN VILL ALDRIG GÅ HEM

Intonal, Experimental Music Festival 2017 i Malmö

av Curt Lundberg (Foto: Curt Lundberg)

Intonal på det tredje året är en temperaturmätare på tillståndet inom ny elektroniskt musik, företrädesvis inom ljudkonst (Soundart) och den mer experimentella delen av klubbmusiken. Många artister på årets festival undersöker klang, frekvens och akustiska tillstånd, ofta i liveset som synes skapade i stunden, men skenet bedrar. Allt är noga planerat. Som en av festivalens dragplåster, William Basinski, framhåller: elektronisk musik handlar mest om planering. Därför är det inte konstigt att höra att tre timmar avsatts till hans soundcheck för en konsert på knappa timmen!

I år spänner Intonal bågen ordentligt med fyra festivaldagar, en bredare bokningsstrategi och konserter på flera olika håll i Malmö, inte bara på kulturcentret Inkonst, där huvudscenerna finns. Det börjar i ett torn, vattentornet i Pildammsparken, med en ambientkonsert som likt en stämgaffel anger tonen för fortsättningen. Det klingar äventyr, inkludering och familjär stäming. I St Pauls kyrka (St Paul’s Church) sätter den australiensiske gitarristen och ljudkonstnären Oren Ambarchi kyrkorummet i svängning i en sakta svällande improvisation där gitarren är ljudkällan och lager läggs på lager genom loopar och soniska bearbetningar. Ambarchi musik utmanar lyssnandet inte bara i detaljer utan även rent fysiskt, från låg till mycket hög volym, och han lyckas verkligen förvandla kyrkorummet till en imponerande klangkropp. En genial inledning på festivalen för min del.

På Inkonst finns tre scener, en klubbscen, en ”konsertscen”, en foajéscen och dessutom en välkomnande liveradioscen (Red Light Radio) nära ingången. Och längre upp i huset installationer av bland andra Mark Fell och rum för panelsamtal, bland annat kring genderfrågan inom elektronisk musik.

Vad passar då bättre än att bjuda in Susanne Kirchmayr (Electric Indigo) till att ge konsert och delta i samtal. Hon arbetade på 90-talet på den ikoniska skivaffären Hard Wax i Berlin och driver genom female:pressure genderfrågor inom klubbkulturen, och där har hon åtskilligt att berätta. Hennes verk ”109.47 Degrees”, som syftar på hållfasthetsregler i en såpbubbla, är en stilla undersökning av klang och rörelse, alltså dynamik och perspektiv, långt i från den bangande techno hon spelade på Berlins ravescen på 90-talet. Det är som ljudmaterialet är de mellanrum som fanns i hennes spelningar då och som nu är det enda som finns kvar att undersöka konstnärligt.

Dessutom fick den vetgirige träffa Susanne Kirchmayr i ett inspirerande samtal i samtalsserien Gram(m)ofon med kulturjournalisten Mats Almegård, och där gav hon oss en fascinerande inblick i den manliga klubbvärld som bland annat hade Hard Wax som knutpunkt och där Susanne Kirchmayer fick bränsle till det som senare blev female:pressure, att arbeta för att skapa en jämlik klubbscen.

Tittar man på genderfrågan och Intonal är det slående hur väl festivalen lyckas balansera detta. Här får man höra mycket av det bästa soundartscenen har att erbjuda just nu: Laurel Halos uppbrutna beatmusik, Anna Zaradnys bildsatta konstruktioner, Klara-Lis Coverdales symfoniska drömmar och Holly Herndons dansorienterade låtar, som verkar förvarna om en ny riktning, ännu mer mot dans.

Och för att ytterligare stärka scenens fundament; två pass Acousmatic For the People, en högtalarorkester med nya kompositioner av bland annat Sten-Olof Hellström, Katt Hernandez, Allessandro Perini och Jacob Riis.

Här finns också mycket av festivalens styrka. Att se scenen som en historisk helhet; dagens elektroniska scen ska tacka de som på 50- och 60-talet gav oss instrumenten. En Pierre Schaeffer, Pierre Henri, Karlheinz Stockhausen eller Mauricio Kagel. När en festivalledning ser det sammanhanget kan en festival som denna bli rena bildningsresan.

Intonal samarbetar liksom tidigare med festivalen Unsound i Krakow och berlinfestivalen CTM, och det slår mig att Malmö mer och mer liknar sin polska systerfestival. Och det är bara till det bättre eftersom det bryter invanda mönster och tar in det överraskande. Här fanns flera sådana utropstecken.

Phuong-Dan, dj och klubbvärd för Golden Pudel Club i Hamburg, har ett eget showcase och presenterar tre fantastiska akter: frijazz-ikonen och slagverkaren Sven-Åke Johansson (sedan många år verksam i Berlin), röst- och soundartisten Ghèdalia Tazartès och C, en elektroakustisk duo som live bearbetar ljud i flera omgångar i fascinerande transformationer. Tazartès ordlösa strupsång och elektroniska bearbetningar i improvisationer som han kallar ”impromuz” avviker tydligt från det mesta vi hör under festivalen och Sven-Åke Johanssons performance ”We-Pa – Solopiece for Cardboards”, gör definitivt det. Med två basstråkar, fyra kartonger i olika format, speciellt transporterade från Berlin för detta ändamål, undersöker han kartongen som ljudalstrande klangkropp genom att spela med stråkar på kartongernas kanter. Och hela tiden träffar han tonen perfekt, ibland pushar han lite lätt med ena skon för att ändra wellpappens spänningar. Så snyggt och så humoristiskt. Och utanför boxen så att säga.

Men även de analoga instrumenten finns där i några minnesvärda soloperformance, framför allt sydkoreanen Okkyung Lee, nu med New York som utgångspunkt, som ger en brutal uppvisning i att hantera en cello. I en blixtrande teknisk kraftmätning blir hon ett med sitt instrument och levererade den mest häpnadsväckande ljudbild jag hört från en cellist. Även den polske gitarristen Raphael Roginski, som bland annat gjort tolkningar av John Coltranes tidiga kompositioner, är tekniskt andlös och i de mjuka partierna riktigt romantisk.

Att arrangera en festival för elektronisk musik utan ett ljudsystem i toppklass går förstås inte. Och anledningen till att mycket under de är dagarna är så bra är just att ljudet är top-notch. Och det hörs framför allt i omfånget svagt mot starkt. När det ska vara subtilt är det så, när det är starkt är det starkt, en inspirerande ljudmiljö för artisterna.

Det stora testet kom med duon Sendai (Yves De Mey och Peter Van Hoesen) vars musik är en verklig utmaning. I den finns alla element på samma gång, tyst mot högt, drone mot stark rytmik i en uppbruten klangvärld som kretsar kring ett, som det verkar, närmast improvisatoriskt samarbete på scenen. Koncentrationen är total och publiken, som verkligen utmanas, är helt med på noterna. Ett av de starkaste inslagen i årets Intonal och det är självklart att Sendai blir en av sommarens stora namn på festivalscenen.

Då är festivalens hett emotsedda avslutning dess klangliga motsats. Nu är det ambiens och minimalism som väntar i form av amerikanska artisterna Grouper (Liz Harris) och William Basinski.

Groupers folkambiens till fragmentariska videosekvenser är både hopp och sorg på samma gång och musikens starka intimitet skapar en stämning som verkligen förmår bädda för Basinski. Här får vi först hans hyllning till vännen David Bowie, ”A Shadow in Time (for David Robert Jones)”, som rör sig sorgset runt ett loopande tema med en saxofonstämma och mot slutet även en del ur hans Magnum Opus, The Disintegration Loops.  Basinski intar scenen som en rockposerande ”spacecowboy”, hans scenkläder glittrar i strålkastarljuset och publiken inkluderas i en ljudvärld av melankolisk saknad. Starkt.

För den som inte nöjer sig med konserter, installationer och panelsamtal finns alltid alternativet att fortsätta till nattliga seanser där dansen alltid står i centrum. En sådan morgon teamade två av festivalens centralfigurer, Ulf Eriksson och Kanyl (Björn Jumme), samman och gav en svettig lektion i energidriven techno. Det är sådana morgnar man aldrig vill gå hem. Och det gäller för övrigt Intonal i sin helhet; man vill aldrig gå hem, att loopen bara ska fortsätta.

Denna text publiceras även på engelska på soundofatiredcity.com.

One Comment

Comments are closed.