av Belinda Graham
Magda Andersson är aktuell med sitt nya album ”Korsa gränser”, som är inspelat i Umeå. Här finns ett eget uttryck i rösten och i musiken, melodierna behöver inte ens texterna för att framkalla bestående bilder hos lyssnaren. De är lockande, lekfulla, poetiska… som ett skogsrå som lockar dig längre och längre in i en skog. Belinda Graham har träffat Magda Andersson för en intervju om att korsa gränser – både personliga och musikaliska.
Låtarna på ditt nya album ”Korsa gränser” bildar verkligen en fantastiskt fin kreativ enhet! Jag höll på att säga att ”detta är din debut” – men det är det ju inte. Men detta är din debut som ”egen” – som förläggare. Hur känns det att ha fullständig ”creative control” över det man gör? Blir allt så perfekt som det känns när man har sin vision inne i huvudet?
– När vi spelade in ”Korsa gränser” stod vi alla musiker i samma rum och spelade in alltihop i samma tagning, inklusive leadsång. Vi valde att göra så för att det ger en nerv och dynamik i bandet som är svår att få till när man inte ser varandra eller inte spelar samtidigt. Vissa saker måste skapas här och nu. För mig är det viktigt att jobba med musiker där den där kontakten uppstår, jag brukar kalla det kreativ kemi.
– Mina låtar är inte ”färdiga” som i att de alltid låter på ett visst sätt. När jag spelar live ser konstellationen alltid olika ut, och hur en viss låt blir just den dagen styrs av vem jag spelar med och hur vi känner för låten just då. Så var det förstås även i studion med den stora uppsättning musiker som var i det rummet. Tolkningen av låtarna uppstod där och då.
– Det är svårt att prata vision och perfektion, eftersom min vision ofta ändras. Jag strävar sällan efter musikalisk perfektion, men jag söker en perfekt helhet kanske som kan vara att allt är lite lagom opolerat. Jag har försökt någon gång att jobba med en producent som medan vi spelade in ville peta i arrangemangen efter att jag arbetat fram dem med mina musiker, men det kändes märkligt och inte inspirerande. Kanske testar jag det igen i framtiden, det vore spännande att se vad som kunde bli av min musik när jag jobbar tätt med en annan person på det sättet. I sådana fall ska jag koppla in producenten i ett tidigare skede så att jag kan arbeta fram låtarna tillsammans med denne, och det ska vara någon jag verkligen trivs med, litar på och klickar med musikaliskt.
Du har jobbat länge med musik, några höjdpunkter eller några speciellt spännande ögonblick hitintills?
– Jag har svårt att välja ut något särskilt ögonblick just nu, men en av de största behållningarna för mig är möjligheten att se så många platser i världen jag aldrig skulle ha hamnat på annars. Förstås de väldigt olika scenerna, från flera tusen i publiken på Wacken Open Air till några tiotal på ett äldreboende i Västra Frölunda eller biblioteket i Örnsköldsvik. Och alla scener har sin charm. Det är häftigt.
– Sedan är det väldigt speciellt att resa med ett band. Det är intensivt och man kommer varandra nära, på ett ganska unikt sätt tänker jag mig. Jag gillar det. Ofta är det mycket skratt och flams, blandat med långa djupa samtal. Jag uppskattar också tillfällena på turné när man faktiskt har några timmar över att utforska platsen man är på. Jag brukar leta second hand butiker och gärna ett kafé eller en pub med lokal öl.
Den enkla andra skivan
Det här är din andra soloskiva. Man brukar tala om ”den svåra andra skivan”… Hur är det att följa upp, vad är skillnaden mellan att jobba med sin första eller sin andra skiva?
– När jag gjorde den här skivan så hade jag mycket mer erfarenhet av att jobba i studio och helt enkelt vad som behöver göras från idé till färdig produktion, jämfört med EP:s. Så på det sättet var det förstås enklare. Den svåra men samtidigt roliga biten var att denna gång hade jag inget färdigt låtmaterial när jag bestämde mig för att göra en platta. Så jag satte helt enkelt igång att skriva och leta efter min röda tråd, var det brann i mig just i den perioden. Samtliga låtar är skrivna under åtta månader och jag hade nog en ganska klar idé om hur jag ville att skivan skulle kännas. Jag arbetade efter stödord för att inte komma bort från det. Skrivkrampen slog till då och då, men det gick ju.
– Just nu känns det som att nästa skiva kommer bli betydligt svårare att mejsla fram. Jag ställer högre krav på mig själv och känner mig samtidigt modigare. Utforskningslustan är stor, med fler och större idéer att rikta in i något konkret.
Många av spåren har du själv skrivit både text och musik till… Kommer de till dig samtidigt, eller börjar du med att skriva texter som du tonsätter, eller hittar du melodier som sedan får texter?
– Melodier kommer för mig som rinnande vatten, nästan alltid när jag skriver text så bor melodin mer eller mindre redan i orden. Det vanligaste när jag skriver en låt är alltså att jag får en melodislinga i huvudet som jag vill göra något av, och försöker hitta en passande fras till den. Sedan hoppas jag på att historien vill bli skriven. Ibland vill inte orden komma, och då sparar jag frasen och melodislingan till en annan gång. Jag vet inte hur många hundra sådana snuttar jag har… Då och då lyssnar jag igenom de små röstmemona i mobilen eller på datorn, och hittar alltid något som inspirerar mig. Förhoppningsvis har historien fått mogna till sig då och texten kommer på plats. Ibland är det en textrad som inte vill lämna mig ifred, och när jag skriver ner den så kommer en hel låttext. Då är det bara att försöka hinna med. De här texterna jobbar jag på ett lite annat sätt med när jag skriver musiken, jag brukar försöka utmana mig själv mer när melodin inte är given redan från början.
– Jag har även jobbat en del med tonsättning av andras texter, framförallt i samarbete med visartisten Tina Wilhelmsson.
Vid första genomlyssningarna av albumet såg jag till att vara tillräckligt långt bort från skivspelaren för att inte höra några ord… Jag ville först lära känna melodierna. Många av melodierna är väldigt positiva, glada, lekfulla, hoppfulla, de låter som öppna landskap, susande hav, hoppande vårbäckar och vinden som går genom en skog med nyutslagna löv, och som regn som man längtar efter, efter att det varit sol alldeles för länge! Sådant regn som gör att man kan sitta och njuta och tänka efter… Brukar du förresten komponera eller komma på mycket av din musik utomhus? Det låter så ”utomhus” och ”inget tak”! Och inga gränser!
– Intressant att du frågar det, faktiskt har jag skrivit flera av låtarna utomhus. ”Dina kläder” och delar av ”Korsa gränser” är skrivna under träden längst in i Döbelns park. Det instrumentala temat i ”November igen” dök upp under en promenad kring Rosenlund i Göteborg. Det är sällan jag sitter vid ett skrivbord och skriver musik… den kommer när den behagar.
Tunga tankar
Efter några genomlyssningar av melodierna var det dags att gå närmare och lyssna på texterna. De är ofta väldigt allvarliga och handlar om mörka höstdagar och den typen av regn som man kan få nog av. Svek, otrohet, tunga tankar, skuldkänslor, uppgivenhet, förhållanden som går i tusen bitar, kanske självmordstankar eller i alla fall djupa kriser hos en vän eller en anhörig. Har du tänkt på att få fram en speciell spänning mellan text och musik?
– I vissa fall är det mycket medvetet, till exempel i ”Dina kläder”, som behandlar ett mycket tungt tema, så valde jag att hålla melodin mycket lätt med många pauser för eftertanke. Sorg bearbetar inte sig själv, det är viktigt att våga ta i de ”farliga” ämnena också. Men jo, jag tilltalas av kontraster och det speglas i hur jag skriver musik. Dessutom så gillar jag att ”götta mig” i härliga melodier!
Är det någon text du känner extra mycket inför?
– Den antagligen viktigaste textraden på skivan för mig är: ”Jag behöver ha lite tid att korsa gränser med mig själv”. Det är något jag fortfarande håller på med och förhoppningsvis aldrig kommer att sluta med. Att korsa gränser är för mig personlig utveckling, livsbejakande, äventyr och att finna ett hem i sig själv.
”Fiskarfrun” eller ”Fisher Lass” är en låt som du översatt till svenska, en mycket gripande text. Vad drog dig till denna låt?
– ”Fisher Lass” är en låt av Umeå-bandet Ye Banished Privateers som jag spelar i utöver mitt soloprojekt. Vi är ett folkpunkband med den speciella nischen piratmusik. Vi turnerar mycket i Tyskland och numer även i Nederländerna. Snart släpper bandet sin tredje platta. När jag först började i bandet för snart tre år sen fastnade jag direkt för ”Fisher Lass”. Den vackra melodin och den starka berättelsen med sjöfåglarna som flyger ut över havet för att leta efter kvinnans blivande makes skepp, och finner det förlist. Nästan genast bestämde jag mig för att översätta den till svenska, jag kände att den behövde sjungas på det viset också.
Tove Jansson
Sista spåret, ”Konstberiderskan” med text av Tove Jansson och musik av Erna Tauro, avslutar plattan på ett fint sätt och kompletterar på ett så bra sätt dina egna låtar! Alltså de där du står för både text och musik själv, du gör ju även den här till din egen låt när du tolkar den. Hur fastnade du för ”Konstberiderskan” och hur bestämde du att den skulle avsluta hela plattan?
– Tove Jansson är min favoritförfattare. Under 2014 när hon skulle ha fyllt hundra år gjorde jag ett visprogram med hennes och Erna Tauros sånger tillsammans med gitarristen Torbjörn Arro Förberger. Vi gjorde cirka sjuttio föreställningar över hela landet. Våra tolkningar dokumenterades inte med någon studioinspelning då, och i efterhand har jag känt att det var lite synd, men det är inte för sent än… Eftersom jag har haft deras sånger så nära mig under en lång period kändes det rätt att ha med någon av dem på min skiva, deras text och musik har ju blivit en del av mig. ”Konstberiderskan” beskriver så gripande den spektakulära föreställningen och sedan hur ridån går ner och publiken går hem till sina hus, medan hon är ensam kvar. Men förhoppningsvis så fick en liten bit av henne följa med dem hem.
Strukturen, det som inleder skivan (”Novemberregn”), vad som kommer sedan och hela uppbyggnaden och det som avslutar bildar en väldigt helgjuten ”story arc” både musikaliskt och i textmässigt. Var det mycket pusslande och tänkande bakom uppbyggnaden, eller var allt självklart från början?
– Jag gick framförallt på magkänsla. Vilken dynamik jag ville ha och hur jag hoppades att lyssnarens känsloupplevelse skulle växla mellan låtarna. Och förstås på att låtar som följer varandra i kronologi inte skulle ligga bak och fram.
Finns det några intressanta anekdoter eller historier bakom skivans tillblivelse? Eller någon speciell händelse i musikens tillblivelse?
– Spåret ”Det kan inte regna jämt” har jag faktiskt drömt! Jag vaknade till en tidig morgon med en låt i skallen, och i halvsovande tillstånd sjöng jag in den i telefonens röstmemon och somnade om. Senare samma dag lyssnade jag på det och insåg att det faktiskt var en riktig låt, så jag pusslade ihop den och bearbetade lite och vips!
Vilka influenser har du själv haft när du växt upp?
– Det känns nästan omöjligt att svara på… Cajsa-Stina Åkerström, Ebba Grön, Ted Gärdestad och Joni Mitchell är sådana som jag lyssnat mycket på. Nu vet jag inte vad jag influeras av, men jag kan inspireras av nästan vad som helst. En modern poplåt i en klädbutik kan ge mig jättebra idéer, likaväl som en kyrkklocka eller något en Facebook-vän skriver i en statusuppdatering.
Framtidsplaner, ska du ut och turnera med skivan nu? Hur har mottagandet varit hittills?
– Jag har redan sålt mer skivor än jag vågat hoppas på, och det känns jättekul. Det blir en del spelningar framöver, men nu över vintern kommer jag framförallt fokusera på att vila upp mig inför kommande turnésäsong och jobba med nya projekt.