torsdag, oktober 1

IGGY POP – THE BOWIE YEARS


av Peter Sjöblom

IGGY POP: ”The Bowie Years” (Universal Music Group)

Köp inte den här boxen. Den är bara sju CD stort lumpet knep att dra stålar ur din ficka, och dessutom ett försök att profitera på den bortgångne Bowies namn. (Att Iggy Pop själv gett sitt medgivande till boxtiteln förändrar ingenting.) Universal försöker med alla trick de kan att få den här utgåvan att framstå som något exklusivt, men i verkligheten bjuder den inte på någonting som det är värt att betala dyra pengar för.

David Bowies och Iggy Pops Berlin-period är omhuldad in absurdum. 1977 släppte Bowie sina ”Low” och ”’Heroes’”, samma år jobbade han intimt med Iggy på ytterligare två, ”The Idiot” och ”Lust for Life”. Av dem håller ”The Idiot” bäst. ”Lust for Life” är bra till ungefär hälften: original-LP:ns andrasida låter som såsiga outtakes; dåsiga, nästan stillastående ballader som jag efter decenniers lyssnande fortfarande inte berörts av det minsta. På de två skivorna finns förstås enastående ögonblick. Från ”The Idiot”: ”Sister Midnight”, ”Funtime”, ”Dum Dum Boys”… ”Lust for Life” har den stormande titellåten, ”Sixteen”, ”Some Weird Sin”… och förstås den uttjatade ”The Passenger”. Ska jag hårdra det hör jag i de två skivorna en riktigt bra platta. Men detta är förstås en smaksak, och originalplattorna är inte vad som utgör det mest geschäftbetonade med den här överdimensionerade utgåvan.

Problemet ligger i det extramaterial som används som det saftigaste lockbetet. Förutom den tidigare utgivna och högst mischmaschiga liveplattan ”T.V. Eye Live 1977” har man lagt till tre fullständiga konserter. Ingen av dessa är nya för fansen. Samtliga har funnits tillgängliga tidigare på rena bootlegs och/eller halvofficiella plattor. I fallet med den radiosända och legendförklarade sessionen gjord i Mantra-studion till och med i bättre ljud än vad den har här. Konserten från Cleveland är den ljudmässigt bästa tejpen men det har den alltid varit, medan Rainbow-spelningen låter precis lika illa som den alltid har gjort. Ger ett stort bolag ut sådana här saker tycker jag faktiskt att man kan kräva att man har mer att komma med än vilken på måfå vald bootleggare som helst har.

Och för att göra skadan värre är skivan med alternativa varianter av LP-låtar rena skämtet. Förkortade singelversioner och visserligen tidigare outgivna men underlägsna alternativmixar som inte tillför eller avslöjar något som helst meningsfullt om låtarna är sannerligen inte något särskilt starkt försäljningsargument. Och det gör inte heller det lilla intervjuklippet – en krystad utfyllnad – med Iggy om ”The Idiot” heller. Det lyssnar man på max en gång, konstaterar att det finns ett par lustiga anekdoter där men att Iggy i övrigt inte har särskilt mycket meningsfullt att säga.

Ingen som redan har ”The Idiot”, ”Lust for Life” och – den som är lagd så – ”T.V Eye”-liven behöver den här boxen. Den som vill höra konserterna kan bara kolla efter dem på Youtube eller någon streamingtjänst. Gratis. Vill man trots allt ha dem på skiva kan man lika gärna köpa betydligt billigare gråzonsutgåvor. På ett sätt känns dessa mer hederliga (då de inte utger sig för att vara något annat än de är) än detta Universals skamgrepp på Iggy- och Bowie-fansen.