tisdag, oktober 15

HJÄRNSLÄPP, KLASSIKER OCH HÖRSELKÅPOR – SOMMAREN TAR ÖVER MONO

av Linda Bönström

Ska vi tro ”Idas sommarvisa” så blir det faktiskt ingen sommar ifall inte nån sätter fart. På MONO-redaktionen tänker vi göra tvärtom: sänka farten och njuta av lite ledighet. Egentligen ska det stå ”ledighet” för jag vet att Peter Sjöblom kommer att finnas på plats runtom landets loppisar och leta efter skivfynd medan jag själv kommer att pressa in de sista utomhuskonserterna innan höstsäsongen.

Några tankar passerar dock när jag försöker knåpa ihop denna sista krönika innan augusti.

Be mig inte om att vara med i ert lag när det drar ihop sig till musikquiz – vilket det alltid gör nuförtiden. Dels får jag hjärnsläpp vid tävlingar och dels, kanske viktigare, så kan jag inte svaren. Jag är ledsen men jag är en musikjournalist som inte lyssnar på radions topplistor eller ser på Melodifestivalen. Och inga poddar kan jag rekommendera. Sommarens bästa spelning eller vilka skivor är det som gäller? Återigen, hjärnsläpp. Jag vet inte hur många plattor jag lyssnar igenom på en vecka jämfört med vad som blir ett fåtal skrivna recensioner. Särskilt den här våren har mycket fått stå åt sidan på den punkten. Gamla spellistor har gått runt här hemma och till och med min I-Pod Classic har kämpat på trots visst batteriförfall (japp, still alive and kicking!).

Men vissa saker ändrar sig tydligen aldrig. Att driva en relativt ung musiktidning är fortfarande att vara bottenskrapet i vissa skiv- och eventbolags syn. Det är en sådan märklig kultur som uppstått i och med just dessa ”event”-organisatörer, det saknas alltför ofta någon typ av mänsklig kontakt mellan oss, rentav är de som en mur mellan oss och musikerna själva. Jag ska inte nämna namn men vissa är helt omöjliga att arbeta med. Och det är en trist attityd, snorkig. Men vi har också både musiker och skivbolag som är riktiga guldstjärnor i deras samarbete med oss! För så tror jag att man måste se på det idag, kunniga kritiker växer inte upp enbart framför en datorskärm.

Fast på tal om datorskärm har jag nu hittat en ny besatthet, Billboard Music Video Evolution. Precis som det låter har man klippt ihop små snuttar av utvalda musikers videohits och jag kan inte sluta titta, vaknade fyra i morse och plötsligt hade två timmar flugit iväg. Det är rätt skoj, ibland pinsamt dåliga beslut och tillika briljanta. Skivor jag minns, låtar jag saknat. Men vad jag inte begriper är hur det gått till, min hjärna har gömt alla textrader jag kan utantill och nynna med har jag aldrig kunnat i rätt tonart men det duger. Fakta dyker upp, jag vet vem som regisserade den där musikvideon, jag vet vilken kanal jag såg den först på (vilket oftast är vad som en gång var gamla hederliga ZTV för oss som inte hade MTV i kanalutbudet). Fasiken om man inte borde vara med i en quiz…
File:Royal Monogram of Princess Estelle of Sweden.svg

Stora frågan så här i mitten på sommaren tycks cirkulera kring prinsessan Estelle, sju år, som nu är landets mest ökända regelbrytare då en kameralins fångade hennes närvaro nyligen vid en Metallica-konsert på Ullevi. Kungligheterna trotsar Miljöförvaltningens bestämmelser med en åldersgräns på tretton år, finns det ingen ände på det hela, skandalöst! Nu tycker jag att det ska vara rättvist, kan ett barn så kan alla barn klara ljudnivån, men i praktiken vet jag att detta inte fungerar. Jag vet inte hur ofta jag har sett föräldrar som tar med sig barn på spelningar utan att sätta på dem hörselkåpor eller annat, de som inte ställer sig på någon vettig plats utmed kanten av publikhavet, vuxna som dessutom förfriskat sig och så vidare och så vidare. Skämmes! Och det är så jäkla synd, för jag är en stark förespråkare för att olika åldersgrupper ska kunna ha musiken som ett gemensamt intresse. Fast vad jag undrar i detta debacle är: har någon frågat prinsessan om hon ens gillar Metallica?

Med det önskar jag er alla en fortsatt trevlig sommar!