onsdag, juni 19

HASIL ADKINS OCH SKRAMLET FRÅN EN SKURHINKSGITARR


av Peter Sjöblom

Med en nyutgåva av samlingsplattan ”Out to Hunch” i antågande passar Peter Sjöblom på att hylla en av rockmusikens största excentriker, Hasil Adkins.

Det var Hank Williams som tände stubinen åt Hasil Adkins karriär, fast det hade Hank Williams förmodligen ingen som helst aning om. Det är dessutom tveksamt om den upphöjde countrysångaren hade sett det som en fjäder i cowboyhatten.

Boone County ligger i West Virginias sydvästra delar och är inte större än drygt en kvadratmil till ytan. Idag har samhället en folktäthet på tio personer per kvadratkilometer. Jag antar att det inte var mycket större på femtiotalet. Mycket kunde alltså hända utan att någon såg det. Exakt vad Hasil Adkins, fattigt uppvuxen under den stora depressionen och utan skor tills det att han kom upp i femårsåldern, pysslade med på sin undanskymda gård i Boone County kanske vi aldrig får veta, men jag hoppas att hans låtar inte är självbiografiska. Är de det så hade han en bisarr fascination för kycklingar, halshuggningar, varmkorv och sex som inte skulle gå igenom metoo-filtret. Han lär också ha druckit fyra liter kaffe om dagen. Kanske för att variera kosten som i övrigt bestod av sprit och cigaretter. Och kyckling.


Hade han inte hört den där Hank Williams-låten kanske han själv aldrig hade börjat spelat in musik. Definitivt inte på det sätt han gjorde. När Hanks osaligt vinande stämma klingat ut i radion avannonserades den med ”Och där hörde vi Hank Williams spela…” och Adkins trodde därmed att det var Hank som ensam spelade alla instrument på skivan. Så när han första gången tryckte rec på sin enkla rullbandspelare var det som ett enmansband. Det föll honom inte in att han skulle kunna göra en enkel men funktionell sound-on-sound-inspelning, alltså lägga på instrumenten efter hand, utan istället spelade han (som påstod att han kunde spela tjugo instrument på en och samma gång) samtidigt in sång, trummor och gitarr. Sin första gitarr byggde han själv som barn av en gammal skurhink. Men det lät bra!

Tyckte han själv.

Så han skickade sina inspelningar till radiostationer och några av de stora countryartisterna i hopp om att kunna sälja in sina låtar och kanske rentav kunna få framföra sin musik i etern. ”Tack för att du tänkte på mig”, skrev Johnny Cash 1958 i ett artigt svar till den unga hoppfulla artisten, ”men mitt skivbolag har rått mig att inte ta emot något nytt material eftersom vi redan har ett överskott av låtar.” Ett liknande svar, daterat 1957, fick han från en annan av dåtidens riktigt stora countrystjärnor, Ernest Tubb. Han föreslog att Adkins nog skulle jobba lite mer på sången och instrumenthanteringen. Man anar att det bakom de återhållna formuleringarna rasade ett inbördeskrig inom Tubb. Det hade varit intressant att se Tubbs EKG-kurva från just det ögonblicket när han för första – och garanterat allra sista – gången översköljdes av Hasil Adkins excentriska helveteskakafoni av snedskjuten country och dårhusrockabilly.

Jag tror inte att Ernest Tubb någonsin riktigt återhämtade sig efter det.

Men Hasil Adkins lät sig inte nedslås. Han fortsatte spela in låt efter låt i det fallfärdiga rucklet där han bodde. Enligt egen utsago hade han senare i livet en repertoar på nio tusen låtar varav sju tusen var gjorda av honom själv. Det kan man tro om man vill.

Produktiv var han i alla fall men det dröjde till 1962 innan han till sist fick ge ut sin första skiva, en singel med låten ”She’s Mine” i en upplaga på tre hundra på det lilla Florida-bolaget Air Records. Den lilla skivans etikett presenterade artisten som Hasil Adkins & His Happy Guitar. Sjutummaren hade inget omslag (det var få amerikanska singlar som hade det på den tiden) så Adkins fick kopiera upp ett eget i några få exemplar. Idag värderas bara omslaget – utan skiva – till uppåt 25.000 kronor.

Under sextiotalet lyckades Adkins faktiskt få ut en handfull singlar på olika miniatyrbolag. Louisianas Avenue Records släppte till och med två stycken. Den sista, ”Get Out of My Car”, gavs ut 1966.

1967 gick Avenue i konkurs.

Men den låt som skulle sprida Hasil Adkins namn över världen (eller nåja, en liten del av den) var ”She Said”, och det tack vare att skräprockens överhuvuden The Cramps spelade in en cover på den i början av åttiotalet. På Cramps-inspelningen sjunger sångaren Lux Interior med en pappmugg i munnen för att efterlikna Adkins sluddriga men aggressiva sångsätt på originalversionen (utgiven 1964). Låten briserar i en hysterisk refräng som bara består av gällt utstötta vokaler. Man hör inte riktigt vad vare sig Interior eller Adkins sjunger men att det handlar om en okontrollerad och högst obiblisk fortplantningsdrift är otvetydigt.

När The Cramps gav ut sin version var Hasil Adkins en gåta, men mysteriets dimmor skingrades en aning när det så småningom började dyka upp samlingsplattor med den förbryllande sångaren. En av dem, ”Out to Hunch”, släpptes 1986 som första skiva på det långlivade Norton Records, ett bolag som specialiserat sig på skivor med artister som fått sitt nervsystem obotligt förgiftat av primal rock’n’roll från förståndets utkanter. Det var det dittills mest omfattande Adkins-kompilatet och sträcker sig över både femtio- och sextiotal. Inte för att man märker någon skillnad mellan inspelningsdatumen. Att nymodigheter som Beatles och hela den brittiska invasionen hade drabbat USA i mitten av sextiotalet var uppenbarligen ingenting som hade nått fram till det där skjulet i Boone County. I Hasil Adkins huvud var det alltid samma tid och den hade ingenting att göra med vare sig kalendrar eller Greenwich-meridianer. Hasil Adkins var sin egen tidszon. Sin egen sfär där det inte existerar några moraliska förpliktelser eller opportunistiska pekfingrar. Han förkroppsligade hela den ursprungliga rock’n’rollens väsen i sin mest ofiltrerade, subversiva form. Allt det där som inte går att lära sig och som somliga bara har. Det där som inte kan fejkas och som man inte bara kan höra utan känna om man är mottaglig för det.

Så jag håller inte med Nick Tosches, författare till bland annat den helt otroliga Jerry Lee Lewis-biografin ”Hellfire”, när han säger att ”liksom Bibeln och dasspapperet måste Hasil Adkins musik finnas i varje hushåll, och inget hem är ett hem utan den”. Jag förstår vad han menar men Adkins är inte för alla, lika lite som alla var för honom, Han är själva sinnebilden för en outsider som inte kan fogas in bland några normer. Det låter som en klyscha, men i det här fallet fall stämmer det verkligen.

Tack vare Norton kunde Hasil Adkins fortsätta göra skivor oregelbundet fram till början av nolltolltalet – han dog ogift 2005. Det är inte heller musik som passar in, den är ofta Adkinskt oavvislig också den, men kan ändå inte riktigt mäta sig med det som finns på ”Out to Hunch”. Man hör visserligen att även om Adkins praktiskt taget var en opåverkbar kraft, så utstrålar hans senare musik en aningens större självmedvetenhet. Trots att han var så frikopplad från omvärlden bör han ändå ha varit medveten om det maniska kultfölje han fått och som kärleksfullt kallar honom The Haze (även om hans riktiga namn ska uttalas ungefär ”hassle” och inte ”hazel”).

Ett följe som fått Norton att släppa fler skivor med låtar ur Adkins gömmor samt återutge ”Out to Hunch” flera gånger. Nu är det dags igen. När som helst kommer en ny utgåva av ”Out to Hunch”, med nytt omslag. Remastrad, vad i det primitiva och omedicinerade larmet som nu kan remastras. Som det stod redan på det gamla omslaget: ljudkvalitén kan variera beroende på berusningsgraden…

Det är hur som helst värt att uppmärksamma. Hasil Adkins har en plats i världen, även om den må vara minimal i den breda allmänhetens ögon. Vi behöver sådana som honom som en underhållande motkraft till allt det korrekta, tillrättalagda och propert ta-i-handiga. Jorden vore en så tråkig plats att bo på utan skramlet från en skurhinksgitarr. Och kycklingar.