fredag, juli 3

HÄNDELSER TILL BULTANDE BAKTAKT


Björn Muda iakttar till den bultande baktakten från ett sound system.

av Björn Muda

Slinker in på en bar, jag och min bror. Utanför böljar och trängs karnevalen, men härinne är det svalt och faktiskt nästintill folktomt. Vi beställer våra glas och sätter oss vid ett fönster, studerar slött människorna som väller förbi på gatan.
Vi sitter tysta. Det är karnevalens sista dag och tomheten närmar sig, det känner vi båda där vi sitter och sippar våra mojitos. Eller är det bara vilsenheten i sammanhanget igen; uppfattningen av oss i denna miljö; förstår inte riktigt hur vi ska finna stabil mark under våra fötter. Vi är på besök här, och det är så besvärligt att orientera oss bland alla dessa koder som vi tycker oss uppfatta.

Fönstren skallrar av basen från den tyngsta av reggae, den vi växte upp med, som vi fångades av så tidigt. Musiken som blev till en fantasi, en dröm om något annat; en värld skapade av oss själva.
Den djupa basen, de spirituella ekona från både ord och instrument och såklart trummorna; detta var min snuttefilt då och har så förblivit.

Under så många år skulle jag definiera mig utifrån denna musik. Men det var som att jag sökte personlig bekräftelse för ett uttryck, en kultur, som jag egentligen inte var en del av.
För reggaen gjorde sig alltid bäst i mina lurar; här var den bara min, och vi tillhörde varandra.

Vi är här för att vi älskar musiken och kulturen, men det mesta av vår energi tycks upptas av våra identiteter, att vi inte begriper vilka vi är på den här platsen.
Det är så rörigt alltihopa, men vi har varandra. Och det känns skönt att bara sitta här nu och dela varandras sällskap i tystnad. För vi är faktiskt rätt utmattade.
Förra året var vi också här, och det var lika bekymmersamt då. Men musikupplevelserna sköt de andra erfarenheterna åt sidan, selekterade bort dem, och kvar stod endast minnet av en plats dit vi var tvungna att återvända.
Ljudsystemens bas – när den når ett djup vi inte trodde fanns, då råder ingen tvekan: det är här vi ska vara nu.
Men ändå: allt det andra tär på oss.

Eller så krisar vi i livet bara; måhända har karnevalen ingen roll i detta. Men jag tror ändå den har det, att den förlöser saker inom oss. Ifrågasätter, skakar om.
Det är svårt att få någon reda i, men nu skakar vi av oss det där för en stund. Är oss själva lite.
Jag känner hur mina axlarna sakta sjunker ner. Det här är inte på något sätt komplicerat, att ta ett glas med sin bror på en bar, ingen kan ifrågasätta mig härinne.

Dörren öppnas och ett elegant festpar, en man och kvinna, träder in i lokalen. De passerar oss och mannen hälsningsnickar åt min bror. Han nickar något förvånat tillbaka. Jag, som nu är börjar känna mig avspänd och inte alls stingslig eller offensiv, ger min bror en komplimang: ”Bara en stilig och värdig man som känner igen en annan.”, säger jag. Han ler, och vi betraktar paret när de ställer sig för att beställa i baren.

De är så perfekt uppklädda, så självklara i sin urbana och världsvana utstrålning. Hon i långklänning och blus, och han kan verkligen bära sin vita linnekostym. Han påminner faktiskt lite om Al Pacino i ”Scarface”, tänker jag, samma pondus.
Det vilar något filmiskt över bilden av de två: för det är två så fulländade karaktärer, mer fiktiva än verkliga i sin perfektion.
Mannen lägger armen om kvinnan och viskar något i hennes öra. Hennes skratt är utsökt, det sprider sig som ett konfetti i lokalen och singlar ner över oss. Jag och min bror tittar på varandra och nickar: det här sammanhanget är skönt att vila i. Deras närvaro sveper med även oss, får oss rentav att växa något.

Plötsligt sätts musik på: en calypsobit strömmar ut och fyller baren. Mannen tar kvinnans hand och leder henne till det lilla golvet mellan borden och bardisken. Så börjar de dansa och koreografin är lika naturlig som oklanderlig. Rörelserna sammanvävs med calypson och jag är så tacksam över att bara få sitta här och uppleva denna fullkomlighet.
Men så får jag syn på något, man kan väl säga att det är en detalj som bryter av.

Det bruna som trängt sig igenom de vita linnebyxorna är inte nytt, snarare intorkat kladd. Det löper längs hela stjärtskåran på mannen, och när de dansar förbi oss känner jag även den stickande stanken.

Vi lämnar baren.
Ute på gatan igen. Ett soundsystem pumpar i ett gathörn och vi söker oss dit. Vi gungar med, mekaniskt och utan att lyfta fötterna från asfalten. Låten de spelar kan jag utantill, och jag sjunger med tillsammans med den övriga publiken. Det är väl ändå en stund av samhörighet, men mina tankar maler sin vanliga melodi; den om min uppenbarelse här, hur jag inte förmår förstå vem jag är i detta.

Och min bror tycks också upptagen av tankar liknande mina. ”Varför hälsade mannen i baren på mig?”, frågar han mig.

Jag vet inte, jag vet ingenting.