av Peter Sjöblom
HÅKAN THÖRN: ”1968 – Revolutionens rytmer” (Daidalos Förlag)
1968 är mer än bara ett år, det är en beteckning för en tidsanda som sträckte sig över en längre tid än ett kalenderår. Att det var ett omstörtande och i flera avseenden konstruktivt år råder det förstås ingen tvekan om, men jag har börjat tycka att vurmen för 1968 om ett symbolår för både politik och musik är tröttsam. Den romantiska tilltron till 1968 års motkulturella förhållningssätt slår mig som lika naiv och lite beklämmande som tidens tro på att man kunde knarka sig till insikt och knulla sig till frihet. För att inte tala om det mantramumlande försöket att levitera Pentagon och yippie-rörelsens allra larviga upptåg.
Alltför ofta tycks det handla om ett frihetssökande i en mer vulgärhedonistisk betydelse: att slippa ta ansvar (och hoppas att någon annan ska göra det istället) och fly världen istället för att faktiskt förändra den genom att närvara i den. Och, på andra sidan en lika förenklade och överdriven motpol: en sönderpolitiserande syn på sakernas tillstånd som i det långa loppet bara verkade förkvävande på både individen och kollektivet. Vill man ha belägg för det senare påståendet kan man bara gå till den svenska politiska proggen som växte sig stark ur 1968 års mylla. Man kan knappast hitta bättre exempel på hur lätt en ideologi oavsett vilka goda grundteser den än har kan perverteras till något direkt konst- och människofientligt under en täckmantel av sin motsats.
Lyckligtvis har Håkan Thörn en bredare syn på ämnet som går utanför det rena svärmeriet. Å ena sidan har han ett passionerat musikintresse med ett förflutet som musikskribent, å andra sidan är han professor i sociologi. Från sina dubbla utsiktspunkter lyckas han måla en detaljerad bild av 1968 som ett år av musik och politik. Thörns grundinställning är dock inte akademiskt sval. Hans bias är tveklöst 68-positiv men inte därmed okritisk – han påpekar, om så bara flyktigt, bristerna i världsfrånvända levnadssätt och resonemang. Kopplingarna han gör mellan musik och politik är rimliga och genomsyras av den initierades kunskap om dåtidens media, filosofi och sociala vågbrytningar. Thörn är helt enkelt påläst. (De sakfel jag identifierar är visserligen lite irriterande men i det stora hela triviala, som att Bob Seger-låten han refererar till inte heter ”2 + 2 = 4” – även om det naturligtvis är matematiskt riktigt – utan ”2 + 2 = ?”, och att Gram Parsons inte heter Graham i förnamn.)
Ett särskilt viktigt konstaterande Thörn gör är när han påpekar att de artister som kom att få en politisk innebörd inte nödvändigen var politiska i sig, utan blev just genom tidsandan emblematiska för den ena eller den andra rörelsen. Han nämner också några som tog avstånd från politiken. Bland annat ägnar han ett kapitel åt Detroits MC5 som han visserligen fullt riktigt menar hade en politisk (själv)medvetenhet till en början, men som kort efter att de hade brutit med den militante managern John Sinclair inledde en konsert i New York med att förklara att de inte var där för att snacka politik utan för att spela rock’n’roll. Ett ställningstagande som visserligen inte fick samma genomslag som när Dylan vände protestsången ryggen för ett på samma gång mer introspektivt och högljutt uttryck, men som jag är helt säker bottnade i en lika stor artistisk självbevarelsedrift – låt inte ideologin strypa innehållet! Heder åt de fritänkare med en tillräckligt stark integritet för att sätta sig upp mot politrukerna. Ska vi revoltera mot förtryckarna, låt oss då göra det mot alla förtryckare, även de som agerar i ”rätt” namn.
Självklart får artister som James Brown, Aretha Franklin, Jimi Hendrix och Sly Stone sitt rättmätiga utrymme – Thörn poängterar att det de facto är den afro-amerikanska musiken som drivit på rockmusikens utveckling. Personligen hade jag föredragit mer om sextiotalets utforskande jazz och dess betydelse för inte minst Black Power-rörelsen som Thörn skriver rikligt om, men det är en marginell anmärkning. På det hela taget är ”1968 – Revolutonens rytmer” en gedigen och läsvärd berättelse om, som undertiteln till boken lyder, ”hur musik och uppror skakade världsordningen”, och hur vi fortfarande känner efterskalven.