av Linda Bönström
Linda Bönström tittar igenom sin musiksamling med blicken inställd på de många inspelningar från iTunes-festivalen som finns tillgängliga som digitala EP:n. Här tipsar hon om några personliga favoriter.
Varje år mellan 2007 och fram till 2015 när festivalen bytte namn till Apple Music Festival körde Apple sin iTunes Festival: London, med en spelning per kväll under omkring en månads tid. Biljetterna delades ut genom en tävling, och Apple fann det gott att spela in konserterna och ge ut dem som prisvärda digital-EP:n. Priset ligger vanligtvis mellan tjugonio och sjuttio svenska kronor.
När Amy Winehouse debuterade med albumet ”Frank” 2003 var det som att himmelriket visade sig och fram kom denna unga sångerska med en ovanlig låtskrivartalang, influerad av jazzens Sarah Vaughn och Dinah Washington och med en förkärlek för sextiotalssoul och tjejgrupper à la The Ronettes. Det var ett genidrag att värva Sharon Jones band The Dap-Kings med sitt härliga sound till både skivan ”Back To Black” (Island) från 2006 och den efterföljande turnén. iTunes-inspelningen från året därpå är något att alltid återvända till när det gäller Winehouse, den är helt enkelt superb! Här är hon i sitt esse och det enda som är synd är den bara har åtta spår. Men låtvalet är essentiellt och inspelningskvalitén gör den enormt prisvärd. Som avslut på festivalgiget har Winehouse även slängt med den förträffliga covern på Toots and the Maytals ”Monkey Man”.
I serien ”iTunes Live: London Sessions 2008” kan man bland annat hitta inspelningar med artister som PJ Harvey, Slash, The Black Keys, och Bon Iver, men den med Nick Cave and The Bad Seeds är stor för en tunn plånbok, med fem röjiga spår som exempelvis ”Dig, Lazarus, Dig!!!”, och ”Moonland”, men min favorit är ändå rockiga ”More News from Nowhere”.
Japp, det fanns en tid när bröderna Gallagher fortfarande kunde tala någorlunda civiliserat med varandra och Oasis fortfarande räknades till live-banden att se. Att jag nämner deras inspelning från 2009 kanske är mer av nostalgiska skäl att göra då den inte hör till mina favoriter av Manchester-gänget. Med tanke på nittiotalsplattorna ”Definitely Maybe”, ”(What’s the Story) Morning Glory” och ”Be Here Now” (samtliga på Creation) skulle urvalet kunnat ha varit mer folkligt. Men jo, jag vet, poängen är väl att plocka ut de mer kantiga rock’n’roll-allsångslåtarna som ”Cigarettes & Alcohol”, ”Slide Away” och ”Supersonic”.
Ryktet är helt sant, jag är galet förtjust i Marcus Mumfords talang. Sedan jag såg Mumford & Sons live första gången har de varit ett stadigt inslag i mitt lyssnande. Mumford & Songs har den ovanliga förmågan att framstå som ett band där alla får ta plats, där allas musikaliska kunnighet är ett bärande inslag. Och Ben Lovett, Winston Marshall och Ted Dwane bidrar i allra högsta grad.
Alla bandets iTunes-inspelningar förtjänar att uppmärksammas i någon mån. De uppträdde på festivalerna 2009, 2010, 2012 och 2015 så tydligen är det inte bara jag som trånar efter mer. Materialet från debutplattan ”Sigh No More” (Island) utgjorde naturligtvis grunden för 2009 års iTunes-spelning, med låtarna ”Thimshel”, Awake My Soul”, ”Thistels & Weeds” och ”To Darkness”. Dock saknas ”Little Lion Man” som ännu inte hade blivit en hit och därmed inte definierat bandet i publiken ögon.
Året därpå uppträdde de tillsammans med Dharohar Project och Laura Marling, med bland annat låten ”Mala Ramaniya” och ”To Darkness/Kripa”, och den spelningen kan väl knappast ses som annat än annorlunda och spännande. Här ska väl också för tydlighetens skull inflikas att jag också är mycket svag för Marlings tuffa countryrock, här representerad av ”Rambling Man” och ”I Speak Because I Can”.
Tekniskt sett är inspelningen från 2015 gjord på Apple Music Festival men det är en petitess. De flesta av spåren kommer från bandets senaste platta ”Wilder Mind” (Island) och det är som alltid err enormt samspelt och erfaret band vi hör. Marcus Mumford sjunger lika frestande som första koppen mörkt kaffe på morgonen.
Amerikanska indierockbandet The Nationals inspelning gjordes 2010 men är ny i min samling och fortfarande under utvärdering. Men Matt Berningers stämma lovar gott. Här är priset lite upptrissat: i dagsläget kränger iTunes de åtta spåren för udda nittiosex riksdaler. Inte för att jag är svårövertalad. När jag skrev om bandets senaste platta, ”Sleep Well Beast” (4AD) fastslog jag – och vidhåller – att den är en av årets bästa CD.
Kate Nash hade klarat av två studioalbum, ”Made of Bricks” och ”My Best Friend Is You” (båda Polydor), när en glad publik uppmärksammade henne på födelsedagen 2010. Och varför skulle de inte ha varit glada? Nash verkligen brinner på den här spelningen! Rasande ”Kiss That Girrrl” och coola ”Foundations” är mina favoriter på denna åttaspåriga EP och jag sjunger med lika mycket varje gång jag hör dem. Och visst har även ”Merry Happy” sin charm.
Jag kan inte med gott samvete hoppa över Amy Macdonald från 2010. Hon var en av de där som kom och försvann (även om hon faktiskt släppte ytterligare tre studioalbum efter debuten ”This Is the Life” 2007 på Vertigo), tyvärr, för hon hade något speciellt. Som hon drog in över grönklädda skotska kullar med sin gitarr och bara plockade fram några barlåtar som ”Poison Prince” och ”Mr Rock & Roll”. På den här inspelningen ska också ”No Roots” nämnas som en riktig pulshöjare.
Efter att i somras upptäckt The XX och deras spännande live-sound måste jag naturligtvis också nämna denna finfina iTunes-EP från 2010. Romy Madley Croft, Oliver Sim och Jamie Smith (Baria Quresh, keyboard, hade året tidigare tvingats ut ur gruppen) var lika roliga att lyssna till då som nu. Det är mörkt, förföriskt och framför allt smått genialiskt synkat. Här ska man komma ihåg att bandet tog god tid på sig att ta form – närmare tre år – och har här enbart debutalbumet ”XX” från 2009 (Young Turks) under bältet så det är inte illa utfört.
En av 2011 års huvudakter på iTunes-festivalen var amerikanska Foo Fighters som tagit sig över dammen till London för en spelning. Och det är uppenbarligen till publikens rena glädje. David Grohl gör aldrig någon besviken med sin grova stämma som klarar av fullständigt tjuta utan att brista itu, och bandet med Chris Shiflett och Pat Smear på gitarr, Nate Mendel på bas, och Taylor Hawkins på trummor förstår sig på bandets gemensamma sound. Och med tanke på att de spelat tillsammans i den konstellationen sedan 2000 är det förstås inte så märkligt heller. Lika självklart är att ”Everlong” är och förblir en av bandets största hits. Bland de totalt sex låtarna finns också är för bandet karaktäristiska ”Walk” och ”The Pretender”. Och man har även med ”These Days”, som Grohl tidigare hävdat vara den bästa låt han skrivit, från plattan ”Wasting Light” (Roswell/RCA, 2011).
Två år senare var David Grohl tillbaka i London, men den här gången som trummis i Queens of the Stone Age. Intressant nog passar iTunes på att höja priset på den här EP:n till sjuttiotvå kronor och borde därför egentligen inte platsa i den här uppräkningen av trevliga budgetalternativ. Men, som titeln säger: ”You Think I Ain’t Worth a Dollar But I Feel Like a Millionaire”, man kanske får pröjsa lite extra. Andra stora headliners 2013 var Primal Scream, Ellie Goulding, HAIM och Lady Gaga.
Tidigare i år recenserade jag Jake Buggs nya album ”Hearts That Strain” (Virgin) där jag försökte förklara vad vi väntar på att han ska hitta tillbaka till – och hans iTunes-EP från 2012 är just det. Självbetitlade debutalbumet som kom under samma år var spännande, en modern folkmusiker som Bugg då var med ett driv i låtskrivandet och enkla men sköna slingor på främst gitarr och trummor. Härligt mörka ”Ballad of Mr Jones” släpptes aldrig som singel och får därför ses som ett tacksamt val här. ”Trouble Town”, som däremot släpptes som huvudsingel, och ”Taste It” definierar folk rockens sociala engagemang utan att bli smörig. Så när hoppet sviker sätter jag på den här skivan och förlåter Buggs andra musikaliska snedsteg. Det är ofattbart att EP:n inte är listad i hans diskografi på Wikipedia!
Tittar igenom skivsamlingen och både 2014 och 2016 tycks vara som två stora svarta hål. 2014 var också året då det bestämdes att en man skulle starta en amerikansk iTunes-festival, närmare bestämt i Austin, Texas. Det hela måste ha gått sisådär eftersom Apple i september i år meddelade att man efter tio år med iTunes Festival lägger ner serien. Anledningen sägs vara att man istället väljer att satsa på andra typer av engångsarrangemang. Själv tror jag att man växte för fort helt enkelt och tog sig an artister med gigantiska gager istället för att hålla sig till de där mer intima, schyssta utgivningarna med mer skäliga prislappar.