onsdag, mars 3

GUD I GARAGET – JESUSROCK FÖR ATEISTER

av Peter Sjöblom

Kristen musik är inte något som lockar särskilt många utanför kretsarna av de bokstavligt talat redan frälsta. Men gräver man kan man hitta sådant som man inte måste vara omvänd för att ta till sig. Här tipsar Peter Sjöblom om en dekad skivor från jesusrockens storhetstid – från sent sextiotal till mitten av sjuttiotalet – som även hårdkokta ateister kan hänföras av.

Det sägs att djävulen har de bästa låtarna och om man struntar i den lilla detaljen att djävulen inte finns så stämmer det. Om vi leker med tanken att Gud existerar så har vederbörande antingen fått ta de låtar som blev över, eller så har Gud oerhört dålig smak. Det är ingen myt att den mesta kristna musiken är så mesig och larvig att man blir direkt provocerad av den icke-provokativa menlösheten. Men det finns undantag, och man måste inte gå till den råaste gammelgospeln för att hitta dem. Även om det nu alltid är en bra idé att lyssna på rå gammelgospel.

På sjuttiotalet växte sig jesusrörelsen stark som en avknoppning från den utmattade hippierörelsen. När hippierna vaknade upp ur sina drogdimmor och insåg att det inte skulle bli någon alternativrevolution om alla satt dåsiga och skrattade åt syner som ingen annan såg var det många som istället tydde sig till Jesus; en bok som handlar om rörelsen har den passande undertiteln ”Old Time Religion in the Age of Aquarius”. För många blev Jesus den nya drogen, inte självklart bättre än de preparat de övergivit – det blev bara ett nytt sätt att döva känslan av att inte höra till ett samhälle på snedspår och själv slippa ta riktigt ansvar.

Somliga kastade sig aningslöst in i sekter av tvivelaktig karaktär i jakten på samhörighet medan andra höll sig på sin kant med en mer privat, och ibland ganska bekymrad, relation till den andliga övermakten. Jesusrörelsen var omfattande, även i Sverige. Frikyrkliga artister medverkade i teveprogram lika självklart som sekulära. Pelle Karlsson fick en brontosaurus-hit med sin försvenskning och förkristning av Elvis-låten ”There Goes My Everything” – ”Han är min sång och min glädje” blev en gigantisk framgång långt utanför de troende kretsarna (vilket senare ledde till att LP:n med samma namn numer är den i särklass vanligaste loppisskivan). Den svenska jesusrörelsen gav inte upphov till särskilt mycket bra musik, men en del bra amerikansk ”Jesus music” finns. (En del tog jag upp redan i mitt Outsideralfabet.) (En liten fotnot: Innan Pelle Karlsson gjorde solokarriär var han med i gruppen New Creation som i alla fall har gjort en ofattbart bra låt, den mörkpsykedeliskt laddade ”He Is There”.)

Länge var den amerikanska jesusmusiken lika mycket en no go-zon som vilken annan jesusmusik som helst, men i takt med att skivsamlare och säljare med inriktning på psykedelia övervann sitt motstånd och lät nyfiken styra upptäcktes skivor som annars skulle ha varit dömda till evig glömska för de allra flesta. The Search Partys ”Montgomery Chapel” (1969), Azitis ”Help” (1971), Bob Despers ”New Sounds” (1974) och Dave Bixbys ”Ode To Quetzalcoatl” (1969) växte i ryktbarhet och har släppts på nytt till hyllningar från både samlare och recensenter.

Med tanke på hur stor och bred jesusrörelsen var är det egentligen inte konstigt att den kristna musiken också hade en större bredd än vad den allmänna bilden av den medger. Formuleringsstyrkan i budskapet skiftar också mellan skivorna. En del artister och band är väldigt framfusiga med sina övertygelser medan andra är mindre uppenbara i sina texter. Det gäller även de skivor jag valt ut till den här artikeln. Det som styrt mitt urval har varit stilen. Jag har koncentrerat mig på skivor som ligger nära garagerock och psykedelia, kristna (eller som det heter på skivsamlarspråk, ”Xian”) plattor som stilmässigt låter ”okristna”. Jesusmusik för ateister helt enkelt. Samlarnördar lär inte hitta något nytt här men den här artikeln vänder sig inte till dem utan till dem som inte riktigt vågat närma sig fenomenet. Utgångspunkten är att om man ser förbi budskapet och bara lyssnar finns här mycket att upptäcka. Att man kan lära sig överse med textinnehållet är jag ett levande bevis på!

Uppräkningen sker omvänt, från 10-1.

10. THE LAST CALL OF SHILOH: ”The Last Call of Shiloh” (Last Call, 1972)
Låtexempel: Marriage Supper of the Lamb
The Last Call Of Shiloh hade kopplingar till Idaho-falangen av Jesus People Army med nära anknytningar till övergreppssekten Children of God, men deras musik hade klara drag av västkustpsykedelia. Bitvis påminner de om en mer rudimentär variant av San Franciscos Tripsichord Music Box.

The Last Call of Shiloh gav ut sin enda skiva på egen hand i en minimal upplaga på bara några hundra exemplar. Var gruppen stod trosmässigt är uppenbart redan genom låttitlarna. ”Taste of the Lord”, ”New Jerusalem”, ”Great Day of the Lord” och ”Marriage Supper of the Lamb” talar alla sitt tydliga språk. Somliga låtar är lite fjompiga men ibland får de till en behagligt loj atmosfär där det något primitiva soundet är särskilt förtjänstfullt. Trots att några av låtarna sträcker ut sig uppåt sex-sju minuter känns de aldrig pretentiösa. Tvärtom är det de längre spåren som bandet kommer bäst till sin rätt när de får tid på sig att jobba upp ett visst groove trots medlemmarnas tekniska begränsningar. En brist som de vänder till en tillgång.

9. NEW DAWN: ”There’s a New Dawn” (Hoot, 1970)
Låtexempel: Dark Thoughts
Ska du ha ett originalexemplar av ”There’s a New Dawn” får du räkna med att lägga upp slantar i storleksordningen trettiotusen spänn. Löjligt naturligtvis. Inte ens världens bästa skiva genom tiderna är värd att betala sådana summor för. Det här är inte ens världens bästa skiva genom tiderna, och för att vara helt uppriktig tog det mig väldigt lång tid innan jag såg några kvaliteter i den överhuvudtaget. Tyckte det lät dansband om den och avfärdade den snabbt som bara ännu ett exempel på något som penningpilska superhandlare försökta haussa upp för att göra sig förmögna och märkvärdiga med. Jag tycker fortfarande att den är överskattad men med tiden har den trots allt vuxit. Det är en sådan där skiva som först verkar jämntjock med enahanda låtar, men som med antalet lyssningar försiktigt avslöjar sina hemligheter någon enstaka åt gången. Och det ligger något i vad salig psykedeliakännare par excellence Patrik ”the Lama” Lundborg sade om den, att hellre en jämnt sinnad platta än att det plötsligt kommer en trist och pliktskyldig blueslåt mitt i alltihop som förstör hela stämningen.

Att skivan blev så homogen (det välvilliga alternativet till ”enformig”) beror kanske på att alla låtar skrevs i studion där de spelade in sent på nätterna efter spelningar i hemtrakterna i nordvästra USA. Det är svårt att ta gruppnamnet och skivtiteln som något annat än ironiskt, för musiken ger ingen större förtröstan om en stundande ny gryning. Låtarna är bekymrade nocturner med ett mörkt sinnelag som avslöjas redan i titlar som ”Hear Me Cryin’”, ”Last Morning” och ”Dark Thoughts”; den sistnämnda låten även skivans höjdpunkt. Vill man komma ”There’s a New Dawn” närmare är det också efter mörkrets inbrott man bör lyssna på den. Den får sin näring av natten; det är i dagsljus den framstår som anemisk.

New Dawn var för övrigt försiktiga med predikandet. Somliga har till och med ifrågasatt om det ens är en kristen skiva.

8. KRISTYL: ”Kristyl” (Kristyl, 1975)
Låtexempel: Together
Ett gäng från Kentucky som låter som om de är på drift i tiden. Det låter mer 1969 än skivans utgivningsår 1975 om den. En legendarisk platta i de insnöade psykedeliakretsarna, och ytterligare en som jag till en början inte förstod vad det var så märkvärdigt med. Sånär som på någon enstaka låt, mer precist den melodiskt skimrande ”Together”, tyckte jag att plattan lät torr och tråkig. Men skam den som ger sig. Efter att ha nött in den på ren envetenhet och viljestyrka började dess förtjänster att utkristallisera sig. Gitarrspelet är extensivt men inte där för att imponera, och sångstämmorna skimrar som vattendroppar i solen på en gren efter regnet. Skivan har dessutom bättre ljud än vad många privatpressningar har, friskt och öppet (och inte alls så torrt och tråkigt som jag först tyckte). Som i fallet med New Dawn är det kristna budskapet väl dolt varför ”Kristyl” borde var lättsmält även för dem som har särskilt svårt för flagrant proselytism.

7. RAINBOW PROMISE: ”Rainbow Promise” (Wine Press, 1972)
Låtexempel: Get Ready
Hade inte Rainbow Promise haft det dåliga omdömet att inkludera tre stycken fullständigt gräsliga hej-och-tjosan-låtar, hade den varit på samma nivå som Wilson McKinleys ”Spirit of Elijah” (se plats nummer 6). (Värst är den direkt förolämpande goodtime-fjantiga ”The Joy of the Lord”. Den ligger sist på första sidan och är lätt att hoppa över, men den finns ändå där som en hästskit i kanten på den lyxiga middagstallriken.) Kanske hade den rentav varit ännu bättre än ”Spirit of Elijah”. De båda skivorna påminner en del om varandra, med ett lätt källarruffigt sound och låtari en lagom upprymd västkustpsykrockig stil. Med tanke på vilka riktiga dåliga skivor som återutges till höger och vänster och hur mycket geggamoja som skrapas fram ur arkiven för tidigare osläppt musik, är det obegripligt att den här plattan ännu inte har kommit ut på nytt. Särskilt som den varit bekant för kännarna ganska länge nu. Ett original av den privatpressade skivor är inte uppe i de mest groteska prisregionerna, men går i alla fall lös på en tillräckligt osmaklig femtusing. Alla ni obskyritetsarkeologer – gör något!

6. WILSON McKINLEY: ”Spirit of Elijah” (Voice of Elijah Inc, 1971)
Låtexempel: Spirit of Elijah
Efter att ha släppt en sekulär EP 1969 och spelat för brödfödan på en skiva utgiven som exploitation-bandet The California Poppy Pickers mötte Wilson McKinley (som är en grupp och inte en person) frälsningen. De släppte en egenproducerad liveplatta 1971, den rätt dåliga ”On Stage” (som Wilson McKinley själva avfärdar) innan de året därpå gav världen det som anses som deras mästerverk. ”Spirit of Elijah” har det där perfekta soundet som brukar få konnässörerna att gå i spinn, ett ruffigt källaraktigt som trots det inte förlorar någonting i värme och klarhet. (Bandets förbluffade och rörda gitarrist och låtskrivare Mike Messer skrev i en Youtube-kommentar: ”Jag tycker det är verkligt otroligt att någon gillar det vi gjorde för fyrtiofem år sen utan någon riktig studioproduktion.”)

”Spirit of Elijah” öppnar med en stabil men ganska överflödig cover på Moby Grapes underbara låt ”He”. Det är när de kommer igång med sina egna låtar som plattan verkligen vecklar ut sig med ett flyhänt men inte skrytsamt spel, innerlig sång smyckad med rudimentära men effektiva stämmor, och influenser från både countryrock och samtida psykedelia. Det enda som egentligen skiljer dem från mer etablerade band i samma stil är de kristna texterna. De är visserligen tydliga men inte plågsamt påträngande då inramningen är så tilltalande. Skivan håller nästan hela vägen, men den Neil Young-inspirerade avslutningen med den snudd på ominöst jammiga titellåten tar ”Spirit of Elijah” till ytterligare en nivå. Skivan är definitivt ett exempel på varför man inte ska avfärda jesusrocken kategoriskt.

5. THE HOLY GHOST RECEPTION COMMITTEE: #9: ”The Torchbearers” (Paulist Press, 1969)
Låtexempel: Hey Lord
Bakom det otympliga namnet döljer sig en kvintett som visserligen var senkomna med garagerock men tidiga med Jesus-musik. Går man på soundet skulle ”The Torchbearers” vara utgiven 1966 när garagerocken nådde sina högsta höjder. Det blev deras andra – och sista – LP; de gav ut sitt förstlingsverk året innan och den, ”Songs for Liturgical Worship” har definitivt sina löftesrika stunder. Löften som de infriade ordentligt med ”The Torchbearers”. Förutom ett härligt grottigt sound (låt vara lite basfattigt) har den med bara ett par undantag riktigt fina låtar utan alltför pekpinnigt budskap men med desto fler klara ekon från den folkrock som hade rönt framgångar en handfull år tidigare. Det är särskilt imponerande att allihop var originallåtar, antingen skrivna av bandet själva, eller av en kompis till gruppen. Och att de var så unga, bara ett gäng tonåriga studenter vid en katolsk high school i New York. Bandet bildades dock på initiativ av en lärare som ville engagera skolans studenter att skriva ny musik som kunde användas under skolans mässor.

Trots den uppenbara talang bandet besatt upplöstes de efter att ”The Torchbearers” gavs ut. Några av medlemmarna höll sig kvar inom musiken, men de flesta försvann ut i livet på andra håll. Gitarristen Dennis Blair blev sedermera en hyggligt uppskattad ståuppkomiker och uppträdde bland annat som uppvärmare åt George Carlin. Kanske låg det i sakens natur att The Holy Ghost Reception Committee: #9 tid var begränsad, men under tiden de existerade hann de i alla fall med en mycket lovande debutskiva och en milstolpe inom Jesus-rocken innan den ens fanns som ett egentligt begrepp. ”The Torchbearers” är en verklig klassiker och har lyckligtvis återutgivits på både LP och CD.

4. OUR GENERATION: ”Dawning of the Day” (Generation Records, 1971)
Låtexempel: Near the End
Från Nyack, New York kom denna medlemsrika grupp med nio, tio män och kvinnor besättning. De gjorde två LP, ”Dawning of the Day” 1971 och året därpå ”Praise and Prayer”. Båda två med garagerock av en råskrovlig typ som är rätt ovanlig för kristna band. Bägge plattorna är bra, men ”Dawning of the Day” är absolut bäst. Inte många garageband var så kreativt stabila att de kunde ro iland en hel LP – garagerocken är en typisk singelgenre – men Our Generation hör till dem som kunde. Visst har ”Dawning of the Day” sina svaga stunder, men styrkeuppvisningarna är desto fler, bland dem ”11th Hour”, ”Near the End”, ”Can You Make It” och den märkligt ödesmättade titellåten som avslutar skivan.

Our Generation använde sig av både en kvinnlig och en manlig sångare på ett sätt som påminner om Neighb’rhood Childr’n. Alltså lyckligtvis inte det på det svårsmälta sätt som saboterar många andra Jesus-plattor, med alldeles för framträdande gälla ”serena” sopraner som fräter sönder hörselgångarna. För att vara en skiva till salighetens lov är ”Dawning of the Day” påfallande osalig. Mycket tack vare soundet, men också för den grubblande underton som går genom hela plattan.

Dessvärre är originalen kostsamma (trots att det för något år sedan hittades tjugo bortglömda ex i en övergiven lada). Någon officiell nyutgåva har ännu inte dykt upp av ”Dawning of the Day”, men jag förmodar att det bara är en tidsfråga. Jag vet till exempel att konnässörbolaget Lion Productions är intresserat.

3. D.R. HOOKER: ”The Truth” (On Records, 1972)
Låtexempel: Forge Your Own Chains
En riktig fullblodsklassiker, inte bara inom jesusrocken utan inom hela outsider-kategorin. Den förtjänar sin status. Dock tycker jag att dess påstådda egendomlighet är överdriven. Musikaliskt tycker jag inte att den är alls så märklig som det då och då sägs. ”The Truth” är en korsning mellan lounge och psykedelia med lätta inslag av garagerock. Det märkligaste med skivan är väl Donald R. Hooker själv. Han var en drogutbränd hippie från Connecticut som fann Jesus och som gjorde allt för att se ut som honom, komplett med helskägg, långt hår och en vit särk som väckte uppseende redan på den tiden. Hooker var en lång och mager gestalt som knappast försvann i mängden ens om han var klädd i vanliga kläder.

1972 hyrde han in ett gäng musiker för att backa honom i tio egenkomponerade låtar. Låtar av en ganska anmärkningsvärd statur. Hooker hade en god melodikänsla och en fint modulerad röst, som sammet man stryker mothårs. Den funkade utmärkt i hårdare låtar som ”The Sea” och ännu bättre i solvarma nummer som ”Weather Girl” och den exemplariska ”Forge Your Own Chains”.

När skivan var inspelad och klar skingrades medmusikerna och fick antagligen aldrig veta vad som egentligen hände med det fåtal exemplar Hooker lät pressa upp för egna pengar. Lyckligtvis överlevde tillräckligt många av dem för att skivan långt senare skulle hittas, hyllas, återutges och hyllas ännu mer.

Några år senare spelade han in den tråkigare ”Armageddon” som inte gavs ut förrän 1979, och sent på åttiotalet gav han ut den mycket obskyra kassetten ”Rain on the Moon”. När han avled 2009 hade han blivit en privatpressningarnas legend tack vare ”The Truth”.

2. JOHN YLVISAKER: ”Cool Livin’” (Mystic, 1965-1968)
Låtexempel: Who Cares for the City
Här krävs en förklaring. Skivan jag har valt med John Ylvisaker är en piratsamling utgiven någon gång i början av nittiotalet, med låtar hämtade från tre skivor Ylvisaker gav ut mellan 1965 och 1968: ”Don’t Cut the Baby in Half”, ”Cool Livin’” och ”A Love Song”. För att göra det riktigt förvirrat har man använt omslagsbilden från ”A Love Song” men lånat titeln från originalplattan ”Cool Livin’”. Anledningen till att jag valt den här bastardiserade utgåvan är för att den extraherat de flesta höjdpunkterna från Ylvisakers ojämna originalplattor. Hade jag gjort urvalet hade det sett aningens annorlunda ut, men Mystics ”Cool Livin’” är utan tvekan ett tillräckligt pricksäkert urval för att förklara varför John Ylvisaker var Minnesotas i särklass hippaste prälle. I kompet har han förutom sin flöjtspelande fru likaledes hippa musiker som trots jazz- och soulerfarenhet satsar och vinner på ett övercoolt garagesound som leder tankerna till asfaltshet storstad. Och låtarna är förträffliga, i alla fall om man räknar bort den outhärdliga ”Do You Know What I’ve Done”. Ylvisaker har en utmärkt skrovlig men följsam röst, och sjunger med en auktoritet välkalibrerad mot hans avväpnande självsäkra slängighet. Skulle Jesu återfödelse vara ett rimligt koncept är jag säker på att han skulle vilja bli återfödd med exakt samma gatu-swagger som Ylvisaker hade i sin sång.

Ylvisaker hade en lång karriär som inte bara innefattade skivor, utan också körledning och kompositioner för radio och speciella evenemang. Flera av hans låtar har kommit att bli fasta delar i det amerikanska kristna sångutbudet. Han avled 2017, knappt åttio år gammal.

1. FRACTION: ”Moon Blood” (Angelus, 1971)
Låtexempel: Come Out of Her
Här är den: den ultimata kristna skivan. Ultimat, för att den låter som allt annat än en kristen skiva. Tematiken må vara kristen, men kraften i musiken kommer nerifrån. Djävulen är lika närvarande som Gud. Inte minst i låten jag valt som exempel, ”Come Out of Her”, där den som ska drivas ut är Djävulen själv. Fraction har religionen som utgångspunkt men de predikar aldrig med bibeln i hand och ett onaturligt flin. Det är fullt möjligt att lyssna på ”Moon Blood” utan överhuvudtaget märka att Fraction var en kristen kvintett.

Jag förstår dem som har svårt att ta sig in i ”Moon Blood” av andra skäl. En vanlig invändning är mot sångaren Jim Beachs Jim Morrison-komplex. Och nej, det går inte att ta miste på vem som är hans idol, men det ska samtidigt konstateras att Morrison aldrig lät så farlig som Beach gör. Morrison kunde möjligen nedkalla demoner, men det krävdes en Beach för att tvinga tillbaka dem till den svartaste avgrunden. Hans röst var så imposant att man nästan tror att exorcism faktiskt var hans vanliga jobb utanför bandet.

Samtidigt kunde han vara ömsint i den otroligt fina ”Sons Come to Birth”, egentligen den enda av skivans låtar som lättar på musikens inre tryck. I stort är ”Moon Blood” en tung skiva, och egentligen borde jag inte tycka om den. Men jag kan inte motstå kraften och tvetydigheten i den. Det finns någonting i ”Moon Blood” som rör sig utanför sådant som smak, något som kanske inte ens handlar om musik. Och definitivt inte om några som helst trosbekännelser. ”Moon Blood” är som en urkraft som väller fram ur alltings inre och som funnits där sedan kosmos blev till. Skivan kapslar in en del av den energi som frigjordes vid big bang. Om någon vill klä det i religiösa termer eller inte spelar ingen roll. ”Moon Blood” är sin egen sfär, alldeles opåverkad av futtiga termer.

* * *

En skiva som kanske borde ha varit med men som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till är ”Risen Savior” med Concrete Rubber Band. Men den bör ändå nämnas, om inte annat så för att den är så märklig. Den är extremt primitivt inspelad med ett källarsound som ger musiken skeva, mörka drag. Den kyliga synten (som låter mer som en orgel) dominerar över gitarrerna; låtarna är knöliga, med egendomliga vändningar och melodier som vrider sig ur normalitetens grepp. Emellanåt låter de nästan som en vinglig prototyp av artpunkbandet Chrome. Hela plattan rör sig i ett lätt kusligt psykedeliskt dis som är egendomligt fängslande även när framförandena vacklar.

Allt som allt finns det fruktansvärt många kristna plattor. Antagligen tusentals. De flesta jag hört – och jag har egentligen inte hört mer än en bråkdel av det antal som finns – är verkligen riktigt dåliga. Åtskilliga listas och bedöms i Ken Scotts bok ”The Archivist” som är för jesusrocken vad ”Fuzz, Acid and Flowers” är för psykedeliasamlarna. Jag har bara läst utdrag ur den och snabbt blivit trött av såväl skivhandlarprosan som Scotts tendens att kraftigt perspektivlöst överskatta många av de skivor han skriver om. Scott medverkar också i ”The Acid Archives” (red. Patrik Lundborg), och även om den ”Acid Archives” varken gör anspråk på att vara alls komplett på något vis eller fokuserar på just jesusrock så tas flera sådana skivor upp på ett rättframt och hyfsat ofta pålitligt sätt. (”Acid Archives” har dessutom modet att syna det uppblåsta skivsäljarsnacket som omger många av skivorna i sömmarna).

Föredrar man att närma sig jesusmusiken på ett mer direkt sätt finns det ett par samlingsplattor med ambitionen att plocka russinen ur kristuskakan. Den första som kom var ”Holy Fuzz” på bolaget Hidden Visions 1998 och fokuserar på hårdare/tyngre jesusrock. Tyvärr är den inte så bra som den hade kunnat vara om man valt andra låtar. Jag tycker bättre om ”Lysergic Saviours: A Psychedelic Prophecy! The Holy Grail of Xian Acid Fuzz 1968-1974” som kom på Particles för bara några år sedan även om jag även där ifrågasätter låtvalet med vissa band.

Annars är det bara att göra grovjobbet själv. Googla. Läsa bloggar. Tillbringa timmar på Youtube. Ett riktigt skitgöra men den med tålamod kan hitta pärlor.