söndag, maj 19

GRAHAM PARKER – SQUEEZING OUT SPARKS: SOLO ACOUSTIC 40th ANNIVERSARY


av Peter Sjöblom

GRAHAM PARKER: ”Squeezing Out Sparks – Solo Acoustic 40th Anniversary” (Quake)

En gång i tiden var Graham Parker om inte den allra största grejen så i alla fall stor nog för både kritiker och de skivköpare som ville ha lite matigare musik. Mellan 1976 och 1980 gav han ut en serie skivor där han backades upp av The Rumour, ett slags engelsk motsvarighet till Southside Johnnys Asbury Jukes där New Jerseys skyline var utbytt mot Londons sotiga tegelväggar och arbetarklassmiljöer. Skivor som ”Howlin’ Wind”, ”Heat Treatment” och ”Stick to Me” bekräftade Parker och hans band som den felande länken mellan den ilskne Elvis Costello och den soulige Van Morrison. Allihop borde allmänt räknas som oumbärliga klassiker.

Men idag har Graham Parker inte alls samma status. Han har förstås sina inbitna fans men en ny skiva från honom får inte längre samma glödande mottagande som de första skivorna fick när de var nya. Det är för all del lite hans eget fel eftersom de har varit minst sagt ojämna, ibland direkt dåliga, sedan han separerade från The Rumour. (Vill dock få sagt att hans första Rumour-lösa skiva ”Another Grey Area” är bättre än sitt rykte). Parker återförenade The Rumour för ett par plattor under tiotalet innan han bytte ut dem igen, mot The Goldtops, på förra årets ”Cloud Symbols”

Hans nya album är emellertid en soloplatta i ordets striktaste mening. Istället för att ge ut den fyrtio år gamla ”Squeezing Out Sparks” i en typisk jubileumsutgåva med en massa extralåtar som ingen har någon glädje av har han spelat in den igen, i sin helhet med bara sång och akustisk gitarr. Han har till och med inkluderat den svidande bredsidan mot sitt gamla skivbolag Mercury, ”Mercury Poisoning”, som från början bara släpptes på en liveinspelad promo-LP och som en obskyr singelbaksida.

Greppet är intressant jämfört med alla andra överlastade och mestadels meningslösa minnesutgåvor av musikaliska milstolpar. Men är det kul att lyssna på?

Ärligt talat känns det mest som ett tidsfördriv för Parker själv att gå tillbaka i tiden och göra nyinspelningar av gamla örhängen som ”Discovering Japan”, ”Local Girls” och ”Passion Is No Ordinary Word”. Visserligen verkar han ha kul att gå igenom ”Squeezing Out Sparks” låt för låt. Hans röst är inte vad den en gång var, lite skakigare och äldre i negativ mening, men visst finns där en glöd bakom bristerna som visar att han fortfarande, med rätta, är stolt över de här låtarna. Men vad ska man ha ”Squeezing Out Sparks: Solo Acoustic 40th Anniversary” till som lyssnare? Den kan inte mäta sig med den ursprungliga plattan med ett explosivt Rumour i kompet, och vill man ha andra versioner av låtarna finns ”Live Sparks” – promoplattan jag nämnde ovan – inkluderad som bonus på 1996 års CD-version av originalskivan. Även om låtarna är bra i sig fick de ett nödvändigt energitillskott av en fullskalig bandsättning. Att höra dem avskalat helakustiskt blir helt enkelt för träigt och enformigt. Särskilt så eftersom Parkers röst tappat en hel del av den glans som ytterligare gjorde hans ungdoms skivor så kraftfulla.

För övrigt ser det nya omslaget ut som tredje lektionen av en kvällskurs i Photoshop.