torsdag, juli 19

GÖRAN WIKLUND – ATT SJUNGA SÅ ATT DET RÄKNAS

av Peter Sjöblom

Om man pratar om krafter i det fördolda måste man nämna Göran Wiklund. En veteran som verkligen gör periferin väsentligare än mittfåran. Hans skivutgivning är liten men hans röst är desto större. Hans femtioåriga karriär är inte tillräckligt dokumenterad men här, speciellt för MONO, berättar han om sitt liv, sin musik och om sången som gör livet så ofantligt mycket större än döden.

Soul är inget ord man ska slänga och dänga runt med hur ovarsamt som helst. ”Passion is no ordinary word” konstaterade den engelske sångaren Graham Parker en gång i tiden och han hade rätt redan då. Passionen är ju dessutom en av soulens allra viktigaste beståndsdelar. Utan den, ingenting. För det krävs mer än ett ord för att det ska vara soul; det finns inte lika många riktiga soulsångare och -sångerskor idag som det påstås göra. Extra tråkigt då att de som finns inte alltid får märkas så mycket som de borde. Jag vet inte om det har att göra med att världen inte är rättvis men det är alldeles oavsett orättvist att Göran Wiklund idag först och främst är en lokal angelägenhet i trakterna kring Stockholm och Södertälje när hans röst är universell. Och så mycket soul man kan begära. När han sjunger ”Drown in My Own Tears” hör man hur han är nere på knä och bönar ”pleeease!” För han låtsas inte. När han sjunger, sjunger han på riktigt. Sjunger så att det känns. Sjunger så att det räknas.

Fast många har hört Göran Wiklund utan att kanske veta om det. Sedan åttiotalet har han varit medlem i Mr. Soul and His Marshmallows, och tillsammans med bland andra Peter Lundblad körade han bakom ABBA med sånggruppen Ajax i den svenska uttagningen till Melodifestivalen 1974. Faktum är att Ajax var de första som sjöng ”Waterloo” för tevetittarna då de före finalen framförde samtliga bidrag själva, två per kväll under en veckas tid, i dåtidens populäraste caféprogram Sveriges magasin!

– Jag träffade Lundblad på puben nån gång -69/70. Vi gillade samma saker, Crosby Stills Nash & Young, James Taylor, Beatles, James Brown, Bowie och Zappa, men även melodiös pop som Edison Lighthouse, Crabby Appleton, Beach Boys och så vidare. Vi började snart spela tillsammans, först vi två, sen med bland annat Bertil ”Berra” Pettersson [senare medlem i Chicago Express, red. anm.] på bas. Vi spelade på olika ställen hemma i Södertälje men också runt om i Svedala. Efter nåt år satt jag av en månad för värnpliktsvägran på Visbykåken och under tiden bildade Peter och Berra Nailband som fick skivkontrakt med EMI. Jag behöll kontakten med Peter som hade fått in en fot i grammisvärlden och via honom och producenten Anders ”Henkan” Henriksson fick jag också vara med och sjunga kör ibland. Så småningom kom vi på att det vore bra att ha en grupp som sjöng tillsammans jämt och så tillkom Ajax. Med var också Henkans fru Karin Stigmark som hade haft en karriär i Frankrike, och Beverly Glenn Sundel som kom över från Staterna för att köra med Jerry Williams. Hon blev kvar och sjöng på massor av inspelningar. Peter och jag bosatte oss nästan ute i Europafilms studio, Henkan drog hem något kontrakt med Konsum och vi gjorde covers på allt! Inte så kul alltid men vi sjöng tillsammans nästan varje dag och blev bättre och tätare som grupp. Det gjorde ju att vi fick andra gig för till exempel radio och teve, bland annat Melodifestivalen 1974 med ABBA. Sen rullade det på men inte för Ajax! Vi gjorde nån singel och körade åt olika bolag men alla i bandet började få sina egna liv. Jag jobbade som musiklärare i ”Sö’tälje” vid den här tiden. Då blev det ohållbart. Det glesnade ut för att till sist sluta nån gång -75.

– En liten anekdot: Björn Isfält [känd för bland annat musiken till flera Astrid Lindgren-filmer, red. anm.] hade skrivit en låt som i förhandstitten föll på min lott att göra. Jag sjöng så innerligt jag kunde och lyckades också ”käka kamera” i rätt ögonblick! Låten framfördes i tävlingen av en skådespelerska vars namn vi kan strunta i av hänsyn, hon sjöng inget vidare. På kvällen efter det att jag sjungit låten ringer Björn Isfält. ”Snälla snälla Göran, du måste sjunga låten i tävlingen!” Jag sa att, självklart gör jag det om det är okej med N.N. Det var det inte och låten blev dåligt placerad i tävlingen. Vem vet vad som hade hänt?

Möjligen hade Göran Wiklund kunnat bli världsberömd. Vid ett tillfälle fick han dessutom frågan från ett större band om han ville bli deras sångare (”men det blev ju inget så vi går vidare”) men han har hela tiden varit trogen det mer lokala.

Har du någon gång känt att du missat/missunnats chanser?

– Nä, jag har inte missat något! Jag är fatalist i det avseendet, det som sker det sker. Allt betyder allt som Lundblad sa!

Musiken, och sången, fanns med i Görans liv från alla första början. Han sjöng som han själv säger av födsel och ohejdad vana. Som gossopran fick han ofta sjunga solo i en miljö där musiken inte var ett val utan något lika naturligt som att äta och sova.

– Min mamma hade en vacker sångröst, mjuk och fyllig. Farsan sjöng också, och dom sjöng ofta tillsammans och ofta för eller med oss barn. Mina föräldrar var med i Frälsningsarmén så vi sjöng och spelade både hemma och borta. I hemmet fanns dessutom gitarr och mandolin, diverse blåsinstrument samt inte minst en stor radiogrammofon och ett gäng stenkakor. Jag kan egentligen inte påminna mig något eller någon som triggade mig mer än något annat, det var ett konstant flöde av musik. Morsan lyssnade mest på sentimental soppa typ Ingeborg Nyberg och Einar Ekberg. Jag ville hellre höra på Frank Sinatra, Chet Baker, Mills Brothers och så vidare. Elvis och Little Richard. Sen kom tonåren och Beatles!

– Första gången jag hörde Beatles gjorde dom inget större intryck. Det var den där Polydor-skivan där dom kompade Tony Sheridan. ”Ain’t She Sweet” – nä! Men när jag hörde ”Love Me Do” ökade kredden väsentligt! Jag var en inbiten Radio Luxembourg-lyssnare och när Beatles släpper ”She Loves You” blev ingenting sig mera likt. Jag säger som Ozzy Osbourne: den 23 augusti 1963 – BIG BANG! Tiden börjar nu! Innan dess så hoppades man på att ta sig hel och ren genom skola, konfirmation, mera skola för att slutligen börja jobba på fabriken som farsan, farbror, alla andra i trappuppgången gjorde. Träffa någon. Bilda familj och skaffa egna barn som gjorde samma resa. Så såg livet ut! Spela musik, det gjorde du på fritiden, som hobby. Allt ändrade Beatles på! Fyra stycken olika fast ändå så lika. Spetsiga boots och smala brallor. Man kunde åka runt och lira och få betalt för det! Jag ville bli som dom, och dom blev min ”ticket to ride”. Ja, du fattar va?

När du kom i tonåren, startade du band och så då?

– Jag startade inte något band förrän senare men i tolvårsåldern spelade jag kornett i Frälsis och skolorkestern i Enköping där jag bodde då. Vi hade ett dixieband också som fick spela i diverse sammanhang. Det var ofta uppseendeväckande med gymnasister och vuxna tillsammans med en liten snaggad tolv-trettonårig kornettist! På lunchrasterna och efter skolan brukade jag och en klasskompis dra hem till Örjan Englund och posera med hans gitarr. Sen flyttade jag till Kallinge där farsan jobbade på Kockums. Sen bildade Örjan The Maniacs med Tommy Körberg som flyttade omvänd väg, från Ronneby till Enköping. Tillsammans med några kompisar bildade vi The Gazells. Vi gjorde några spelningar i Kallinge/Ronneby-trakten. En av våra medlemmar drog till Stockholm och fixade nån spelning där men han bytte samtidigt namn på bandet till Blacces. Med två C. Pust! Under några år turnerade jag ständigt med dansband, krogband, i södra Sverige, Danmark, Österrike och Tyskland. Jag spelade bas och trumpet, lite gitarr och sjöng. Jag hamnade i Södertälje -68.

På sjuttiotalet satsade Södertälje mycket på kulturen. Deras stadsbibliotek var enastående för en kommun med en befolkningsmängd på då mindre än 80.000 invånare. Stadens konsthall var en progressivt sinnad institution som generöst stödde då fortfarande relativt okända konstnärer – flera av dem skulle senare få ett bredare erkännande. Scenkonsten hade sitt slagskepp i Musikteatergruppen Oktober där bland annat Eva Remaeus ingick, för de flesta mest känd från barnprogrammet ”Fem myror är fler än fyra elefanter” där hon på ett lekfullt sätt stimulerade ungas vetgirighet tillsammans med Magnus Härenstam och Brasse Brännström. Den lokala musiken frodades och långt efter att proggen i stort hade kvävts av påbud och politruker levde den fria andan kvar i Södertälje. Långt in på åttiotalet saknades gränserna mellan etablerade artister som Sven Zetterberg och hans Chicago Express och amatörer som mer eller mindre framgångsrikt prövade sina förmågor och uttryck. Det fanns utrymme för alla och även mer valhänta försök uppmuntrades som möjligheter. Göran gick med i gruppen Friskt Vatten, ett band som gjorde sammanlagt tre LP och lika många singlar i skarven mellan sjuttio- och åttiotal.

– Vi ville nog själva se oss som ett proggband, fast kanske i andradivisionen utom när det gällde gager. Vi hade tur med kontakter. Till exempel åkte Bosse Gustafsson med oss på nån turné och om jag minns rätt så fick han bättre pröjs av Friskt Vatten än han hade med Dag Vag [Gustafsson medverkade en tid som saxofonist i Dag Vag under namnet Kopp Te, red. anm.]. Sen kan man ju alltid diskutera ideologi kontra pengar men va fan, vi skämdes aldrig och var inte i närheten av Wiehe och Björn Afzelius. Men när vi gjorde skivor och turnerade hade vi anständiga gager, i stor utsträckning tack vare ABF. Måste dock säga att det var häftigt att spela för stora publikskaror som kunde och sjöng med i våra låtar!

– Det var mycket skriverier i tidningen eftersom Friskt Vatten hade fått 10000:- av Kulturnämnden för att skriva ett program om skolan. Det gjordes och vi spelade i skolor runt om Mälardalen. Vi spelade mycket på SSU-läger och så småningom hamnade vi på arbetarrörelsens skivbolag A-disc, samtidigt som Cornelis Vreeswijk, Allan Edwall med flera.

Fanns det någon koppling mellan Friskt Vatten och Musikteatergruppen Oktober?

– Ja, när Oktober var nya i stan så gjorde vi lite grejor tillsammans med delar av dom. Vi satte ihop ett program om ung kärlek och annat som påverkar livet när man är tonåring vilket inte nån av oss längre var mer än mentalt! Jag fick även frågan från Christer Boustedt om jag kunde vara med på Tältprojektet [som Oktober var en del av, red. anm.] men min morsa dog och jag tackade nej.

Annars är det lätt att se Södertälje som en bluesstad. Det är förstås mycket tack vare den inflyttade östgöten Sven Zetterberg som redan i början av sjuttiotalet bar bluesens fana högt med stadig hand. Först med Telge Bluesorkester som senare förkortade namnet till Telge Blues som bar på fröet till Blue Fire som i sin tur var en tidig inkarnation av Chicago Express som lade grunden för soloartisten Svenne Zetterbergs ovedersägliga status som landets främsta bluesman. Göran och Sven spelade ihop många gånger, bland annat i bandet Floorshakers som visserligen var verksamma i många år men aldrig gav ut något på skiva.

– Svenne gjorde lumpen på Ing1 Almnäs så han dök ofta upp på puben med ett munspel och tutade med. Det var ofta så att när ett Södertälje-band spelade så kunde vad som helst hända, som en öppen scen nästan. Sven och jag gjorde ganska ofta duo-gig. Det var rätt ball att spela på kontrabas och munspel och fylla ett helt dansgolv!

Parallellt med musiken har Göran varit trogen teatern. Efter åren med Friskt Vatten och Oktober blev han en del av Sommarteatern i Södertälje som producerade ett antal föreställningar, inte minst den bejublade uppsättningen av Shakespeares ”Stormen” i början av åttiotalet. Göran började arbeta med teater på heltid. Under nittiotalet turnerade han med Riksteatern i ryggen tillsammans med bland andra Kim Anderzon och Eva Hillered i sällskapet Anamma. Programmen sträckte sig från Cornelis och Kristina Lugn till ”Carmen”.

– Runt millennieskiftet började jag jobba i skolorna igen, lite grann, men jag lärde mig aldrig att säga nej, så jag gjorde mer och mer och till slut sprang jag in i väggen. Trots det tackar jag ja till jobb på Västerås teater, först tillsammans med Erik Hansson och sen ensam. Bilpendling drygt 20 mil per dag. Inte så bra. Men hyggligt betalt och långa rep-perioder då man kan spela runt med allt och alla.

Blev du utbränd i själen eller rösten eller båda två?

– Mest i själen. Det tog lång tid att återhämta sig.

Påverkade det dig som sångare?

– Jag var borta i Örebro-trakten och spelade på nån bluesfestival. Åt en dålig kyckling och blev dålig dagen efter. Jag har stått på scen och skitit på mig, inte kul! Campylobacter. Det satt i i flera år. När det började räta till sig kommer artros som ett brev på posten. Självklart har det påverkat mig som sångare! The tra la la days are over! Numer sjunger jag bara det jag vill, bara låtar med texter med innehåll. Det tog tid, men en sak till spelar in – döden.

Förutom att ett flertal gamla hjältar har lämnat in de senaste åren, har Göran på kort tid också förlorat flera mångåriga vänner och spelkamrater: Peter Lundblad, Sven Zetterberg och Jaan Paltman, klaviaturist i bland annat Chicago Express och Clas Yngströms kompband Big Tex Three.

– Hur fan är det möjligt?!

Ja, döden har varit nådlös de senaste åren. Klart man påverkas. Vare sig man vill det eller inte påminns man om sin egen förgänglighet. Värre blir det förstås när det drabbar närstående. I ditt fall kan jag tänka mig att i allt mörker är din röst en tillgång. Sången. Och det du kan göra med den, bättre än många, tror jag hjälper andra att uthärda. Det är otroligt värdefullt!

– Jag vill också tro det. Men ibland är det svårare än annars. Jag pallade inte med Svens begravning eller minneskonserten på Fasching. Det gjorde för ont och jag var alltför skrynklig själv.

Där är vi tillbaka i soulen igen, den som vi aldrig lämnade. För vad är soul egentligen, om inte förmågan att erkänna sin egen värk, uttrycka den och därigenom lätta andras? Eller behövs det något mer? Måste man födas till soulen för att nå till dess djupare mening?

– Man kan nog födas in i en tradition, oftast gospel och kyrka. Sjunger och spelar du där stöter du förr eller senare ihop med gospelsång. Där har du en tradition i rakt nedstigande led från plantagen. Sister Rosetta Tharpe, Mahalia Jackson, Shirley Caesar, Mighty Clouds of Joy och så vidare. Sam Cooke, Wilson Pickett och Aretha Franklin kom ju ur den gamla skolan. Dagens sångare tenderar att waila sönder allt, innehållet göms bakom en glimrande yta. Men sen tror jag nog att man kan växa in i en sort. Sven Z är väl ett bra exempel, learning by doing. Han blev ju bara bättre och bättre! Om du är någorlunda ödmjuk inför din egen roll i musikhistorien, har öppna öron och är nyfiken både på din samtid och bakåt, då tror jag att du i alla fall har roligt under tiden.

Även om soulen är märgen i Göran Wiklunds sång så har han som framgått gett den många olika inramningar, från visa till blues till jazz. Finns det någon låt som han inte tycker sig bemästra, eller har för stor respekt för?

Jag sjunger det mesta. Har gjort Taubes ”Så länge skutan kan gå” i en alldeles egen version. Till och med ”My Way” och ”Med ögon känsliga för grönt”. Jag brukar till och med sjunga nationalsången på basketmatcher också, en egen version som hela basketsverige hoppar i bänkarna av! ”Mission Impossible” gillar jag också. Jag brukar även lira ”A Day in the Life” av Beatles och Beach Boys ”God Only Knows” ensam med bara sång och gitarr. Det funkar. Men aldrig ”Life on Mars” – Bowie har redan gjort den enda versionen som behövs! Om jag har trubadur-gig får jag ibland frågan om jag kan spela ”Anthem”. Det kan jag men jag gör det inte, av samma orsak som ”Life on Mars” – den är redan gjord. Gå hem och lyssna! James Brown gjorde en och annan cover, framför allt tidigt i sin karriär. Men han gjorde aldrig nåt om han inte tyckte var bättre än originalet, allra minst helt annorlunda så att det var som en ny låt. Bra inställning! Lekfull och nyfiken!

– Sen har jag ju ingen falsett så jag har alltid varit avundsjuk på Johnny Adams för hans version av ”Release Me”. Grym sångare!

Avslutningsvis: Var i livet befinner du dig just nu?

– Jag har småspelat lite och ska för övrigt sjunga ”Drown in My Own Tears” på en examenskonsert på Scalateatern i Stockholm den sjätte juni. En ung gitarrist från Pershagen i Södertälje, Johan Borgh, slutar sin skolgång, gitarr. Å, det ska bli kul! Kom ihåg det namnet – Johan Borgh!

– Jag börjar få livslusten tillbaka men jobben står ju inte i kö utanför min dörr. Jag förstår nu hur jäkla privilegierad jag varit i mitt liv, jag har ju aldrig behövt jaga jobb, dom har någon annan fixat. Men å andra sidan, jag har inte bråttom. Jag kan unna mig lyxen att tacka nej, att välja bort brödjobb. Staten slänger in ett bidrag varje månad och min fru Lena jobbar och tjänar bra. Barnen är friska och ynglar av sig och vi har skaffat hund som är mitt sällskap på långa dagliga promenader. Livet småler igen.

På Youtube finns många klipp med den mångsidige Göran Wiklund men man kan också gå in på hans MySpace-sida och där höra bland annat en andknipande version av ”My Funny Valentine”.