onsdag, juli 8

GLEN CAMPBELL – ADIÓS

av Peter Sjöblom

GLEN CAMPBELL: ”Adiós” (Universal)

Glen Campbell tog ett långt farväl av sin publik. Redan 2011 utannonserades skivan ”Ghost on the Canvas” som hans sista, men sedan dess har det getts ut ytterligare låtar från samma sessioner, plus en skiva inspelad live under Campbells avskedsturné. Det var ”Adiós” som blev hans bokslut – den 8 augusti 2017 satte Alzheimern punkt för den karriär som varat i över femtio år och resulterat i mer än sextio album plus ett pärlband av hitsinglar som ”By the Time I Get to Phoenix”, ”Wichita Lineman”, ”Galveston”, ”Gentle on My Mind” och ”Rhinestone Cowboy”. Singlar välansade för framgång men på tok för poppiga för att någonsin kunna göra Campbell till någon av den mer hårdkokta countryns berömdheter. Hans framtoning var den exemplariska svärmorsdrömmens, med en rekorderlig helylleuppsyn och en alltid oklanderligt liggande frisyr.

Men det är något med hans skivor från andra halvan av sextiotalet och en bit in på sjuttiotalet som jag inte kan värja mig emot. Kombinationen av välavvägda arrangemang, ytterst professionell produktion och styrkan hos yrkeslåtskrivaren Jimmy Webb som bistod Campbell med flera av hans allra största framgångar är svåremotståndlig. Det är sålunda passande att Webb gjort flera av låtarna på ”Adiós”.

”Adiós” låter i mångt och mycket som man kan vänta sig. Det är en mjukt avrundad skiva, ofta präglad av det vemod som lätt kommer när man blickar tillbaka på det som har varit och försonas med det som komma skall. Det är knappast en slump att Campbell valde ”Funny How Time Slips Away” (i duett med låtens upphovsman Willie Nelson), ”Am I All Alone (Or Is It Just Me)” (även den en duett, med Vince Gill) och Dylans (här något överdramatiserade) ”Don’t Think Twice, It’s All Right”. Men det är i bluegrass-anstrukna ”Arkansas Farmboy”, erfaret avslappnade ”It Won’t Bring Her Back” och fina ”She Thinks I Still Care” – som visserligen inte kan mäta sig med George Jones version – som Campbell här kommer bäst till sin rätt.

Skivan har en renare ljudbild än den mer kompakta ”Ghost on the Canvas” och i det avseendet vinner den. Men trots att ”Adiós” har en större vigör än vad man skulle kunna tro att Campbells sjukdom skulle ha tillåtit, och trots att det finns något inspirerande hos en veteran som vägrade att stillatigande underkasta sig det oundvikliga så kändes ”Ghost” som ett mer ståndsmässigt avsked och ”Adiós” som helhet mer som ett postskript.