av Peter Sjöblom
GIBRISH: ”Andrahandssånger” (Paraply)
Med en titel som ”Andrahandssånger” kan man lätt tro att Sundsvallsbandet Gibrish denna gång gjort en platta med covers, men hela plattan – deras fjärde i ordningen – består av helt eget material. Ett starkt sådant dessutom, som korsar blues, folk, visa, rock och en gnutta progg (à la Samla Mammas Manna, om ni efterfrågar namn). Samt kabaret, vilket kan tyckas oroväckande eftersom det ofta slutar illa i något slags tillgjord psuedo-Tom Waits (läs: Lars Demian). Men Gibrish fördelar beståndsdelarna väl så att ingen av dem tar överhanden. Men kanske är det inte helt oväntat när musiken tonar som mest i bluesfärger som jag lyssnar allra mest uppmärksamt, som i skivans starka öppningstandem ”Leds av en blind” och ”Ingen fri lunch”.
I ”Gud gått och fiskat” påminner Gibrish en hel del om det oförtjänt negligerade och likaledes Sundsvallsbördiga bandet Vadå som gjorde en platta på Massproduktion på nittiotalet. Vilket inte är så konstigt – sångaren Christer Sunesson var mycket riktigt också sångare i Vadå.
Allt som allt har Gibrish ett sinne för att blanda stilar med omdöme. Stilkorsningarna håller musiken levande och – viktigt nog i en tid av foglig slätstrukenhet – personlig. De förfaller aldrig till någon sorts knasrock med självändamålsmässiga infall utan håller musiken stringent i all sin mångsidighet. De viktar lekfullhet mot allvar, och ”Andrahandssånger” är ett exempel på hur precist de båda vågskålarna balanserar.