söndag, december 8

GERAINT WATKINS – RUSH OF BLOOD


av Peter Sjöblom

GERAINT WATKINS: ”Rush of Blood” (The Last Music Company)

Veteranen Geraint Watkins har kanske ingen fantastisk röst i sig – den är närmast lite torr och kort i klangen – men i gengäld lägger han varje uns av känsla i den. Han skapar mening med chosefri uppriktighet, skapar soul med ett obefintligt avstånd mellan själ och strupe. Med ”Rush of Blood” har han också skapat sin allra bästa skiva, och det säger inte lite efter skivor som ”In a Bad Mood” från 2008 och ”Moustique” från 2013. Fem år mellan dem, sex år mellan ”Moustique” och ”Rush of Blood”. Man kan tycka att Geraint Watkins är lite onödigt snål med utgivningarna.

Men han har ju annat att göra också. Solokarriären är nästan som en sidosyssla till hans medmusikerjobb hos sådana som Nick Lowe, Dave Edmunds, Jim Lauderdale och Van Morrison. Namn som säger säger en del om hur Watkins låter på egen hand. Han blandar country, soul, blues, gospel, jazz, cajun, rotnära rock och välsnickrad pop på ett helt självklart sätt, avslappnat fritt från en massa extra onödiga krusiduller. På så vis är Watkins den perfekta artisten. Hos honom finns inget bländverk men allt som räknas. Och allt på ”Rush of Blood” räknas, hela vägen till den lilla countryvalsande bonuslåten ”Wherever There’s Love”.

Som så ofta på de bästa skivorna finns här inga dåliga låtar men många favoriter. Skivan öppnar starkt med den stunsiga titellåten som får extra skjuts av Ste Brennans rockabillyglänsande gitarrsolo, och fortsätter med den gospeldränkta ”Hold Back” – är det att hoppas på för mycket att Mavis Staples plockar upp låten framöver? Den skulle klä henne väldigt bra. Den Johnny som nämns i ”Middle of the Night” kan inte vara någon annan än Cash och är en av de bästa låtar countrygiganten aldrig hann spela in.

Sådär kan jag hålla på tills jag räknat upp varenda titel på skivan men det är meningslöst. Det är bättre att gå rakt på sak och säga att detta är en av de skivor ni verkligen måste lyssna på i år om ni har det minsta intresse för musik som inte åbäkar sig och gör sig till. Har ni tappat tron på musiken som ett uttryck för det genuint mänskliga är ”Rush of Blood” just den skiva som kan återge er den.