lördag, januari 18

GENE CLARK – NO OTHER (DELUXE EDITION)

av Peter Sjöblom

GENE CLARK: ”No Other (Deluxe Edition)” (4AD)

Historien om ”No Others” färd mot unisona hyllningar är som en askungesaga. Vid utgivningen 1974 negligerades den och var under lång tid svår att få tag i – bara ett par år efter att Asylum Records hade gett ut den utgick den ur deras katalog. Men långsamt har skivan vuxit i ryktbarhet och ses numer rättmätigt som Gene Clarks magnum opus, ett bredare upptäckande som fått draghjälp av de många nyutgåvor som kommit genom åren. Ingen av dessa har dock varit så omfångsrika som den nya boxen från 4AD.

Gene Clark var den ständige losern. Han var den svårmodige i The Byrds som var rädd för att flyga (vilket naturligtvis gav upphov till lustifikationer med anspelningar på gruppens namn). Hans solokarriär var kantad av kommersiella fiaskon och för mycket sprit. Men hans talang tycktes hela tiden opåverkad av alla de svårigheter han genomlevde. Det var han som skrev de bästa låtarna i The Byrds; ”Feel a Whole Lot Better”, ”If You’re Gone”, ”Set You Free This Time”, ”The World Turns All Around Her”, ”She Don’t Care About Time” och flera till. Hans låtar var alltid distinkt personliga – man hör direkt om det var han som låg bakom melodierna, och de var alltid rotade i en sorts resignerad eller accepterande melankoli. Texterna hade en skönhet och en känslighet som var specifik för just honom. En talang som inte minskade efter att han lämnade bandet efter interna stridigheter. De skivor han gav ut efter sin tid i The Byrds skimrar nästan alla av samma gripande, mättade ord- och tonpoesi. Plattor som ”Gene Clark with The Gosdin Brothers”, ”Roadmaster” och ”The Fantastic Expedition of Dillard & Clark” (där han tillsammans med banjoisten Doug Dillard fördjupade sig ytterligare i den country och bluegrass Clark älskade) är tidlösa skivor genomsyrade av eviga känslor.

Men den mest påkostade skivan i hans karriär var ”No Other”. Asylum sköt pengar till lyxiga stråkar, bakgrundskörer och en grandios produktion. Paketeringen av skivan tydde också på att bolaget hade vissa marknadsförhoppningar på skivan – bland annat följde det i konvolutet med en affisch. Som visserligen antydde att Asylum missat vilken sorts artist Gene Clark egentligen var. På den utvikbara bilden syntes han i vräkig utstyrsel och sminkad i ansiktet. Trodde man verkligen att man skulle kunna lansera Gene Clark som någon sorts glamrockare?

Men inga besynnerliga yttre gimmickar kunde dölja att ”No Other” innehöll några av de absolut bästa låtar Gene Clark någonsin hade skrivit, som den fjärrskådande countryfolkballaden ”Silver Raven”, ”Strength of Strings” som majestätiskt tornar upp sig sist på originalskivans förstasida, och – inte minst! – titellåten, pådriven av ett ödesmättat och återhållet groove som gjorde den helt och hållet magnetisk. ”No Other”, skivan, har kallats visionär och det är nästan en underdrift. Att det är en av de bästa skivor som kom ut under sjuttiotalet är onödigt att diskutera. Det är ju en av de bästa skivor som överhuvudtaget har gjorts.

Som sådan var den med nutidens fäbless för omdömeslöst stora superdeluxeboxar predestinerad att föräras en utgåva som är onödigt stor både till innehållet och för den genomsnittlige skivköparens plånbok (i den mån det nu alls finns kvar så många faktiska skivköpare). För behöver man verkligen en åttiosidig inbunden bok, en DVD, en vinylsingel, flera olika mixar av plattan på SACD och BluRay samt samma musik en gång till på silverfärgad LP? Plus ett par CD med outtakes från inspelningarna?

Naturligtvis inte.

Coffee table-utgåvor som denna är avsedda att imponera med sin överdrivenhet, i onödigaste laget till och med för de gravaste exegeterna. En artefakt på samma sätt som ett uppstoppat tolvtaggarhuvud ovanför dörren är det.

Det ska dock sägas att det finns en hel del intressant bland de alternativa inspelningarna (de flesta outgivna, men några fanns redan på 2003 års utökade Warner-CD). Flera låtar är mer avskalade än sina LP-motsvarigheter, några av dem är lösare hållna, andra är radikalt annorlunda – hör exempelvis ”Silver Raven (Version 2)” som i sin överblivna form är sexigt funkig. ”No Other (Version 2)” är kanske inte lika ominös som i den etablerade varianten men spännande att höra i denna avklädda variant. Inga av alternativinspelningarna är dock så pass bra att de borde ha ersatt det som valdes ut till den riktiga skivan. ”Train Leaves Here This Morning” som inte kom med alls men som finns med här i två tagningar hade om sanningen ska fram påverkat dess flyt negativt.

Men trots allt är det är nöjaktigt att höra dessa bortsållade spår. Särskilt om man redan har ett djupt och långvarigt kärleksförhållande till ”No Other”. Lyckligtvis finns det en slimmad 2CD-variant för den som inte är tät nog att hosta upp två papp för magnumboxen. Budgetvarianten innehåller i de flesta fall också de bästa alternativtagningarna. (Det är för övrigt dubbel-CD:n som syns på bilden ovan).

Den stora knäckfrågan är kanske ändå om den här nya remastringen motiverar att man byter ut sin gamla upplaga. Svaret är: nja. Visserligen har jag alltid tyckt att originalvinylen bitvis låtit aningens grötig men samtidigt har jag inte hört någon digitalvariant – inklusive denna – som har haft samma kraft som originalet. Nästan alla har låtit lite ”renare” men därmed också lite mattare. Det är som att LP-ljudet bättre fångade musikens emotionella för-skymning. Det är lite grann en fråga om vad man vill ha ut av ”No Other”.

Viktigast är ändå att man har skivan överhuvudtaget. Det är trots allt en av de bästa som har gjorts.