av Peter Sjöblom
I tredje och sista sektionen av musikalfabetet med sextiotalets garagerock behandlar Peter Sjöblom bokstäverna Q till Z. Sektion A-F kan ni läsa här, och G-P finns här. Och nu blir det alltså ännu mer förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas!
THE QUID: ”Crazy Things” (1965)
Det vanliga är att band inleder en låt lite mer försiktigt för att sedan öka intensiteten mot slutet. Låter den stegras och explodera. Så ej kanadensarna i The Quid. De startar på en hög växel och låter den ligga i praktiskt taget genom hela ”Crazy Things”. Utgiven 1965 – och därmed alfabetets tidigast utgivna låt – är en ettrig rhythm & blues-baserad låt som lånar idéer från Thems ”Mystic Eyes”. Med ett envetet riff byggt på låtens enda ackord vibrerar den av en högspänd men oförlöst energi. Av den imbecilla texten att döma är ”Crazy Things” förmodligen bara ett jam som anpassats till det singelvänliga treminutersformatet, inte helt olikt tidigare nämnda Them-låt. Men det är sannerligen inte så ”bara”.
THE REGIMENT: ”My Soap Won’t Float” (1967)
På tal om korkade texter, eller i alla fall korkade titlar, så intar The Regiments ”My Soap Won’t Float” lätt en plats i toppklungan. Att psykedelian – eller i alla fall substanserna som gav upphov till den – genererade en del mer än lovligt genanta formuleringar är knappast en hemlighet, men ”min tvål flyter inte”? Där har man väl ändå passerat gränsen för hur imbecill man får vara? Lyckligtvis är låten betydligt bättre än sin titel; en nervigt pådrivande sak med en spöklik orgel och en gitarr som spottar gift i ögonen på kobror. Ovanpå det, en sångare som vräker ur sig stavelser som om han försökte besvärja demoner. Allting är över på två minuter och tjugo sekunder innan man riktigt hunnit fatta vad som hände. Så man spelar den igen. Och igen. Och igen.
THE SPONTANEOUS GENERATION: ”Up in My Mind” (1968)
Jag har ju lovat fuzz, och här kommer det i störtfloder. Och om det inte räckte med fuzz, så vrider gitarristen i Spontaneous Generation dessutom upp tremolo-effekterna till max och åstadkommer därmed alfabetets kanske råaste gitarrljud. Som ligger så högt i mixen att man knappt hör trummisen som kämpar för livet där bakom. ”Up in My Mind” har en stor obetald skuld till The Seeds reptilhjärnerytmer, men där Sky Saxon sjöng med ett slags tonårig livsleda låter Terry Lawson som att han är jävligt obalanserad och halvvägs upp ur stolen för att ge dig på käften. Men hela bandet är så överladdat att de lika gärna kunde ha hetat Spontaneous Combustion. Baksidans ”Pictures of Lily” är väl okej för en The Who-cover men i ett grändslagsmål är det inget snack om att ”Up in My Mind” är den av de två låtarna som skulle gå levande ut på gatan efteråt.
THE THIRD BARDO: ”I’m Five Years Ahead of My Time” (1967)
Trots mitt löfte i början av sektion A-F, det att inte ha med någonting som är ”känt”, så bara måste Third Bardos ”I’m Five Years Ahead of My Time” inkluderas. Fast ”känd” är ju en fråga om perspektiv. Låten är hur som helst En Absolut Klassiker. Mer än så: Jag håller den för den absolut bästa garagepsykedelialåten som överhuvudtaget spelats in (och den blev sannerligen inte ett vitten sämre när svenska The Nomads tog struptag på den sin debutplatta från 1983, ”Where the Wolf Bane Blooms”). Den här låten har allt: ett gitarriff som sitter säkrare än en Mohammed Ali-smocka, en sångare – Jeff Monn – som sjunger med all den självsäkra kaxighet som krävs för en låt som denna, och ett sound som är så stabilt och rått på samma gång att rimligtvis ingen som är rädd om livhanken skulle komma på idén att käfta emot det. Att Monn sedan inte var så mycket före sin tid som han påstår i texten kan man ha överseende med. Snarare är orden – som han för all del inte skrev själv – väldigt typiska för 1967 års hyllningar av sinnets lysergiska befrielse: ”I’m living somewhere in a new dimension/I’m leaving everyone so far behind/Don’t waste any time girl, step inside my mind/I’m five years ahead of my time” och ”I’m through caring about their right or wrong/I’ve unlocked the door to life’s mystery”. Fånigt och klyschigt på papper, men det handlar inte vad Monn sjunger utan hur han gör det. Och om man tvivlar på hans auktoritet lär det bitande, skärande, genomträngande, dödliga gitarrsolot undanröja alla otydligheter. Garagerock blir inte bättre än såhär. Jag är nästan beredd att hävda det är en slutgiltig sanning.
UNSETTLED SOCIETY: ”Passion Seeds” (1969)
Då det tar en liten stund att återhämta sig efter Third Bardos omtöcknande briljans i ”I’m Five Years Ahead of My Time” passar jag på att sticka emellan med en något längre men mindre konfrontativ låt att lugna sinnena med. Unsettled Society kom från Pennellville, en håla i staten New York som är så liten att man inte märker att den ens finns om man nyser samtidigt som man åker igenom den. Deras minst okända låt är väl den slirigt glidande ”17 Diamond Studded Cadillacs”. Vänder man på singeln hittar man ”Passion Seeds”, en djupt intagande psykedelisk ballad som förför med en mjukt svällande wah wah-gitarr, en orgel som på ett säreget vis tycks andas långsamt och en drömsk melodi som genomsyras av vackrast tänkbara melankoli. Det är som att låten hela tiden sträcker sig efter någonting strax utanför dess räckhåll, som om den ber om absolution för någonting den inte vågar berätta om.
THE VENUS FLYTRAP: ”Have You Ever” (1967)
”Have You Ever” har en del av ”Passion Seeds” svårmod, men presenteras mer plågat än resignerat tack vare Nancy Morgans underbara röst. En gitarr plockar folkrockigt i klingande moll, medan trummorna rullar lika mjukt som vemodet en söndagseftermiddag om sensommaren. Baksidan till singeln – Venus Flytraps enda – heter ”The Note” och är okej trots att den egentligen inte är mycket mer än en sämre variant av ”Have You Ever”. Det är möjligt att denna Kalifornien-sextett inte var kreativa nog för att hålla för mer än en sjutummare. Men de fick i alla fall med allt det bästa i ”Have You Ever”.
BILL WENDRY & THE BOSS TWEEDS: ”A Wristwatch Band” (1968)
Låt oss höja tempot lite stegvis inför den kataklysmiska finalen om blott tre bokstäver. Hittills har det mesta av musiken jag presenterat varit utgiven på små, lokala bolag utan någon distribution värd namnet utanför delstaten. Bill Wendry och hans Massachusetts-kompisar i The Boss Tweeds lyckades dock övertyga monolitiska Columbia om att ge ut gruppens tre singlar. Förmodligen hoppades bolaget – med Dylan, Byrds och flera andra av den kalibern i sitt stall – att Wendrys Boss Tweeds vanligtvis soulinspirerade rock skulle vara en god investering, men det var de knappast. Gruppens sista två singlar var dessutom gräsliga (”Tryin’ to Get to You” var särskilt horribel). Och huvudlåten på förstlingssjuan var en visserligen hyfsat stökig men ack så onödig cover på Jimi Hendrix’ ”Fire”. Men när man vände på den hittade man den här smått hemsökta halvballaden som med rätta fått status efter att den togs med på samlingsplattor som ”Incredible Sound Show Stories Volume 6” och volym sju av den ofta intressanta serien ”Psychedelic Unknowns”.
XIT: ”Sunny Sunday Dream” (1968)
Det här är på gränsen till fusk, eftersom gruppen egentligen hette Lincoln St. Exit när de gav ut ”Sunny Sunday Dream” 1968. Men när deras tidiga inspelninger dök upp igen på LP:n ”Entrance” 1974 hade de bytt namn till XIT. Akronymen står för Crossing of Indian Tribes – samtliga gruppens medlemmar var för övrigt sioux-indianer från Albuqurque i New Mexico. (Och dessutom: försök själva hitta något annat vettigt som börjar på X så får ni se hur lätt det är!) ”Sunny Sunday Dream” är en på samma gång osalig och medryckande orgeldriven historia med sin beskärda del av härligt störiga gitarrer som tjuter och river i låtens inälvor. Lincoln St. Exit gjorde för övrigt fler ganska bra låtar, inte minst ”The Bummer” (framsidan till ”Sunny Sunday Dream”). Efter namnbytet gjorde de dessutom två fullängdare på Motown-anknutna etiketten Rare Earth.
THE YO YO’S: ”Crack in My Wall” (1967)
”Crack in My Wall” har mycket av den där underliggande desperationen som gör den bästa garagerocken och dess förlängning in i psykedelian så imperativ. Såhär i efterhand förefaller The Yo Yo’s väl ganska oanseliga ur ett historiskt perspektiv, med bara en enda utgiven singel, men under deras aktiva period mellan 1965 och 1969 var de rätt populära hemma i Brooklyn. De vann flera lokala popbandstävlingar, och fick i alla fall något sånär skapliga recensioner av ”Crack in My Wall” och framsidans hyfsat drivna bearbetning av Edgar Allan Poes ”The Raven”. Tyvärr var det inte tillräckligt för att deras skivbolag, det anrika Coral, skulle backa upp dem med det som krävdes för ett större genombrott. När framgångarna uteblev och Yo Yo’s dessutom blev bestulna på sin utrustning tog de för gott att lägga ner verksamheten 1969. Lyckligtvis hamnade ”Crack in My Wall” på en volym av ”Pebbles”. En klen men dock kompensation till ett band som helt uppenbart hade talang som gick bortom det genrestereotypa.
THE ZAKARY THAKS: ”Can You Hear Your Daddy’s Footsteps” (1967)
Och därmed är vi framme vid den sista bokstaven i garage-alfabetet. Det är förstås extra roligt att detta Z-band är så pass bra. Bakom det egendomliga namnet Zakary Thaks (som sångaren Chris Gerniottis hittade under en insändare till ett tonårsmagasin) finner vi en Corpus Christi-kvintett som för evigt skrivit in sig i garagerockhistorien med låtar som ”Bad Girl”, ”Face to Face” och – framför allt! – den stormande ”Can You Hear Your Daddy’s Footsteps”. ”Can You Hear” är en helt magnifik låt som med hjälp av täta harmonier bakom Chris Gerniottis rasande sång, de hätska gitarrerna och Stan Moores kommenderande trumspel tornar upp sig som en förödande Texas-orkan. Grunden i låten är så bra att man till och med med behållning kan lyssna på den instrumentala version som smögs ut som ”Footprints Jam” på ”Form the Habit”, en av de skivor som mer eller mindre komplett samlar Zakary Thaks inspelningar på en och samma fullängdare. (Får man inte nog av låten, och det får man inte, finns det dessutom en bra stereomix på CD:n ”It’s the End – The Definitive Collection” som Big Beat gav ut för bara några år sedan.) Kan man avsluta denna subjektivt hållna garageinventering på ett mer ståndsmässigt och storslaget sätt?
Fast visst är det för tidigt för att sluta nu? När vi har det så trevligt och så många fantastiska låtar kvar som inte fick plats här? Ni behöver mer, inte sant? Tänkte väl det. Därför har jag varit förutseende och sammanställt en Spotify-lista med ytterligare sextiosex låtar ni kan grotta ner er i. Tyvärr var jag lite begränsad av Spotifys garagebestånd så hade jag kunnat välja helt fritt hade listan sett lite annorlunda ut. (Om någon vän av ordning undrar varför det är sextiosju titlar i listan så är det för att den sista är i två delar men det är en låt. Som man måste höra i sin helhet.)
Bara en sak till: Lova att ni läser Seth Boveys bok ”Five Years Ahead of My Time: Garage Rock from the 1950s to the Present”! Förutom att det är en mycket läsvärd bok i största allmänhet innehåller den skivtips och ytterligare låtrekommendationer. För visst behöver ni ännu mer garagerock i ert liv när ni är klara med detta alfabet och de sextiosex bonuslåtarna?
