fredag, november 22

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 1: A-F


av Peter Sjöblom

Peter Sjöblom kan inte längre stå emot frestelsen att i alfabetisk ordning dyka ner i det obskyra sextiotalet. Under tre fredagar med start idag presenterar han tjugosex garagerockfavoriter – förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas från A till Z! Idag: A till F.

För en mer djuplodande introduktion till denna – ytterst personliga! – alfabetiska genomgång av sextiotalets garagerock hänvisar jag till min recension av Seth Boveys bok ”Five Years Ahead of My Time: Garage Rock from the 1950s to the Present” – den ger en bakgrund till såväl garagerocken som fenomen som till min egen kärlek till genren. Men några ytterligare inledande ord kan ändå vara på sin plats.

Att säga exakt vad garagerock är är inte helt lätt då genren egentligen innehåller flera typer av musik, som rhythm & blues, folkrock, psykedelia och rock’n’roll. Även om det ofta finns vissa typiska återkommande drag i musiken – enkelhet, icke-professionalism och utlevelse för att nämna några – handlar det mer om en attityd, ett förhållningssätt. Trots att många av banden närde drömmar om att slå igenom, och trots att flera band också fick smaka framgångens sötma – oftast inte längre än vad det tog för en enstaka singel att kravla sig upp på hitlistan och sedan lika fort ramla bort från den – var musiken till sin natur okommersiell. Den var ofta skruttig och krusidull-lös jämfört med vad ”riktiga” musiker presterade. Den var skramlig och skräpig i positiv betydelse. Opassande, ofiltrerad. Vilket naturligtvis bara bidrar till dess lockelse. Som Seth Bovey skriver i sin bok, med inbakade citat ur Lester Bangs legendariska artikel om garage-larmarna Count Fives platta ”Psychotic Reaction”: ”Grossness is the truest criterion for rock’n’roll” och ”the cruder the clang and grind, the more fun it will be to listen to it.” En viss överdrift för all del, för det finns garagerock som är så odugligt framförd att den blir outhärdligt dålig. Och det finns en hel del i genren som är härmigt till tristessens gräns. Ärligt talat, hur många covers alternativt klent maskerade stölder av låtar som ”Gloria”, ”Louie Louie” och Kinks-örhänget ”I Need You” orkar man egentligen med att höra under ett liv? Särskilt som originalversionerna i nio fall av tio ändå är bäst.

Men det är värt att ta sig igenom allt det dåliga, för när man hittar det där som är bra blixtrar det till i huvudet av klarhet och hänförelse i själen. Plötsligt hör man DEN DÄR LÅTEN eller DET DÄR GITARRSOLOT som räddar allt. Det fina med både låtarna och solona är att de aldrig är längre än vad de behöver vara. Låtarna, från början oftast utgivna som singlar i bandens närområde, ligger vanligtvis omkring två och en halv minut. Gitarrsolona är sällan längre än tio-femton sekunder. En bra garagelåt hänger sig aldrig åt några navelskådande instrumentalexcesser som kom att utmärka mycket av den psykedelia som stod på sin höjdpunkt 1967-68 (garagerockens märkesår var 1966). Icke desto mindre är det när garagerocken möter den knoppande psykedelian, när det bästa av två världar möts, när musikernas hormonerna samverkar med deras kemiskt påverkade hjärnor, som musiken ofta blir som mest spännande. Därför har mitt urval en viss slagsida åt garagepsykedelian.

Ett urval som med ett undantag består av låtar från en nordamerikanska kontinenten. Anledningen till det är enkel: Den bästa garagerocken gjordes där, i USA och i någon mån Kanada. Andra länder hade sina motsvarigheter till garagerock – England hade till exempel det som långt senare kom att rubriceras som freakbeat och som är precis vad det låter som: en genskadad, förvriden variant av den melodiösa musik som tog de där fyra grabbarna från Liverpool till världens topp.

Som i mina tidigare musikalfabeten har jag medvetet undvikit de mest kända banden. Sådana som The 13th Floor Elevators, The Sonics, The Seeds, The Electric Prunes, Chocolate Watchband och The Standells finns således inte med. Deras musik är den första man stöter på när man närmar sig garagerocken som nybörjare, och det vore meningslöst att ha med dem här, hur bra musik de än gjorde. Fast det ska sägas att den redan garagefrälste inte lät hitta några överraskningar här. Den inbitne garagerockanhängaren är en hängiven (ett finare ord än ”insnöad”) figur som ägnat sitt liv åt att höra varenda obskyr singel som gud glömde (eller förträngde)…

Glöm inte klicka på länkarna i låttitlarna medan ni läser. Nu lyfter vi!

THE ALLUSIONS: ”Gypsy Woman” (1966)
Låt oss börja med undantaget från regeln om den nordamerikanska dominansen. The Allusions kom från Sydney i Australien och gjorde en handfull singlar mellan 1966 och 1968. Oftast med eget material, men just ”Gypsy Woman” är skriven av rockabillyvilden Johnny Burnettes bror Dorsey och hans låtmakarpartner Joe Osborne. Först med att ge ut den på skiva var den tvålfagre tonårsidolen Ricky Nelson. Hans inspelning från 1963 är rätt mesig med sina insmickrande tjejkörer, men det välmenande arrangemanget kan inte dölja att det är en väldigt bra låt med en garagetypisk nedåtgående ackordföljd. The Allusions var visserligen inte några hårdföra typer de heller, men de ger låten en lite skarpare kant än vad Nelson gjorde. Nämnas kan för övrigt att Allusions landsmän The Saints senare också gjorde en bra cover på låten (som de obegripligt nog gömde undan på baksidan av singeln ”Let’s Pretend” från 1981).

THE BACKDOOR SOCIETY: ”I’m the Kind” (1967)
Egentligen utgiven som Richard Pash & The Back Door Society, som baksida till den smöriga ”I’m Getting Better” i juli 1967. ”I’m the Kind” är av en helt annan kaliber, en ösig och effektiv garagepoprökare där Pashs tvingas tona ner den vokala högdragenheten som bidrog till att göra A-sidan outhärdlig. Gruppen bildades egentligen för att fylla den vakanta platsen som husband på en nattklubb hemma i Avon Lake, Ohio. Mycket längre kom de aldrig – allt de gav ut var denna singel. I början av sjuttiotalet upplöstes bandet för gott, och ryktet gör gällande att Richard Pash senare bodde i sin kombi och bara ägde kläderna han hade på sig. Hans comebackförsök i slutet av sjuttiotalet kom av sig helt när LP:n han spelat in förblev outgiven.

THE CLOUDS: ”Visions” (1967)
Den här hade lika gärna kunnat listas på bokstaven L eftersom samma inspelning också gavs ut under gruppens alias The Looking Glasses. Hade det inte varit för just ”Visions” hade de förmodligen varit totalt bortglömda oavsett vad de kallade sig. Det är en helt makalös låt, ett förstklassigt exempel på hur bra garagepsyk kan låta när precis allting funkar. Den täta, spöklika stämsången förvaltar melodins orientalismer utmärkt utan att kännas kitschiga. medan orgeln osaligt svävar runt och fuzzgitarren bryter fram som glödgat flytande stål ur låtens inre. En av de bästa låtarna i hela detta alfabet!

THE DOVERS: ”The Third Eye” (1966)
Ett i sammanhanget ovanligt produktivt band. Många band fick vara glada om de lyckades få ut så mycket som en singel – begåvade Santa Barbara-bandet The Dovers hann med hela fyra stycken. ”The Third Eye” var den tredje i ordningen, utgiven bara en månad innan sjutummaren ”She’s Not Just Anybody” blev deras svanesång. ”The Third Eye” är känd som ett av de första försöken att på musikalisk väg illustrera en LSD-tripp. (The Byrds ”Eight Miles High” brukar omnämnas på ungefär samma sätt, men The Dovers började arbeta på ”The Third Eye” innan ”Eight Miles High” hade kommit ut.) Och ingen kan kalla låten något annat än psykedelisk. Melodin är entonigt förförisk och i bakgrunden piskar bandet på för fullt och låter en vass sologitarr hacka igenom den dronande harmoniken som om den vore ett hitchcockskt duschdraperi.

THE ”E” TYPES – ”Put the Clock Back on the Wall” (1967)
Onekligen en tämligen lättviktig men svåremotståndlig poplåt från ett Kalifornien-band som hoppade från bolag till bolag för varje singel de gav ut. Just den här kom på Tower Records, den halvsuspekta Capitol-division som i sin ständiga jakt på intäkter gav ut lite vad som helst från The Chocolate Watchband till, av alla människor, skräckskådisen Lon Chaney, Jr. Och däremellan Harry Nilsson och soundtracks till en uppsjö exploitation-filmer med biker-tema. Med sin flödande och lättillgängliga melodi hade ”Put the Clock Back on the Wall” kunnat bli en stor hit, men även om den blev populärt lokalt och fick en del nationella radiospelningar innebar den inte något dundrande genombrott för The ”E” Types. Efter en fyra, fem fyrtiofemvarvare upplöstes gruppen (men återförenades i slutet av nittiotalet för en LP).

”Put the Clock Back on the Wall” finns också i en mycket tröttare version med gruppen The Parrots.

THE FOGGY NOTIONS: ”Need a Little Lovin’” (1966)
Chicagos Foggy Notions hör till de band som aldrig kom förbi ensingelstadiet – men vilken singel de gjorde! B-sidan ”Take Me Back and Hold Me” är en habil men ganska anonym och aningen primitiv Beatles-pastisch, men framsidans ”Need a Little Lovin’” är helt makalös,genomsyrad genomsyras av amorös ångest och en svårgripbar känsla av existensiell oro. Det är inte konstigt att den dykt upp på flera samlingsplattor genom åren och dessutom återutgavs i sitt ursprungliga singelformat av Sundazed för bara några år sedan.