fredag, november 22

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 2: G-P

av Peter Sjöblom

Peter Sjöblom fortsätter sin alfabetiska exkursion genom sextiotalets garageland som han påbörjade förra veckan med A-F. Mer förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas alltså! Idag: G till P.

THE GRIM REEPERS: ”Two Souls” (1966)
Enligt den informativa sajten Garage Hangover släpptes The Grim Reepers enda singel i januari 1967, medan exempelvis Discogs listar den som utgiven 1966. I alla händelser låter den mer som 1966, med sitt primitiva stomp och snäsiga sång som tillsammans perfekt uttrycker den neurotiska olusten hos berättarjagets Dr. Jekyll & Mr. Hyde-natur. Inte mycket är känt om bandet, förutom att gruppens fyra medlemmar var hemmahörande i Los Angeles.

HAMILTON STREETCAR: ”Invisible People” (1967)
Desto mer är känt om Hamilton Streetcar, som var ett av de band som kom så långt som till att göra en hel LP, på Dot Records 1969. Då hade gruppen redan gjort ett par singlar Lee Hazlewood-producerade singlar på hans etikett LHI. ”Invisible People” var den första av dessa, en garagepsykedelisk pärla rik på nervös orgel som i solot illmarigt fraterniserar med en bitande gitarr. ”Invisible People” är också en aningens mer avancerad låt än många andra inom garageidiomet, men den blir aldrig komplicerad så att energin går förlorad. Revivalbandet Slickee Boys gjorde en cover på låten 1984, men även om den var nog så skaplig kom den inte i närheten av Hamilton Streetcars minst sagt anslående original.

THE INMATES: ”More Than I Have” (1967?)
The Inmates gjorde bara en enda singel, och det var inte den här, utan ”Local Town Drunk” med ”You Tell Lies” på baksidan. Singeln, utgiven på storbolaget Columbia, var effekten av att de kammade hem vinsten i en popbandstävling hemma i Long Branch, New Jersey 1966. ”More Than I Have” kom aldrig längre än till provskivestadiet, och på acetatskivans maskinskrivna etikett står det inte ens gruppens riktiga namn utan The Electric Carnival! Anledning var, enligt trummisen Sam Falvo, att de hade slagit sig i slang med en ny producent (då deras ursprungliga ljudrattare dog) och denne nye producent ville att de skulle spela hans låtar. Som bandet inte alls gillade. Istället försökte de sig på att producera själva. För att den egotrippade producenten inte skulle märka detta låtsades de helt enkelt vara ett annat band. Det gick hur som helst inte så bra eftersom ”More Than I Have” tillsammans med acetatplattans baksida ”Fakirs & Thieves” inte kom ut förrän 1987 i ”The Pebbles Box”. I tjugo år hade världen alltså undahållits detta sensationella stycke garagepsyk!

JOKERS WILD: ”All I See Is You” (1967)
”All I See Is You” var framsidan på Minnesota-bandet Jokers Wilds första av tre singlar. En frontalattack till låt skriven av gruppens sångare och gitarrist Lonnie Knight, med furiöst hamrande gitarrer, en vansinnig pipande orgel och ekodränkt sång som kraftigt bidrar till den desorienterande ljudbilden. I grund och botten är ”All I See Is You” en bedårande poplåt, men det energiska framförandet förvandlar den till tvättäkta garagepunk, med en fast plats högt upp på listan över 1967 års bästa låtar i genren. Även om vissa menar att den kom 1968, men det är med stor sannolikhet fel.

KNIGHTS BRIDGE QUINTET: ”Sorrow in C Major” (1967)
Efter Jokers Wild vanvettiga urladdning kan det vara skönt att följa upp med den lite mer behärskade ”Sorrow In C Major” av Knights Bridge Quintet från Waco i Texas (som senare blev känt för helt andra saker). Texas har en särskild plats i de flesta garageanhängares hjärtan då oräkneliga mängder förstklassiga band kom därifrån (jag behöver knappast nämna 13th Floor Elevators med Roky Erickson i spetsen). Inspirerade av de mer rhythm & blues-betonade banden i den brittiska invasionen, som Yardbirds, Rolling Stones, Kinks och Animals, bildades de 1965 som highschoolbandet The Bishops. Trots att gruppen var rätt populär i sin närmiljö och bland annat fick agera förband till kända artister på Texas-besök, var de tvungna att själva bekosta första upplagan av denna deras enda singel. ”Sorrow in C Major” pressades sedan upp på nytt, tredje gången på lokala etiketten Mark VII Records. Då försedd med en ny låt på baksidan. För när singeln först kom ut fick Knights Bridge Quintet flamsa ihop en B-sideslåt då ”Sorrow in C Major” var den enda originalkomposition de hade! När medlemmarna gick ut high school sommaren 1968 upplöstes bandet. (Nämnas kan att gruppens kompgitarrist Jimmy Jones på åttiotalet spelade med Roky Erickson i hans kompband The Resurrectionists.) ”Sorrow in C Major” blev aldrig någon hit utanför den amerikanska södern men räknas idag som en garagepsykklassiker. Vilket återspeglar sig i priset – exemplar av tredjepressen på Mark VII har bytt ägare för över åtta tusen kronor! Ingalunda ovanligt för singlar av den här magnituden, men likafullt helt befängt när man kan få tag i låten på samlingsplattor som kostar en bråkdel. Men samlarmarknaden för garage och psykedelia – liksom andra samlarmarknader – är helt rubbad i sin troféjakt.

THE LORDS: ”Death Bells at Dawn” (1966)
Varför denna inte omnämns som en klassiker oftare än vad den gör är ett mysterium för mig. Det är en mästerlig låt, en av de bästa i garagerockens mer psykedeliska folkrockfålla. Inte mycket känt om The Lords, men de kom i alla fall från Morris Plains, ett litet samhälle i de mittersta delerna av New Jersey. Låten skrevs av en Dave Johnson och lycka till att hitta googla fram någon information om just den Dave Johnson… I alla fall hade han att döma av ”Death Bells at Dawn” en talang för att skriva ödesmättade låtar som verkligen kryper under skinnet: ”Screamin’ minds on fire/That holler with desire/Keep waiting ‘round on high/As stars are passing by”, ”Tortured souls of dead/When hunger is not fed/Running water in your brain/While turning quite insane” och ”Thirteen months to die/When light began to fly/When day turns into night/And you have lost your sight”. Däremellan, det illvarslande omkvädet ”You can hear them/Death bells at dawn”. Komplett gotisk fasa på mindre än tre minuter.

THE MOURNING REIGN: ”Satisfaction Guaranteed” (1966)
Att döma av Mourning Reigns övriga låtar var ”Satisfaction Guaranteed” en ren lyckträff. Baksidans ”Our Fate” är passabel, men inte mer. Fast ändå bättre än resten av det som finns på 1998 års eponyma hopsamling av deras totalt två singlar och diverse tidigare outgivet material, inklusive snöpta covers på Yardbirds, Cream och Love. Men ”Satisfaction Guaranteed” väger upp för deras övriga brist på verklig talang. (Kanske fick Chocolate Watchband och Count Five all begåvning som fanns tillgänglig i San Jose vid den tiden?) Det florerar en hel del rykten om The Mourning Reign, rykten som sångaren Beau Maggi har avfärdat som betydligt mer ointressanta än sanningen. Huruvida det är sant att den osålda upplagan av singeln användes som pricktavlor vid lerduveskytte (eller som det väl heter då, singelskytte) känner jag inte till, men det skulle i alla fall förklara varför originalexemplar på Link Records kostar ännu mer än Knights Bridge Quintet-singlar… (Undrar vad de gjorde av de extremt ovanliga bildomslagen – partyhattar?)

1910 FRUITGUM COMPANY: ”Reflections from the Looking Glass” (1968)
Det kan tyckas helt snedskjutet att inkludera 1910 Fruitgum Co i det här sammanhanget med tanke på att de var de som gav upphov till termen tuggummipop tack vare hjärndöda tralala-hits som ”Goody Goody Gumdrops” och ”Simon Says”. Men ”Reflections from the Looking Glass” – ursprungligen baksida till just den helt genomvidriga ”Simon Says” – är en liten pärla i all sin kitschpsykighet. Bra melodi inramad av ett folkrockigt arrangemang och med ett sound som är mer hemmastatt i garaget än i storbolaget Buddahs kontorskorridorer. Av någon anledning spelade 1910 Fruitgum Company också in version på italienska – kanske för att ett italienskt band klättrade högt på den inhemska topplistan med en översättning av ”Simon Says”. Horrörer kan komma i många former.

OPUS 1: ”Back Seat ’38 Dodge” (1966)
Medlemmarna i Opus 1 hade ett relativt långt förflutet i olika surf- och rockband i Los Angeles, så jämfört med många andra i det här alfabetet befann de sig på åtminstone en halvprofessionell nivå. Vilket inte betyde någonting för deras skivframgångar med Opus 1. De hade nämligen inga. Inte heller fick de någon ytterligare chans att visa vad de gick för på vinyl. Det här var allting de lämnade efter sig i svart plast. ”Back Seat ’38 Dodge” var egentligen en omarbetning av en annan av deras låtar, och hämtade sin inspiration från ett verk av installationskonstnären Ed Keinholtz. Verket orsakade skandal, bedömdes obscent och fanns att beskåda enbart bakom låsta dörrar. Barn fick bara se det i målsmans sällskap. Låten som lånade Keinholtz’ titel avslöjar bandmedlemmarnas surf-förflutna, men lägger till en osalig energi som fått den utnämnd till den felande länken mellan det tidiga sextiotalets instrumentala surfmusik och den garagepunk som stod på topp när Opus 1:s släppte sin enda singel. För något opus 2 blev det aldrig för bandet. De upplöstes kort efter att ”Back Seat ’38 Dodge” kommit ut.

THE PREMIERS: ”Get on This Plane” (1966)
Mycket kan man säga om The Premiers men knappast att de hade särskilt mycket fantasi när de döpte bandet. Discogs listar tjugosex olika grupper med just det namnet. De Premiers vi har att göra med här var ett mexikansk-amerikanskt gäng med säte i kaliforniska San Gabriel. De bildades så tidigt som 1962, och höll stånd ända till åtminstone 1967 när de gav ut sin sista singel. De fick till och med en hit med ”Farmer John” 1964 och förvandlade därmed Don & Deweys då fem år gamla partylåt till en fullblodig rockstandard. (1972 plockade Lenny Kaye med Premiers ”Farmer John” på tidernas första retrospektiva garagerocksamling ”Nuggets”.) Premiers gjorde flera singlar och till och med en LP – något som många mindre lyckligt lottade band bara kunde drömma om. ”Get on This Plane” är ljusår från ”Farmer Johns” festliga uppsluppenhet. Låten byggs upp kring ett ominöst orgel/gitarr-riff, – ja, inte bara ominöst; det är rent hypnotiskt och hade gärna fått fortsätta längre än de knappa två och en halv minuter som låter pågår. (Något som svenska Problem förstod när de lånade både riffet och textidén till sin ”Astral plan” på LP:n ”Gandhis bar” från 1982 – Problem drev låten längst ut till gränsen innan de lät den explodera kakafoniskt mitt i lyssnarens skalle.) Som jag skrev inledningsvis i första delen av det här musikalfabetet är de flesta garagelåtar inte längre än vad de bör vara, men ”Get on This Plane” hade gott kunna pågå en minut till. Minst.