torsdag, juli 19

FRIDA SELANDER – NÄR DU GÅR PÅ KÄNSLA ÄR DU ALLTID I TID

av Leif Janzon

FRIDA SELANDER: ”När du går på känsla är du alltid i tid” (Imperiet Recordings)

Lockande och avslöjande, intim och sensuell – Frida Selander uppvisar alla de bästa egenskaperna hos den begåvade singer/songwritern. Och allt hon gör är därtill fyllt av hundra procent kvinnlig känslighet och oförutsägbarhet. Själva grundförutsättningarna för kärlek.

Redan titeln på hennes nya album berättar mycket om hennes stil och uttryck: ”När du går på känsla är du alltid i tid”. Ibland humoristiskt-ironiska, ibland naket ömhetslängtande, dröjer sig hennes sånger sig kvar i hjärtat.

För att skapa starka sånger måste en singer/songwriter göra omedelbart berörande, igenkännbar och oemotståndlig musik. En dyrbar gåva som sannerligen inte alla har fått, men som både utövare och publik omedelbart kan dela. Selander har förunnats den musikaliska gåvan mer än de flesta.

Texter bygger däremot mest på hårt, slitsamt arbete. Där har Frida Selander ännu mycket att uträtta. Hennes engelskspråkiga produktion bärs av den konstnärliga goodwill som engelskan ger. När det handlar om svenska texter blir det genast mycket svårare. Svenskan är underbar när man träffar rätt – ”mitt hjärta dunkar in i ditt”, som i ”Präriehjärta” – när musik och text sitter som hand i handske: Marie Fredriksson, Mikael Wiehe, Ulf Lundell, Eva Dahlgren. Men ibland känns Selanders kombinationer av text och musik som rena gissningar.

Höjdpunkterna på ”När du går på känsla…” kommer när hennes röst – inte alltid så fördelaktigt utstyrd – kompletteras med mer än hennes gitarr (vars sound ofta blir onödigt vasst).

”Alla nycklar till överallt” är underbar i sin melodik; arret med Emeli Jeremias cello och Eva Marklunds valthorn föredömligt enkelt och vackert klingande; i ”Tonen jag sökt” dessutom med körande av Christina Karlsson. Den korta duetten med Anna Levander, ”Din frekvens”, förstärker Fridas poesi i samklangen med en annan kvinnoröst; Mikaela Hanssons piano accentuerar perfekt skönheten i ”Skärvas” reflexivitet.

”En båge av färger” visar sig helt förvånande vara ”Over the Rainbow”, Judy Garlands odödliga sång ur filmen ”Trollkarlen från Oz” (1939); musik av Harold Arlen och text av Yip Harburg. De får inte någon cred överhuvudtaget i albuminformationen. Sad! Selanders underfundiga text är ingalunda någon översättning, utan alldeles självständig.

Hur mycket jag än älskar Frida Selanders musik och musikaliska persona, måste jag ändå sätta frågetecken för hennes texter, med deras ofta rätt absurda ”B-toningar”. På svenska blir det tillsammans med hennes lätt kantiga frasering ibland nästan obegripligt, särskilt som hon hela tiden frångår sångtextens grundprinciper: att låta det viktigaste ordet betonas, utan tvekan – till exempel genom att komma sist på raden; inte mitt i den, ofta efter osnygga och omotiverade radfall.

Frida Selander ger lyssnaren mycket, inte minst löften om kommande konstnärliga upplevelser. Jag längtar redan.