söndag, november 17

FREDRIK FURU – UNIVERSELL ÖSTERBOTTNING


av Thomas Wihlman

Finska Österbotten har en näringsrik mylla för musik. Fler och fler artister därifrån gör sig hörda, också i Sverige. Thomas Wihlman har träffat en av dem, Fredrik Furu, för ett samtal om och kring nya skivan ”Det som alla letar efter”.

I Dagens Nyheter hyllades nyligen det österbottniska musikundret, med artister som Månskensbonden, Rickard Eklund och Vasas Flora och Fauna. Alla dessa delar textmässigt, språkligt det dialektala, varianterna av den finlandssvenska österbottenspråket. Väl värt att lyssna till.

Men det finns också många andra artister från regionen, sådana som Iiris Viljanen och Krista Siegfrieds och inte minst Fredrik Furu, som inte är så provinsiella i sitt uttryck.

Fredrik Furu är nu aktuell i sammanhanget Sverige, dels med det nya albumet ”Det som alla letar efter”, dels med en kommande turné med Jack Vreeswijk. MONO träffar Fredrik när han för första gången låter en svensk publik ta del av det nya materialet (och för all del också lite från en äldre repertoar).

Det är en artist med fin publikkontakt vi möter, inte minst här i det mer intima formatet.

– Jag har nog lärt en hel del av Jack, när det gäller att ha en dialog med publiken, även om jag kanske inte snackar riktigt lika mycket.

Som skivrecensent skulle jag också kunna tillägga, det här är musik och inte minst texter som har en dialog med sin publik.

– Texterna är viktiga och har nog kommit att betyda allt mer. Se på artister som Lars Winnerbäck och Melissa Horn, men också på unga hiphopare och rappare som inför en ny typ av lyrik.

Texterna på det nya albumet, de ligger nära Furus egna personliga erfarenheter, den där kärleken som aldrig riktigt blir det man längtat efter, med en möjlig förklaring till detta ett intensivt turnerade och musikliv.

– Och tack till drömmen om den stora hopplöst romantiska kärleken – jag är kanske dum, men jag är nära nu!

Hoppet finns kvar, alltså.

Här, precis som i tidigare album (det här är det femte), lyckas Fredrik Furu få till texter som är betydligt mer raffinerade än hjärta och smärta. För mig, som först (oftast) tar till mig musiken tar det tid innan jag trängt in i texterna. Men med mina tidigare erfarenheter av Furus musik konstaterar jag även här: det är mödan värt.

Det tycker också publiken vid den här premiärspelningen. Äldre, klassiska Furulåtar som ”Finlandsbarn” sitter fint, publiken lyssnar intensivt. Den handlar om kriget, de efterlevande, deras barn och barnbarn. Minnen som en finländsk publik lätt kan ta till sig, men som också denna svenska publik är lyhörd för, liksom för de nya låtarna.

Med tanke på att det är svenskspråkiga texter, utgivna i Finland, så skulle man tänka sig att publiken är begränsad med tanke på den svenska minoritetens storlek. Men icke så, ”Dum, dum, dum” har legat länge på den största finska radiokanalens spellista. Så Furus musik når över språkgränsen, och det har också blivit spelningar i rent finskspråkiga trakter.

I Fredrik Furus inre bor det inte bara en sann musiker, utan också en sann nordist. Han har arbetat med ett omfattande projekt att via musikskapande låta finländska elever lära sig hantera det svenska språket.

Och som i förbigående:

– Jag har också blivit inviterad till en norsk musikfestival.

Här noterar jag också att Fredrik är en artist som kan framträda för alla åldrar och i alla sammanhang. Den stora musikfestivalen, såväl som i det lilla intima formatet, med Furus röst och munspel och en ackompanjerande gitarr.

– Jag känner att jag nu har gjort så mycket att jag vågar lita på låtarna, de är så pass många att jag kan lita på att jag vid varje spelning kan hitta något som passar in på spellistan.

Kanske kan avigsidan av detta diskuteras, detta att inte ha en supertydlig musikalisk identitet. Men, jag tänker, så har det faktiskt varit för många av de stora artisterna – publiken blir efterhand bredare, mer accepterande. Om man i allt detta ändå har kvar det där personliga uttrycket. För mig är det dessutom så att Fredrik Furu alltid levererar. Han är finstämd i kyrkan vid julsångerna, han gör rockkonserten, unplugged på tv och han sjunger ”Somliga går i trasiga skor” tillsammans med Jack Vreeswijk.

Och i det nya albumet, där mixaren Markus Sjöberg varit en viktig komponent liksom låtskrivarvännen Sebastian Jacobson, har han lagt till ytterligare en pusselbit i musikalisk utveckling. Och när det som från början varit bra och talangfullt får små pusselbitar till, ja då, då talar vi om mycket bra. Så sammanfattningsvis: ”Det som alla letar efter” är ett album väl värt att ta till sig, inte bara för en snabb genomlysning utan för några musikaliska varv, där text och musik i förening når in i hela kroppen. Det är ingen musik gjord av en nybörjare med talang, utan av en musiker som fått erfarenheter, både personligt och av musikantlivet, slitit, tänkt och skapat. Och universell, inte provinsiell.