söndag, februari 23

FORQ – FOUR

av Thomas Wihlman

FORQ: ”Four” (Forq)

I vår får Fasching fint besök av charmiga jazzgruppen Forq. Det fjärde albumet kom nyligen och har titeln ”Four”, vilket ju inte låter så konstigt. Om något är konstigt är det musiken, lite galen är den ju. Fast egentligen är den inte galen, men jo, kanske lite eljest ändå om ni förstår vad jag menar.

Form kan ses som en avknoppning ur välkända Snarky Puppy-kollektivet. Från Forqs originalsättning finns nu bara keyboardisten Henry Hey kvar, men bandet har fått fina ersättare, med Snarky Puppy-gitarristen Chris McQueen, basisten Kevin Scott och trummisen Jason JT Thomas. Men varför är det bara grabbar i Snarky Puppy och Forq? Ett kollektiv på ett tjugotal män, alla i tjugonio-och-ett-halvt-årsåldern, ungefär typ. Vågar det manliga kontrollegot sig kompletteras av kvinnliga musiker? Jag har hört att det någonstans finns någon duktig kvinnlig jazzmusiker som också är lika bra lekledare som Henry Hey.

Utifrån det som presenteras på albumet får jag en massa associationer. En recensentkollega landar i att det är umamismak, själv dras mina tankar åt flera håll, inte minst tack vare den musikaliska lekfullheten som visas upp. Låt mig ge några exempel: I några sekunder är tyska tråkorkestern Bert Kaempfert med, sekunden sedan landar vi i en behaglig mjukhet, far pampigt ut i rymden, gör ett rockriff och hamnar till sist i en monoton barnvisa. Hej Zappa, var är du? Nu dyker dock The Beatles upp med ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Kanske är det så att det är Forqs anfader vi då möter.

Eller se det så här: Det är inte gladjazz och det är inte tråkjazz (ni vet den där med solo-applåd-solo-applåd-solo-applåd). Nej, det här är något eget, inte tungt, utflippat musicerande utan i grunden ändå helt kontrollerat. Varenda spår och hela albumet hålls ändå ihop, på något märkligt sett.

Eller om jag säger så här: Forq vet vad de håller på med och ”Four” ser väldigt mycket ut som ett genombrottsalbum. Bästa spår: Alla egentligen, ett litet plus för ”Mr. Bort” och ”EAV”.