onsdag, maj 22

FÖRMODLIGEN VÄRLDENS BÄSTA LÅT

av Peter Sjöblom

Många låtar är den bästa som gjorts för sådant är ju subjektivt och kan inte mätas. Men Peter Sjöblom tror sig i alla fall veta vilken som han tycker är världens bästa låt.

Jag har aldrig varit i London och sett solen gå ner över stadsdelen Waterloo men jag har sett det på plats många, många gånger. Jag har bländats av taxibilarnas skyltar, sett folk svärma som flugor vid tunnelbanestationens mynning, sett Terry och Julie gå över bron som de gör varje fredagskväll för att tillsammans kasta av sig veckan som gått med en helg där bara de själva existerar i varandras oavslutade blickar. Jag har sett solen gå ner över Waterloo och varit i paradiset.

Att jag sett detta gång på gång trots att jag inte ens varit i London är naturligtvis Ray Davies förtjänst. Så levandegörande är hans ”Waterloo Sunset” att den kan få mig att se myllret, känna lukterna, uppfatta sorlet, höra plasket från Themsens smutsiga vatten, dra kragen lite tätare kring halsen i aftonkylan. Den får mig att med nostalgins syrliga sötma längta tillbaka till någonting som jag aldrig har upplevt och med största sannolikhet heller aldrig kommer att få uppleva. Med sina perfekt valda ögonblicksbilder, med sin vemodigt konstaterande melodi, med sitt enkla men raffinerade arrangemang är det frågan om det faktiskt inte är den bästa låt som någonsin har spelats in.

Den bästa låt som någonsin skrivits och då räknar jag in Burt Bacharach, Holland/Dozier/Holland, Cole Porter, George Gershwin och vilka som helst som brukar räknas till de stora låtskrivarna. Till och med Lennon/McCartney och Bob Dylan. Ray Davies klådde dem alla med ”Waterloo Sunset”. Så känns det varje gång jag hör låten, varje gång den gör mig alldeles avklädd inuti, varje gång jag blir alldeles kärleksknäckt av den, varje gång jag helt besegras och måste sätta mig ner och lyssna hela vägen tills att den tonas ner till tystnad på sitt hastiga, nästan brutala sextiotalsvis.

Men även bortsett från ”Waterloo Sunset” räknar jag The Kinks till ett av historiens största band och Ray Davies till skaran av populärmusikens främsta låtskrivare. Hans iakttagelseförmåga som textförfattare är anslående och hans sinne för melodier som tränger sig igenom protesternas alla glipor och blottorna i alla noggrant inövade försvarsställningar är – nåja, om nu kanske inte bättre än beatlarnas så åtminstone på samma nivå. Inte undra på att andra låtskrivare – några av dem själva högkvalificerade – hyser samma vördnad och beundran för Ray Davies. I en hyllning till ”Waterloo Sunset” konstaterar David Bowie att den är lika djupt rörande som den är tidlös. Paul Weller säger att den alltid träffar honom rakt i hjärtat och Elvis Costello tar fasta på dess nostalgiska nimbus. ”Kanske var ‘Waterloo Sunset’ mitt farväl till England”, spekulerar upphovsmannen själv.

Det har många gånger slagit mig att Ray Davies förhållande till det svunna England är, för att vara så enkelt, väldigt komplicerat. Är det verkligen en förlorad anda som han saknar, eller är det bara en stilisering av ett förflutet som han helt enkelt inbillar sig att han skulle passa bättre in i? Att det han har mist aldrig egentligen funnits, annat än som en ständigt melankoliskt anstruken men trygg önskedröm, inlindad i barndomens förlåtande aningslöshet?

Spelar det någon roll?

Oavsett vilka som var och är Ray Davies incitament så är ”Waterloo Sunset” större än det som den tecknade i sepia när resten av 1967 excellerade i technicolor. Den når långt utanför sin egen sfär, långt utanför Ray Davies själv, långt utanför Kinks, långt utanför sitt eget England. För hur skulle den annars kunna ge mig minnen av någonting som jag aldrig har varit med om?

Illusionen ligger i melodin men utan inramningen hade den inte varit lika förförisk. Dave Davies, Rays bror och evige antagonist, lyfter hela låten med sin avväpande gitarrslinga. Det är den som omedelbart flyttar ”Waterloo Sunset” ut ur vardagens banala här-och-nu och djupt in i låtens egen föreställningsvärld. Först nedåtgående som en tunnelbanerulltrappa eller solen om kvällen – som en sorts dämpad, sjunkande fanfar – innan den presenterar huvudmelodin sakligt närvarande. Och sedan kring Ray Davies röst: stämsången lätt som helium i popklassiska ”ooo:n”, ”aaa:n”, och ”sha-la-la:n”. Det hade varit så lätt att överlasta låten med stråkar, orglar, maffiga körer och annat lull-lull men Kinks håller kvar den på jordnivå och låter istället drömmen sväva iväg.

Det skulle inte gå att göra mer med den, lägga till någonting, utan att bryta förtrollningen.

Om ”Waterloo Sunset” inte är världens bästa låt så är den åtminstone fullkomlig.