tisdag, juni 19

FLOWER POWER I KRAKOW

av Curt Lundberg

Unsound, Krakow, 8-15 oktober 2017

Vackra blomsterinstallationer bjuder in till årets Unsound, festivalen i polska Krakow, som nu firat sitt femtonde år och ytterligare befäster ställningen som den kanske viktigaste bastionen för nya experimentella uttryck i gränslandet mellan konstmusik och klubbmusik. Men det är inte blomstermakt i den aningslösa mening sextiotalets hippierörelse stod för utan här handlar det om att reflektera över dagens utmaningar; ljus mot mörker, resursslöseri mot hållbarhet, att ha ett ekologiskt mångbottnat förhållningssätt till samhällsutvecklingen. Pretentiöst? Javisst, men Unsound kan kosta på sig det efter att ha bevisat gång på gång, inte minst vid flera satellitfestivaler i forna öst, att de bär syn för sägen.

Tidigare teman som The End, Horror, Future Shock, Interference finns där under ytan och det är inte särskilt förvånande att devisen ”Hello Darkness My Old Friend” pryder de flesta tees och caps i år. För Unsound dras alltid till det mörka, det outforskade, och Flower Power-temat måste nog ha sitt bollplank för att funka. Vi är liksom på sextiotalet inne i en tid av stor osäkerhet.

Den bästa Unsound-upplevelsen fås genom att vara där under hela festivalveckan, då växer de olika delarna in i varandra, och varje konsert/utställning/installation blir en del i den konstnärlige ledaren Mat Schulz’ trädgård. Den som går ”all in” har en hektiskt vecka framför sig med sextiosju olika programpunkter och inom ett av dessa ibland upp till tjugo olika akter samt därutöver utställningar och aktiviteter av partners som NTS Radio som både direktsänder och arrangerar egna event.

Så den som är där bara fyra dagar den här gången får jobba litet extra så ingen tid går förlorad. Här kommer några höjdpunkter.


Jlin och Holly Herndon

Hon heter Jerrilyn Patton, kommer från Gary, Indiana, och gjorde sin första livespelning utanför USA på Unsound för två år sedan och har sedan dess bara byggt vidare på sitt rykte som en av den nya dansmusikens främsta artister. Hon spelar ett helt galet liveset mitt i natten på det gamla kommunisthotellet Forum där de nattliga äventyren sker och hennes glädje och totala samspel med musiken (och en dansare mot slutet) är häpnadsväckande. Musiken är starkt rytmisk, ibland kaotiskt sönderstyckad, men beatet finns där hela tiden och när artisten Holly Herndon och hennes crew dansar framför scenen och skrikande kommenterar varenda tvärsväng i musiken blir det riktigt röjigt. Och vi hör tydligt sambandet mellan Herndon och Jlin; tidigare under kvällen har Holly Herndon gjort ett liveframträdande med en kör på sex personer, som ännu tydligare accentuerar hennes sätt att arbeta med elektronik, röster och rytm, än tidigare gånger jag hört henne. Herndon och Jlin är helt klart samma andas barn och deras sökande är spännande att följa. Att det var Jlins födelsedag denna kväll och att hennes tårta efter spelningen hade inskriptionen ”I’m Not a Footwork DJ” gav extra krydda till det hela.


Moondog

Svenske Stefan Lakatos har ägnat sitt musikliv åt att förstå och framföra vännen Moondogs musik, alltså ”The Viking of 6th Avenue”, den blinde gatumusikanten och tiggaren som med sin kultstatus fortfarande spelas regelbundet av både stora orkestrar och mindre ensembler runt om i världen. I det har Lakatos missionerande stor del. Han blev vän med Moondog och stod honom nära under hans år i Tyskland. Den här gången har han gått ihop med en gamelanorkester från Indonesien som under Iwan Gunawans ledning och med Stefan Lakatos som primus motor på Moondogs eget slagverksinstrument trimba (originalet) framför en rad korta stycken. Många känner man igen, det är intrikata melodier i udda taktarter, och instrumenten är här främst marimbor, specialbyggda för detta projekt. Här förebådas mycket av minimalismen, inte minst Steve Reichs kompositioner för slagverksinstrument och piano. Och Stefan Lakatos hanterar trimban mästerligt.

Eftersom konserterna samlas under ett blomsternamn, i det här fallet Rainbow Gum (eucalyptus), samsas Moondogs musik med två andra akter där ambientakten Visible Cloaks är elektronisk med rätt enahanda datorspelsgrafik som visuals. Först spelar engelska Laura Cannell på fiol och dubbelflöjter både folkmusik och egna innovativa improvisationer och det är virtuost och charmigt. Men tre konserter inom ramen för en innebär minst tre timmar av sittande konserter och det är för mycket när det en stund därefter väntar ytterligare en sittning på en helt annan plats!


Lee Gamble, Ben Frost

Nowa Huta – den nya staden – började byggas 1949, en socialistisk drömstad för arbetarklassen med stålverk några mil utanför Krakows centrum. Flera gånger har Unsound valt att lägga konserter där, så ock i år, med den första i stalintidens väl bevarade adminstrationsbyggnad. Där har engelske Lee Gamble världspremiär för ett nytt audiovisuella verk, hård elektronisk musik till stroboskopliknande visuals, perfekt producerat med kanonljud eller som någon säger träffande: ”Welcome to England!”

Den stora begivenheten denna kväll ligger en halv timmes höstpromenad längre bort. I en relativt nybyggd konsertsal framför Ben Frost en ny föreställning tillsammans med MFO (Marcel Weber) och det blir både ögon- och ögongodis. Frost kommer från Australien men bor sedan många år på Island och det är just det kalla isländska landskapet som tar musikalisk form och illusionen av norrsken över hela scenen är fantastisk. En ny skiva av Frost, ”The Centre Cannot Hold”, har just kommit ut och den ligger till grund för föreställningen.

Konsertens avslutande del – den som de flesta väntat på – är tyska Einstürzende Neubauten som med frontmannen Blixa Bargeld spelar sig igenom hittar och nyare låtar. Roligast är väl att riktigt gamla låtar presenteras som helt nya, men för mina öron är det rätt ointressant (förlåt alla fans, men så är det!) Samtidigt är det så typiskt Unsound att ställa nytt mot gammalt.


Hotel Forum

Nattliga äventyr är Unsound från sin bästa sida. Om dagarna är föreläsningar och konserter är nätterna på Hotel Forum fyllda av ny musik på tre golv, det stora med plats för ett par tusen och två mindre där det minsta är det gamla hotellköket där nya musikstilar radas upp som i ett pärlband och artisterna är okända för de flesta. Men som en exposé över ny dansmusik och vad som komma skall är det en plats för den vetgirige.

Det stora golvets två första nätter drar åt det experimentella, natten mot söndag är tillägnat dansen, det vill säga house och techno med  sidoblickar åt det mesta fräscha på klubbscenen. Där samsas svenske Varg med performanceartister som Pharmakon och publikdragare som Nina Kravitz och sista natten gör DJ Bone och DJ Stringray ett back2back-set som lär gå till historien som det häftigaste give-and-take-setet någonsin. Frågan är hur många hundratals låtar de hann med under de två timmarna. Imponerande, en DJ-battle utan skyddsnät, kändes det som.

Den spelning som sitter kvar längst efter festivalen är världspremiären för ambientakten Rainforest Spiritual Enslavements liveshow, ett mörkt tropiskt drama som rör sig mot en extatisk mittpunkt som får hela salen att svänga i ett slags trance. Bakom projektet står Dominick Fernow som i sina övriga alias (Prurient och Vatican Shadow) gör totalt motsatt musik, stökig och utmanande på gränsen till kaos.

Och kvar i minnet finns också DJ Sprinkles två efternattstimmar där han vände och vred på housemusiken så skickligt att det gick att skönja en ny morgondag även för denna dansmusik.

I källaren på hotellet fanns The Secret Lodge, en cocktailbar i en före detta strippklubb klädd i röd plysch, en sann Twin Peaks-miljö, där den törstiga kunde få en Flower Punch eller en Flower Sour till det facila priset av dryga femtiolappen och till elektroakustiska liveframträdanden och fri jazz bland annat. Det skålade vi för.