av Peter Sjöblom
Nyligen samlades San Francisco-bandets Flamin Groovies tre första album ihop till en box. Det ger Peter Sjöblom en anledning att hylla deras explosiva rock’n’roll från åren 1968-1979.
Mick Jagger lär ha sagt att ”Teenage Head” med Flamin Groovies är en bättre platta än Rolling Stones ”Sticky Fingers” som kom samma år, 1971.
Han hade i alla fall rätt den gången. ”Teenage Head” är mycket bättre på att vara ”Sticky Fingers” än ”Sticky Fingers” själv. Men så var ju Flamin Groovies (som vid den tiden stavade sitt namn utan apostrof i Flamin) också ett mycket bättre band överhuvudtaget. De var bättre på country och – framför allt – rock’n’roll. (Med tiden, efter ett antal medlemsbyten, blev de också oerhört mycket bättre på pop.)
Den som inte tror mig kan gå ut och skaffa trippel-CD:n ”Gonna Rock Tonite! The Complete Recordings 1969-71” som skivbolaget Grapefruit nyligen släppte, med Groovies tre första fullängdare. Sätt på just ”Teenage Head”-plattan och gör er beredda på att knockas av låtar som ”High Flyin’ Baby”, den uppvarvade covern på Randy Newmans ”Have You Seen My Baby” och inte minst titellåten som är en av de absolut coolaste rocklåtar som har gjorts. (Vissa rättrogna lär väl drabbas av moralparoxysmer över texten och vägra inse att den i grund och botten bara är en skildring av sexualneuroser mellan jämngamla. Alla som inte totalt raderat bort pubertetens plötsliga och förvirrande hormonstormar ur minnet borde inse det.)
Rolling Stones tycker jag var bättre som countryband än rockband, men sätt på ”City Lights”, också den från ”Teenage Head”, och nämn en lika trovärdig countrypastisch ur Stones fatabur. Den är faktiskt så trovärdig att det förmodligen inte ens är vettigt att kalla den för en pastisch. Låt oss istället kalla den en genuin kärleksförklaring till hela genren.
Flamin Groovies bildades i San Francisco i mitten av sextiotalet och när de skivdebuterade 1968 med en egenbekostad tiotumsplatta, ”Sneakers”, stod psykedelian i full blom med deras hemstad som epicentrum för hela den syrakulörta rörelsen. ”Sneakers” var kanske inte någon helt övertygande entré på skivmarknaden, och det var nog inte bara det faktum att den saknade vettig distribution som gjorde att det inte pressades i mer än en sisådär femtonhundra exemplar.
”Sneakers” ingår inte i Grapefruit-boxen och visst hade man väl kunnat tycka att den kunde lagts till som bonus till gruppens första riktiga platta ”Supersnazz”, men ärligt talat är det inte någon större förlust att den saknas. Trots allt är det ”Supersnazz”, utgiven hösten 1969, som markerar den riktiga starten för Groovies. Knappast heller en skiva i fas med blomstertiden – den enda eftergiften åt psykedelian är ”A Part from That”. Annars är det covers på Gene Vincent, Eddie Cochran, Little Richard och Huey ”Piano” Smith. Och en hel rad av originallåtar i samma hårdkokta rock’n’roll-anda, skrivna av Groovies två förgrundsgestalter Roy Loney och Cyril Jordan.
Loney spottar ur sig orden i ”Something Else” och den egna ”Love Have Mercy” som om han hade fått en hel näve med bärfisar i munnen. Han låter strömförande och ojordad, och ännu vildare blev det på plattan ”Flamingo” från 1970. Då hade Epic som gav ut ”Supersnazz” inte förnyat kontraktet och istället hade bandet sökt sig till Kama Sutra. Något som enligt legenden särskilt gladde Cyril Jordan som nu fick ligga på samma bolag som hade gett ut Lovin’ Spoonfuls skivor. (En ytterligare del av legenden är att han hittade på gruppens namn på stående fot när han träffade Spoonfuls John Sebastian. ”Hi, I’m John Sebastian of the Lovin’ Spoonful” lär Sebastian ha sagt och sträckt fram näven i en hälsning. ”And I’m Cyril Jordan of the Flamin Groovies!” sägs Jordan blixtsnabbt ha replikerat utan att ens ha ett riktigt band. Men det är förmodligen bara en underhållande skröna.)
Men några större likheter med Lovin’ Spoonfuls godmodiga, välkomponerade och ofta briljanta bluescountrypopfolk uppvisade ”Flamingo” inte. Gitarrerna hamrar riff i rena Detroit-andan och solona skjuter blixtar i den furiöst elektriska urladdningen ”Headin’ for the Texas Border” och den helt urballade ”Road House”. Och därutöver mer Little Richard i form av en rasande ”Keep A Knockin’” och ännu mer egenkomponerad och olagligt trimmad rock’n’roll i form av ”Second Cousin” och den hetlevrade ”Comin’ After Me”. Låtar som omedelbart dribblar bort Groovies nästa blinkning åt samtiden, den psykedeliskt dåsiga ”She’s Falling Apart”.
När ”Teenage Head” (skivan på bilden överst vid rubriken) släpptes följande år var alla försök att charma blomsterbarnen som bortblåsta. Skivan är varierad men sammanhållen; den ogenerande femtiotalspastischen ”Evil Hearted Ada” (komplett med Sun-boppigt badrumseko) och ”Doctor Boogie” (en kombinerad stöld från/hyllning till bluesartisten Doctor Ross och annan åldrad blues) slinker otvunget in mellan de låtar jag nämnde i inledningen. Och jag tror att Mick Jagger var särskilt avundsjuk på den ljuvliga ”Whiskey Woman” och hellre hade sett den som avslutning på ”Sticky Fingers” än den löskokta ”Moonlight Mile”.
Grapefruits ”Gonna Rock Tonite!” fullkomnas av ”Teenage Head”. Rimligt på så vis att den markerade slutet på Groovies första fas. Roy Loney kom allt sämre överens med Cyril Jordan vilket ledde till att Loney lämnade bandet. Jordan, besatt av sextiotalets våg av engelska band, ville leda bandet åt ett poppigare håll. Som ersättare till Loney plockade han in den pottfriserade gitarristen Chris Wilson.
Groovies utgivningar under de närmaste åren var sällsporda. Franska etiketten Skydog (som också gav ut Iggy & The Stooges kaotiska liveplatta ”Metallic K.O.”) fick några replokalstejper av Cyril Jordan och släppte dem som ett par sjutummare, kollektivt kända som ”Grease”, visar att gruppen fortfarande i grunden var ett rock’n’roll-band. Särskilt den råbarkade versionen av ”Slow Death” är helt ofattbar, högst i topp av allt det som Groovies spelat in. En annan version av samma låt gjordes i en riktig studio och släpptes på singel av storbolaget United Artists. Tyvärr en rätt vek tagning som inte en har skuggan av en chans mot energin i den primitiva garageupptagningen som går direkt på strupen med blankslipad kniv.
Efter ytterligare singlar på diverse mindre bolag återvände Flamin’ Groovies, nu med apostrofen på plats i namnet, med ”Shake Some Action” på Sire Records 1976. Då ett fåtalets angelägenhet, idag allmänt ansedd som en powerpopklassiker. Mycket tack vare titellåten som är en av de perfekta poplåtarna, skriven av Cyril Jordan tillsammans med Chris Wilson. Dessutom den låt som betalat flest räkningar åt upphovsmännen då den sedermera dykt upp i olika sammanhang, bland annat som andra bands covers.
Precis som tidigare Groovies-plattor blandar ”Shake Some Action” lånade låtar med eget material. Ekon av deras förflutna märks förstås i Chuck Berry-covern ”Don’t Lie To Me” (även om det förmodligen var Rolling Stones inspelning som i första hand inspirerade bandet att införliva den i den egna repertoaren). I övrigt har klockan ställts fram från femtiotal till sextiotal.
Och det är väl roligt att de plockat upp en så relativt okänd Beatles-låt som ”Misery”, men den är knappast essentiell – särskilt inte jämfört med vad som finns på skivan i övrigt. Den mer obskyra ”I Saw Her”, från början en låt av sextiotalsbandet Charlatans, är mycket bättre och det mest hållbara exemplet på psykedelians vaga påverkan på Groovies. Det gamla örhänget ”St. Louis Blues”, signerat W.C. Handy 1914, förvandlas till härligt rummelrullande rock, medan den egna ”You Tore Me Down” är en mild popballad med ett vackert melodiskt skimmer. Dave Edmunds produktion är både tät och genomlyst på samma gång och placerar ”Shake Some Action” precis i den fåra mellan pop och rock’n’roll där bandet ville vara under Cyril Jordans ledning efter Roy Loneys sorti.
Med tanke på Charlatans-covern på ”Shake Some Action” är det värt att notera att Flamin’ Groovies till nästa platta, ”Now” från 1978, hade värvat en av Charlatans gamla medlemmar, Mike Wilhelm. Inte för att hans närvaro som gitarrist i bandet märktes av så mycket i soundet; ”Now” var i princip ett försök att göra ännu en ”Shake Some Action” men precis som en av skivans låttitlar säger har ”Now” både ”Ups and Downs”. ”Now” antyder att kreativiteten inom bandet kan ha varit på upphällningen – den domineras av ofta ganska tama versioner av andras låtar. The Byrds’ ”Feel A Whole Lot Better” är riktigt skaplig (kanske för att den är så originaltrogen och för att det är en så formidabel låt till att börja med), och den lite perifera ”Blue Turns To Grey” känns mer genomförd än vad den gjorde med Rolling Stones. Men ännu en cover från Beatles ”Please Please Me”-album – denna gång ”There’s A Place” – och en välment men onödig tagning av Cliff Richards ”Move It” ger inte många bevis för Flamin’ Groovies egentliga excellens. Och låtarna som Jordan och Wilson nu faktiskt lyckades knåpa ihop till plattan – ett par av dem med hjälp av Dave Edmunds – gör inte heller mycket för att lyfta plattan över besvikelsens nivå.
Hur som helst bidrog ”Now” till att sprida ryktet om Groovies, och deras europeiska publik breddades något i och med den. Antagligen fungerade detta som en självförtroendehöjare, för även om nästföljande skiva ”Jumpin’ in the Night” är uppbyggd på ett liknande sätt som ”Now” med fler covers än originalnummer, så utstrålade den mer kraft. Titellåten är en stunsig liten dänga och även om ”In the U.S.A.” har en lite för dansbandsaktig bas så är det en rätt smittsam låt. Men någon ny ”Shake Some Action” finns inte på skivan.
”Jumpin’ in the Night” blev inte bara Flamin’ Groovies sista sjuttiotalsskiva, utan deras sista på sju år. ”One Night Stand” spelades in under en tärande turné som bland annat tog dem till andra sidan jordklotet. Skivan låter därefter. Bortsett från ett respektabel cover på Paul Revere & The Raiders ”Kicks” är det en lättglömd historia. Märkligt egentligen, för med åttiotalets uppsving för garagerock och skrammelpop borde tiden ha verkat till Groovies fördel. Men deras bästa och mest kreativa tid var förbi. Och intrycket blev inte bättre av att Cyril Jordan hade börjat täcka sin flint med en Beatles-peruk…
Flamin’ Groovies har splittrats och återuppstått flera gånger sedan dess. De har gjort en del hyggliga låtar senare (2017 års ”Fantastic Plastic” är jämförelsevis okej) men de har aldrig kommit i närheten av sina forna triumfer. Ingenting de har gjort efter ”Jumpin’ in the Night” har fyllt mig med samma espri och livsglädje som ”Teenage Head”, ”Headin’ for the Texas Border”, ”Slow Death” och ”Shake Some Action” har gjort. Och fortfarande gör. Och kommer att fortsätta göra.
