måndag, mars 30

FESTIVAL FOR ADVENTUROUS MUSIC AND ART 2020 – EN BLICK NER I UNDERJORDEN

av Curt Lundberg (foto: Kim Hiorthoy [Deathprod ovan andra raden t.v.], Levente Kozma [Jacob Kirkegaard ovan nederst t.v.], CTM [Kamaal Williams och Andy Stott]

Festival for Adventurous Music and Art, 24/1 – 2/2 2020, Berlin

CTM Festival. Bara så. Om man måste förklara vad förkortningen står för säger man: Det är en festival för experimentell musik och konst som är den bästa värdemätaren idag på var den scenen befinner sig. Eller så kan man skrocka åt det de tre bokstäverna står för i vissa sammanhang: ”Chuckling To Myself”. Eller som underskriften lyder: Festival for Adventurous Music and Art, en vecka lång festival i Berlin med så många event, utställningar och workshops att det är omöjligt att hinna med allt, eller något över huvud taget, känns det som. Dessutom är allt utspritt över hela stan, från installationer i den botaniska trädgården till nattliga övningar i technotemplet Berghain, mil att ta sig, timmar att tillbringa i olika transportmedel. Dessutom regnar det, som vanligt.

Liminal, tröskel, är årets tema och festivalen jobbar hårt på att i varje programpunkts titel och beskrivning vara det gränsöverskridande temat troget. Så det är ingen vanlig festival med betoning på de första fyra bokstäverna, tvärtom: ett av huvudnumren är liveframträdanden av musiken till teveserien ”Chernobyl” i en underjordisk betonghall under Berlins första krematorium, Silent Green i stadsdelen Wedding. Och senare i veckan ska danske ljudkonstnären Jacob Kirkegaard framföra sitt minst sagt lugubra projekt ”Opus Mors” i samma lokal och tidigare norske Deathprod med sitt senaste projekt ”Occulting Disk”, dark ambient noise, en Mahler för det nya århundrandet, som en lyssnare beskrivit musiken.

Det finns i årets festival ett nordiskt fokus med norskt, danskt och isländskt och även svenskt genom koreografen Frédéric Gies projekt ”Dance is Ancient”. En annan linje är artister som samlas kring festivalen Nyege Nyege i Uganda och som dyker upp lite varstans i programmet.

* * *

Musiken till ”Chernobyl” är flerfaldigt belönad och den isländska tonsättaren, cellisten och sångerskan Hildur Gu∂nadóttir gör nu liveframträdanden tillsammans med musikerna Chris Watson och Sam Slater. Och senare i år ska de göra konserter i Ryssland på nedlagda kärnkraftverk (!), låter otroligt men sant.

Konserten nere i betonghallen under krematoriet är så klart ett exellent exempel på en professionell produktion, utmärkt fantastiskt ljud och ljus (blått, rött, svart, vitt, ofta stroboskopisk flämtande partier). Hilda Gu∂nadóttirs röst är glasklar. Det elektroniska ljudlandskap vi hör är hämtat från field recordings i det lettiska kärnkraftverket Ignalina, ett systerverk till Chernobyl. Livekänslan finns helt klart där med Gu∂nadóttir stundtals på elektronisk percussion och röst och övriga musiker ståendes runt ett bord med ögonkontakt och små triggerblickar för skiftningar i musiken.


Om man sett filmserien så ser man i sitt inre så klart bilderna från det dramatiska händelseförloppet när kärnkraftverket exploderar. Många blundar sig igenom stora delar av konserten. Hur mycket man tillför live är svårt att säga men ibland känns det som de kunde ge litet mer, understryka något tydligare, öka dramatiken. Men det är återhållsamhet som dikterar här och snart förvandlas också musken till den sorgesång som hela teveserien är; över en av vår tids allra största katastrofer.

Samtidigt med ”Chernobyl” komponerade Gu∂nadóttir musiken till filmen ”Joker”, också den flerfaldigt prisad, helt nyligen belönad med en Oscar. Så där har vi nu en nordisk tonsättare, bosatt i Berlin, som vi kommer att höra mycket mer av de kommande åren. Hon saknar inte erbjudanden.

* * *

I Berlins musikvärld, i alla fall den elektroniska, rör man sig oftast i gamla industribyggnader; det är betong, högt i tak och storslagna projekt. I det gamla kraftverket, ägt av Vattenfall, finns Atonal-festivalen i slutet av augusti och gamla technoklubben Tresor, men under CTM-veckan är det framför allt Berghain som gäller för nattliga seanser; dans i Panorama bar och mer regelrätta konsertframträdanden på stora golvet. Där vågar arrangörerna ta ut svängarna för plötsligt står där en georgisk manskör från Tblisi (Ensemble Basiani) på scenen tillsammans med en artist (Nene H) som kör liveelektronik, eller en saxofonist (Antoine Shessex) som loopar sig själv till ett närmast vitt brus av övertoner eller ett par artister (Duma) från Nyege Nyege-festivalen i Uganda, ultransnabb rytmik med en MC som har publiken helt i sin hand. Här framträder artister som befinner sig någonstans mellan dansgolvet och konsertscenen, en kväll Andy Stott (på bilden nedan) som gör hård trixig techno med breakbeats, dubbiga övergångar och symfoniska slingor, denna kväll ensam live på en scen där visuals flödar över honom. Det är verkligen packat med folk, samma alla kvällar på Berghain, och som alltid lång kö utanför. Men nu kommer alla in, om man har biljett vill säga.


För den som vill dansa finns alltid Panorama bar (inne i Berghain) som en kväll tas över av den klubbscen som är stark i London just nu: snabb dansmusik, gärna med vokala inslag, och DJ:s som gärna snackar själva i micken. Inte minst får vi ett litet fönster mot den nya drum ‘n’ bass-scen som likt fågeln Fenix stigit upp igen, inte minst personifierad av den unga Sherelle, som under sitt set helt sonika kliver upp högst i DJ-båset och verkligen hetsar publiken till den extas som bara ett db-set kan åstadkomma.

* * *

Nog kan de lärde tvista om vad som är underground i London just nu. I Festsaal Kreuzberg framträder en hypad jazzgrupp runt keyboardspelaren Kamaal Williams (på bilden nedan) som flera gånger understryker att musiken är direkt från ”the underground” i London, men det jag hör är rätt ordinär, ibland nästan på gränsen till lounge, jazzfunk av mycket skickliga musikanter, men så mycket underground är det inte. Inte här i Berlin i alla fall. Trevligt och svängigt, ofarligt dock och en alldeles för litet använd spännande saxofonist som mest får hålla till godo med ett begränsat utrymme i en alltför inrutad musik.

Innan dock Nakibembe Xylophone Troupe, också de från Nyege Nyege-festivalen i Uganda, sex gentlemen runt en unik stor xylofon, som exellerar i polyrytmik och ett bpm som bara ökar och ökar. Häftigt med stor glädje och frågan: hur snabbt kan det gå?

* * *

Tillbaka till det gamla krematoriet och en konsert med den danske ljudkonstnären Jacob Kirkegaard. I en fyrdelad svit, ”Opus Mors”, fångar hans mikrofoner vad som händer i kroppen hos en död person i olika stadier: bårhuset, obduktionen, kremeringen och slutligen förruttnelser. I projektet, som bland fått stöd av det danska kulturrådet, förs en diskussion om livet och döden, framför allt om det vi inte vill tala om, eller vill veta något om. Modigt projekt, modig programsättning i en festival som är verkligt underground, om uttrycket tillåts.